”Det var ju bara en liten hjärnskakning”
– Jag tycker det är viktigt att uppmärksamma vad som kan hända efter att man drabbats av en mild traumatisk hjärnskada. Att lyfta det faktum att det inte alltid är helt oproblematiskt. Jag vill definitivt slå hål på myten om att dom som inte blir bra snabbt är dom som inte kan skärpa sig eller inte har rätt inställning. Det var ju bara en liten hjärnskakning…
Elisabet Ahlberg är legitimerad psykolog och ST-psykolog i klinisk neuropsykologi vid Östersunds Rehabcentrum. Nu startar hon, tillsammans med ST-läkaren Johanna Pålsson, snart ett forskningsprojekt med målsättningen att få en ökad förståelse för varför vissa personer drabbas av långvariga besvär efter milda traumatiska hjärnskador, och använda den kunskapen för rehabilitering för dessa individer.
Elisabet Ahlberg är 33 år gammal och infödd Östersundsbo, men har pluggat i både Lund och Umeå. Intresset för psykologi väcktes redan under gymnasietiden, så inriktningen på hennes högre akademiska studier kändes egentligen inte som ett särskilt svårt val.
– Ganska direkt när jag börjat läsa på psykologlinjen tyckte jag att det var sjukt intressant faktiskt, konstaterar Elisabet Ahlberg och fortsätter;
– Särskilt spännande tyckte jag det var att fördjupa mig i kopplingen mellan biologi och psykologi. Hur kroppen och hjärnan fungerar, och vad det får för påverkan på tankar, känslor och beteende.
Det som handlar om hjärnan är häftigast
Själva psykologutbildningen är väldigt generell. Man lär sig en del om ganska mycket. Men för Elisabet Ahlbergs del har hon hela tiden haft en dragning mot neuropsykologin; det vill säga det som handlar om att koppla ihop hur hjärnan är uppbyggd och fungerar med våra olika beteenden. Det går att förstår varför vi reagerar och fungerar på olika sätt utifrån vad som faktiskt händer inuti vår hjärna.
– Många saker inom psykologin är kul, men det som handlar om hjärnan är det jag tycker är häftigast, säger Elisabet Ahlberg.
Under sin specialistutbildning fungerar de äldre och mer erfarna kollegorna Agneta Sandström och Daniel Berggren som ett stort och viktigt stöd. Det är också Agneta Sandström som kommer att fungera som handledare under det forskningsprojekt som Elisabet Ahlberg erhållit stipendiemedel till via Svensk Neuropsykologisk förening.
Möter dem med kvarstående men
I sin jobbvardag på Östersunds Rehabcentrum träffar Elisabet Ahlberg en mängd patienter med varierande diagnoser. En stor del av dem har fått olika typer av traumatiska skador, slagit i huvudet och fått en påverkan på hjärnan. De allra flesta skador är milda, det man i dagligt tal kallar för hjärnskakning, som kan ge symtom som huvudvärk, ljud-och ljuskänslig, illamående, trötthet och yrsel. Man kan också få besvär med sömnen, nedsatt koncentration, nedstämdhet, overklighetskänsla och emotionell instabilitet. En lätt skallskada ger oftast inga långvariga besvär, och för de allra flesta klingar symtomen snabbt av. Det är dock svårt att bedöma svårighetsgraden av skadan i akutskedet och man ska alltid, oavsett symptom, ta en krasch mot huvudet på allvar. De patienter som Elisabet Ahlberg möter har kvarstående besvär, dvs besvär över tre månader efter skadan. Idag vet sjukvården väldigt litet om varför vissa är känsliga och får kvarstående besvär. Det är ingenting som man kan förutspå i det akuta läget när patienten kommer in till akuten.
– De här personerna kan slita ont med sina besvär i månader, år och kanske aldrig riktigt kommer tillbaka till den person man var innan traumat, berättar Elisabet Ahlberg.
– Dom har en lång och krånglig rehabilitering framför sig. Vi som jobbar med rehabilitering behöver lära oss hur man ska kunna rehabilitera dem på ett bättre sätt. Det är målet – vilka insatser ska vi sätta in och när? För att nå dit är det så klart mycket vunnet om vi kan urskilja vilka patienter som kommer att drabbas av mer uttalade besvär än andra.
Att kunna använda sin forskning i vardagen
– En aspekt av forskning är det som går ut på att enbart förstå hur saker fungerar, och det kan jag absolut attraheras av, säger Elisabet Ahlberg och fortsätter;
– Men för att det ska vara relevant att forska måste man kunna använda det man lär sig i den kliniska vardagen. Våra patienter som har kvarstående besvär efter lätta skallskador – det är dom jag vill hjälpa, och med ökad kunskap göra det bättre för dem i vardagen. Det är mitt huvudmål med det här projektet.
Stressad ut i håret
Upplägget för forskningsprojektet blir att följa personer från det akuta skedet när dom söker sjukhusvård på akuten. De kommer att bli intervjuade om sina symtom samt få lämna olika prover (blod, saliv), för att man ska kunna titta på olika biologiska markörer för stress (kortisolnivåer) och plasticitet, dvs hjärnans förmåga att omforma sig utifrån nya förutsättningar. Efter tre och tolv månader upprepas detta, och kompletteras med olika neuropsykologiska tester för att undersöka deltagarnas kognition. Elisabet Ahlberg och hennes projektkollega Johanna Pålsson, ST-läkare i rehabiliteringsmedicin, ska titta både på personer som insjuknar och snabbt återhämtar sig men även på dem som inte återhämtar sig så snabbt. Grupperna ska sedan jämföras utifrån olika variablerna som till exempel biologiska markörer, symptomnivå och resultaten av de neuropsykologiska testerna. Kan man hitta mönster i vilka som återhämtar sig och vilka som inte gör det?
Är du inte frisk än?
Med forskningsresultaten som grund vill Elisabet Ahlberg och hennes kollegor på sikt hitta bättre verktyg för att hjälpa, kunna lägga upp en bra rehabiliteringsplan för dessa patienter som hjälper dem framåt och förhoppningsvis tillbaka till ett meningsfullt liv.
– Jag tycker att det ska bli spännande att se vad projektet mynnar ut i i slutändan, konstaterar Elisabet Ahlberg och fortsätter;
– Det är viktigt att uppmärksamma milda traumatiska hjärnskador. Att lyfta det faktum att det inte alltid är helt oproblematiskt, och vi vill definitivt slå hål på myten om att dom som inte blir bra snabbt är dom som inte kan skärpa sig eller inte har rätt inställning. Det var ju bara en liten hjärnskakning. Det här möts man ofta av framför allt när det hunnit gå en tid efter traumat, och personer i deras omgivning förvånat undrar varför dom inte är friska än. Du halkade ju bara och slog i huvudet litet grann, hur kan du fortfarande vara så trött? Arbetsgivare och även anhöriga har många gånger svårt att förstå att det som dom tyckte bara var en liten smäll resulterade i en hjärnskada och fick stora konsekvenser för personen.
Text & Foto: Lena Manneby