Trötta men stolta efter ett intensivt covid-år

Efter mer än ett år av att ha fått ställa om och ta emot patienter med covid-19 är personalen på infektionskliniken vid Östersunds sjukhus slitna – men också stolta över sin insats. De har fått bedriva avancerad covidvård och ta på sig nya arbetsuppgifter.

– Man är trött både till kropp och knopp, säger Sig-Britt Folkesson, sjuksköterska på infektionskliniken på Östersunds sjukhus:

– Det har varit tuffare än vi trodde det skulle bli. Och vi trodde väl det skulle gå över – men det har bara ökat.

Kollegan Ulrika Hägg, undersköterska, nickar medhållande:

– Vi trodde aldrig det skulle bli så här, och så länge, säger hon.

Inne på infektionskliniken är det liv och rörelse en torsdagseftermiddag. Personal går raskt fram och tillbaka mellan rummen. Det luktar svagt av handsprit. Tre personer står vid en dator inbegripna i ett samtal, orden dämpas lätt genom munskydden. En telefon på väggen ringer samtidigt som en skarp, ljus larmsignal ljuder utanför ett rum, snabba fötter skyndar dit.

En man i 95-årsåldern rullas ut på en säng från ett rum av en transportör. Mannen har haft covid-19, men smittades efter sin andra vaccinationsdos så sjukdomsförloppet blev lindrigt. Nu är han smittfri så han ska få åka hem igen.

Under 2020 var de flesta som låg här på infektionskliniken med covid-19 närmare den här mannens ålder. Så har det inte varit i vår. De flesta äldre i Jämtland Härjedalen är nu vaccinerade. Ändå har smittspridningen fortfarande varit hög – men som högst bland yngre, från barn upp till 60-åringar.

Det här har sjuksköterskan Sig-Britt Folkesson och hennes kollegor sett tydligt på jobbet. Patienterna som kommit in under våren är oftast mellan 40–60 år. Ibland så unga som 20 år.

– Det är ju vad många trodde skulle drabba främst äldre, men nu är det yngre personer vi ser och de är riktigt sjuka. Dödsfallen har gått ner, men vi skjutsar patienter till intensivvårdsavdelningen lite nu och då, säger Sig-Britt Folkesson.

Två personer i vårdkläder som står i en korridor på en vårdavdelning.

Ulrika Hägg, undersköterska, och Sig-Britt Folkesson, sjuksköterska. Foto: Sara Rönnberg

Ställde om till avancerad covid-vård

När pandemin tog fart under våren 2020 fick infektionskliniken ställa om och bli covidmottagning. Det är hit som patienter med covid-19 som behövt sjukhusvård kommit in för en första bedömning. Många har fått ligga kvar på infektion, med syrgastillförsel för att klara av att andas. När det blivit fullt har lungavdelningen en trappa upp gjorts om till en andra covidavdelning för att ta emot de patienter med covid-19 som varit stabila men ändå behövt vård. Många patienter har också fått skjutsas vidare till intensivvårdsavdelningen, IVA, när de blivit så svårt sjuka att de behövt sövas ner och vårdas i respirator för att överleva.

Omställningen till covidvård har ställt nya krav på arbetet på infektionskliniken och deras personal. Avdelningen har fått helt ny utrustning, som de inte jobbat med tidigare, för att kunna ge högflödessyrgas, vilket i korta drag innebär att en patient får syrgas men i större mängd än traditionell syrgasbehandling. Den här behandlingen har varit bra för patienter med covid-19 och kan många gånger göra att en covidpatient slipper hamna i respirator på IVA.

Man har också infört telemetriövervakning på avdelningen, vilket innebär att patienter är uppkopplade mot hjärtavdelningen. Det har varit bra när någon som haft covid-19 till exempel behövt vård för hjärtproblem eller stroke. De patienterna har inte alltid kunnat vårdas på hjärtavdelningen på grund av att det varit smittade. Personalen på infektion har i stället fått sköta även patienter som de i vanliga fall inte har ansvaret för, men i samråd med till exempel hjärtavdelningen.

En person sitter på en kontorsstol i ett arbetsrum.

Johan Hansson, överläkare på infektionskliniken. Foto: Sara Rönnberg

Utvecklande – och uttröttande

För Johan Hansson, överläkare, har pandemiåret inneburit att lära sig mycket nytt, vilket varit utvecklande men också påfrestande i längden:

– Att ha börjat med högflödessyrgas och telemetri på avdelningen tycker jag är jättebra, det är nytt för oss. Men det har varit uttröttande med covidvården, som kommer i toppar och kräver mer bemanning, säger han och fortsätter:

– Vi är ju försteget till IVA för covidpatienter och har snarast varit att betraktas som en intermediärvårdsavdelning utifrån den avancerade vård vi måste ge med mycket personalresurser. Vi är vana vid väldigt sjuka patienter, men det här andningsstödet med högflödessyrgas vi måste ge – där patienten dör om den är utan i fem minuter – det brukar vi inte sköta här.

Det har också varit ett balanserande mellan infektionskliniken och lungavdelningen – och även andra avdelningar på sjukhuset – som krävt noggrant samspel.

– Lungavdelningen har i vanliga fall lungpatienter, de flyttas kanske till medicinkliniken. Då blir det fullt på medicinkliniken, som också har fått ta våra infektionspatienter i mycket högre omfattning än tidigare. Och detta i en situation där sjukhuset redan är präglat av vårdplatsbrist totalt sett. Så det tar mycket tid och kraft att flytta patienter, och det blir lite sämre kontinuitet då, säger Johan Hansson.

Nya arbetsuppgifter och arbetssätt

För Ulrika Hägg och Sig-Britt Folkesson har arbetsvardagen också sett annorlunda ut med nya arbetssätt.

– För oss som undersköterskor har det inneburit mycket nytt, säger Ulrika Hägg och fortsätter:

– När du går in på ett covidrum kan du bli där inne väldigt länge. Och eftersom vi sjuksköterskorna inte är så många hos oss innebär det att vi har fått ta på oss arbetsuppgifter som de annars gör; som att ge färdigdelade läkemedel, att kunna ge fragmin och insulin, byta påse på Optiflow (systemet med högflödessyrgas, reds anm.), koppla bort dropp och så vidare.

Sjuksköterskan Sig-Britt Folkesson fortsätter:

– Och samtidigt, eftersom vi skulle spara på skyddsutrustning, när man går in på ett covidrum, då gör man i princip allt som ska göras där. Jag gör inte bara medicinska uppgifter, utan jag städar, tvättar, matar. Man kan bli inne på ett rum i 1,5 timme, ibland mer om man har väldigt sjuka patienter.

Det har varit ett tungt år med mycket jobb – vad har ni gjort för att orka?

– Jag har gått ner i procent, från heltid till 80 procent. Jag kände att det inte kommer att funka att jobba heltid. Och att gå i den här skyddsmasken och skyddsutrustningen – det är varmt och man får problem med nacke, rygg och axlar. Huvudvärk, näsblod, ja, det är sådant som har kommit. Och trötthet, säger Sig-Britt Folkesson.

– Vi på avdelningen har varit duktiga på att prata med varandra. Det är skönt. Men visst har det varit ett tufft år. Och det är liksom inte över än, så det är svårt att reflektera över vad vi gjort för att orka, säger Ulrika Hägg.

Infektionskliniken var tidigt på tå och ställde om i pandemins början.

Om ni ser tillbaka nu på de första dagarna av pandemin, vad skulle ni vilja säga till er själva då?

– Bra jobbat Siggan! säger Ulrika Hägg och skrattar och klappar kollegan Sig-Britt på axeln.

– Vi trodde aldrig det skulle bli så här, och så länge. Det var lite overkligt, vad är det vi förbereder oss för? Vi insåg inte riktigt vad som komma skulle. Ändå kan jag tycka det är häftigt att vi ställde om väldigt fort och fick till bra rutiner snabbt.

Text, foto, film: Sara Rönnberg

2 av 2 gillar detta