"Det jag verkligen vill förmedla är bemötandet!"

Det var den före detta polisen Birgitta Hedström Persson som utbildade rehabkoordinatorerna. Hon sadlade om efter 24 år inom polisen, där hon bland annat arbetat som kriminalinspektör med grova brott, såsom exempelvis sexuella övergrepp mot barn. Hon är utbildad sexualbrottsutredare, men har även byggt upp Grannsamverkan.

– Jag hade en vision om att få föra trygghetsaspekten vidare i kombination med min erfarenhet inom kvinnofridsbrott. Hur viktigt det är att myndigheter faktiskt samverkar kring dessa grova brott, för att offret ska slippa berätta sin historia om och om igen, säger Birgitta Hedström Persson och fortsätter;

– Det jag verkligen vill förmedla är bemötandet. Hur kan man i sin yrkesroll upptäcka de brottsutsatta kvinnorna och barnen? Och hur ska man därefter bemöta dem, så att de inte blir utsatta om och om igen?

Sekundär victimisering

Om man som kvinna blivit utsatt för våld i nära relation, eller för ett sexuellt övergrepp, och man sedan träffar olika personer inom vården, socialtjänsten och polisen så ska man otaliga gånger berätta vad man blivit utsatt för. Varje gång man tvingas göra det rivs alltsammans upp igen. Blir man inledningsvis trodd eller misstrodd? Man talar om begreppet sekundär victimisering, omvärldens bemötande gentemot den brottsutsatta.

– Det innefattar inte enbart dem som rent professionellt möter dessa personer i sitt jobb, utan lika mycket anhöriga och kompisar. Att man tänker sig för! Och att man inte ifrågasätter.

Alla är olika, har sin unika historia som man visar på olika sätt. Många av dessa kvinnor och barn drabbas av PTSD – posttraumatiskt stressyndrom, vilket kan visa sig på olika sätt beroende på om man är vuxen eller ett barn. Barnen klagar ofta på ont i magen, medan den vuxne kan agera irrationellt och bli väldigt elak när man ska prata om det som man varit med om.

– Det är så otroligt mycket känslor inblandade, och man mår så fruktansvärt dåligt, säger Birgitta Hedström Persson.

Upp med dina egna fördomar på bordet!

Som till exempel rehabkoordinator är det vitalt att man är kunnig i detta, och kan tolka signalerna korrekt. Det är annars lätt att avfärda den drabbade som icke trovärdig. Det gäller faktiskt att hantera och prata om sina egna fördomar innan man kan möta dessa personer på ett professionellt sätt.

– Man måste lägga sina fördomar på bordet, och jobba i en arbetsgrupp med just fördomar. Kanske en APT ska handla om enbart fördomar, föreslår Birgitta Hedström Persson och fortsätter;

– När man ska träffa de här kvinnorna som kanske varit långtidssjukskrivna gäller det att kunna ställa de rätta frågorna kring orsaken till deras sjukskrivning, och framför allt – vad gör jag av de svar som jag får?

När det stängda fönstret öppnas

När fönstret öppnas och den brottsutsatta är beredd att öppna sig och berätta vad hen varit med om kan det handla om ett tillfälle och under en kort tid. Det här tillfället kan vara i nära anslutning till brottet, men ibland också lång tid efteråt. Då gäller det att vara beredd och kunna ta emot och ställa rätt frågor. Det är därför det är så viktigt att ställa frågor - för till slut öppnas fönstret och den brottsutsatta berättar. Under kurstillfället fanns mycket tid till frågor, samtal och reflektion. Ett upplägg som fungerar bra menar Birgitta Hedström Persson;

– Rehabkoordinatorerna var otroligt lyhörda, och kom på mycket bra som var värt att diskutera vidare kring där och då. Ett väldigt tacksamt gäng att jobba tillsammans med.

Birgitta Hedström Persson understryker vikten av att behandla ett brottsoffer opartiskt, respektfullt, professionellt och framför allt inte moraliserande.

– Man måste titta på sitt eget sätt att bemöta andra helt enkelt.

Viktigt skapa rutiner

Hon hoppas att rehabkoordinatorerna efter kursen tänker ännu mer på bemötandet och skapar rutiner så att kvinnan inte behöver upprepa sin historia om och om igen. Det kanske räcker att hon berättar en gång, och att man därefter kan ta del av det hon sagt via en dold journal. Att man tänker på vilka samverkanspartners som finns runt omkring, till exempel Brottsofferjouren som kan bistå på ett fantastiskt sätt. Birgitta Hedström Persson tipsar om att titta över vilka rutiner man har på sin egen arbetsplats gällande att ställa frågor om våld och missbruk. Det görs inte alltid eftersom man inte vet hur man ska ställa frågorna, och framför allt inte vad man ska göra med de svar som man får.

Mentalt förberedd är a och o

Det är vanligt att den man som misstänks har utsatt kvinnan för våld i nära relation vill komma in i rummet när kvinnan undersöks. Han är väldigt ofta kontrollerande och manipulativ, och då gäller det för vårdpersonalen att ha färdiga strategier för detta när det inträffar. Att vara ordentligt förberedda mentalt.

– Ett sätt att hantera detta är att försäkra mannen i fråga om att han också ska få komma in, men eftersom undersökningsrummet är så litet måste han vänta tills undersökningen är klar, säger Birgitta Hedström Persson och fortsätter;

– Samma sak när en våldtagen kvinna kommer in till akuten. Då gäller det att hon verkligen träffar rätt person som vet vad hen ska säga och göra, ge det rätta bemötandet. Det här är så skamfyllt för den utsatta kvinnan, att sätta sig och berätta om sina sexvanor och det allra mest intima första gången man möter en person – det är ingen lätt sak. Då ska den hon möter vara förberedd och ha kunskap om hur man ska bemöta, hur man ska fråga och vad man ska göra av svaren.

Text: Lena Manneby & Foto: Katarina Paulson