porträtt på en kvinna som vilar hakan i ena handenFörstora bilden

"För många förknippas smärta med att vara ledsen och eländig. Det har tidigare gjort att jaginte tillåtit mig att skratta och vara glad. Det vågar jag mycket mer nu, för att det är sådan jag är," säger Maria Lindgren. Foto: Sara Rönnberg

Efter att ha levt ett kvartssekel med smärta: "I dag fyller jag mitt liv – jag isolerar mig inte längre"

En vurpa i pulkabacken på förskolan där hon jobbade förändrade livet. I 24 år har Maria Lindgren levt med konstant smärta.

– Det är ingen som ser att du har ont. När jag är ute bland folk undrar de vad det egentligen är för fel på mig, jag ser ju pigg och glad ut.

De ger hopp för den som lever med smärta

Att ha ont är något som många människor har svårt att hantera. Blir smärtan långvarig kan det vara enormt påfrestande. På smärtrehab i Östersund kan den som har konstant ont få hjälp att vända på perspektiven.

Läs hela artikeln om smärtrehab här.

I mars 1994 var Maria Lindgren 28 år och jobbade som förskollärare. Under en utevistelse åkte hon madrass i pulkabacken med ett litet barn, som så många gånger förr. Men under ett åk ändrade madrassen riktning, snurrade runt och började fara baklänges nerför en knölig brant. Maria hade allt fokus på att skydda barnet. Hon lyckades knuffa barnet av madrassen men fortsatte själv nerför branten, slog huvudet i en isvall, fick högre fart över ett gupp och slog hårt i marken när hon landade.

Hon blev mör och öm i huvudet, nacken och kroppen. Men tänkte att det nog skulle lösa sig. Och det gjorde det delvis. Men ömheten i ryggen försvann inte och efterhand tillkom en smärta i benet som tilltog allt eftersom.

Ett halvår senare stod hon böjd över en liten flicka på jobbet och hjälpte henne på med byxorna. Då small det till i ryggen.

Efter kontakt med en naprapat – som sade att hon fått diskbråck – och sedan en läkare – som sade att det inte var diskbråck – gick Maria tillbaka till jobbet. Fortfarande med ryggont och bensmärta men i tron att det inte var någon fara. Det funkade i några dagar – sedan kunde hon inte gå.

Här börjar en 24 år lång historia av undersökningar, utredningar, operationer, sjukskrivningar, medicinering, misstro, hopp, förtvivlan. En historia som tar Maria Lindgren genom flera operationer för att försöka få bort smärtan, ett otal behandlingar för att försöka lindra och bota. Många år av hårt arbete av såväl henne själv som läkare, fysioterapeuter, psykologer.

Men inget som hjälpt. Under alla år har det onda funnits där och i slutändan bara blivit värre.

– Till slut tänkte jag att det var mitt huvud det var fel på. Det var ju ingen som såg att jag hade ont, säger Maria.

– När jag är ute bland folk undrar de ”vad är det för fel på dig, du ser pigg och glad ut”. Jag vill inte visa den andra sidan. Men mina nära har sett den. När jag är helt borta och inte orkar med någonting, fortsätter hon.

Operationer förvärrade smärtan i stället för att hjälpa

Men det var inte i Marias huvud som felet satt. Våren 2016 fick hon veta att hon tillhör en grupp människor som levt med långvarig smärta och vars kroppar på grund av det inte klarar av kirurgi. Operationerna som var tänkta att hjälpa henne hade i själva verket gjort att hon fått mer smärta att hantera.

– Det beskedet var en lättnad, då kunde jag förklara för andra varför jag inte blev bättre. Det var samtidigt en sorg, nu skulle jag behöva leva med det här.

Maria har varit sjukskriven och utförsäkrad i flera omgångar. Men samtidigt har hon hela tiden haft som mål att kunna jobba igen. Hon har arbetstränat flera gånger men på grund av smärtan tvingats tillbaka i sjukskrivning.

– Jag drog mig undan från mina vänner. Jag har sjungit i kör och älskat att lyssna på musik och gillat att gå på bio. Men allt sådant började jag undvika tills det till slut nästan helt försvann ur mitt liv. Jag orkade inte. Jag var så hård mot mig själv och tänkte att jag inte ville vara andra till last, berättar hon.

Maria började ge upp tanken på att hon någonsin skulle kunna jobba igen. Hon – den tidigare så sociala och pratglada förskolläraren – fick under ett rehabiliteringssamtal med kommunen erbjudande om att arbetsträna i kommunens arkiv.

– Och det var ungefär vad jag hade sagt i flera år, att det finns väl någon skrubb där jag kan stå och sortera papper. Så såg jag på min framtid, säger hon.

Men i samma veva dök ett annat erbjudande upp – smärtrehabiliteringen på Remonthagen i Östersund var i färd med att dra igång sina smärtrehabprogram igen. Maria erbjöds att delta i det halvårslånga programmet och fick veta att det handlade mycket om inre arbete samt att programmet inte skulle kunna ta bort smärtan – men att hon kommer att tänka på den på ett annat sätt.

– Jag var väldigt, väldigt skeptisk men tänkte att jag ger det en chans. Jag kan ju sluta om jag inte tycker att det är bra, säger hon.

Så hon gick dit. Och började göra sådant hon aldrig gjort förr som mindfullness och basal kroppskännedom.

– Det gjorde så ont i kroppen och det gjorde ont i själen. Det väckte otroligt många känslor och det var ett krig i mig. Jag fattade inte vad jag gjorde där. Jag var på väg att gå flera gånger men de höll mig kvar, teamet som jobbar där och de andra deltagarna, säger Maria.

en kvinna sitter vid ett bord med en mugg framför sig, hon tittar ut genom en glasväggFörstora bilden

Maria Lindgren beskriver att hon normalt ligger runt 7 på 10-gradig smärtskala. Smärtrehabprogrammet har hjälpt henne att hantera vardagen trots att smärtan alltid finns där. Foto: Sara Rönnberg

Tankarna ändrade banor

Maria beskriver hur hon vid ett tillfälle skulle skriva ner allt hon gjort genom åren för att försöka slippa smärtan.

– Vi skulle försöka uppskatta hur mycket tid och kraft vi lagt på saker som faktiskt inte hade lett någonstans. Då bröt jag ihop. Jag grät och grät och grät. Det gick inte att förstå att jag hade kämpat i princip sedan 1994 och allt hade bara blivit värre. Ingenstans hade jag kommit, berättar hon och fortsätter:

– Då sade teamets psykolog Emma till mig att jag inte behöver förstå. Jag behöver inte prestera utan bara låta kroppen vara där. Och där någonstans vände det. Det började kännas angeläget att komma dit.

Under våren 2017 började Marias tankar att ändra banor och hon slutade tänka att hon misslyckats och inte dög någonting till. Även om smärtan finns kvar – Maria beskriver att hon normalt ligger runt 7 på en 10-gradig smärtskala – och även om hon fortfarande medicinerar fyra till fem gånger per dag för att kontrollera det onda så ser hon annorlunda på framtiden nu.

– Det här är ju inget som jag har valt. Jag har råkat hamna i det här och nu måste jag göra någonting bra. När jag tänker på min framtid så ser den ljusare ut i dag. Det där mörka rummet som jag hade blivit tilldelad, där jag skulle stå och sortera papper i arkivet, det finns inte längre. Mycket är fortfarande osäkert gällande om jag kommer att kunna ha ett arbete och livet erbjuder fortfarande stora utmaningar men jag har hittat ett större lugn och förhåller mig annorlunda till det som är svårt. Jag prioriterar och tänker helt annorlunda, säger Maria.

– För många förknippas smärta med att vara ledsen och eländig. Det har tidigare gjort att jag ofta inte tillåtit mig att skratta och vara glad. Det vågar jag mycket mer nu, för att det är sådan jag är, samtidigt som smärtan finns där, fortsätter hon.

Maria förklarar det som att hon säger ”hej smärtan, jag vet att du är där, men jag tänker inte ge dig så mycket uppmärksamhet”.

– Och även om jag vissa dagar fortfarande är väldigt påverkad av den så tappar jag inte längre tron på att livet ska fungera utifrån de förutsättningar jag har. I dag fyller jag mitt liv med andra saker än förut, jag lyssnar på ljudböcker och mycket mer på musik. Framför allt umgås jag mycket mer med mina vänner. Jag isolerar mig inte längre.

Det var saker hon inte trodde skulle kunna ske de där första jobbiga veckorna på smärtrehab – men hennes relation till smärtan och till livet har förändrats.

– Alla dagar är inte ljusblå – men många fler än innan jag gick programmet, säger hon med envis kraft i blicken, och tillägger:

– Nu kommer en ny och starkare Maria Lindgren – Maria 2.0!

Text & Foto: Sara Rönnberg

6 av 9 gillar detta