Röjt snö, rattat ambuss och räddat liv

–Jag började med att kratta grusgångar och snygga till i blomrabatterna.

Efter en tid som utomhusanställd hamnade han i plockförrådet som på den tiden låg under patologen. Litet senare halkade Nisse Hanning in på vaktmästarsidan, och transportavdelningen. Där skjutsade han patienter mellan undersökningar och avdelningen.

Pryade som obduktionstekniker en kort period

Tvära kast kan man tycka, men under en tvåveckorsperiod testade han även att jobba som obduktionstekniker.

–Jobbet innebar helt enkelt att jag öppnade upp den avlidne patienten, plockade ut hjärta, lungor, njurar och hjärna och vägde samtliga organ. Det var en spännande tid, och jag hade hjälp av dessa nyvunna anatomiska kunskaper litet senare när jag började på ambulansen, berättar han och fortsätter;

–Jag arbetade tillsammans med en patolog, men bestämde mig för att det fick räcka med några veckors arbete med detta. Jag fixade inte liklukten utan det kändes ibland som om den följde med mig hem och satte sig fast i näsan på något vis. Så det jobbet var ingenting för mig.

Raskt vidare i karriären avverkade han nio månader som kanslist med placering på det som än idag kallas för ”Gällbrua” inne på sjukhuset. Här hade han bland annat ansvar för sjukhusets alla nycklar. Efter det blev han utejobbare på vintern, och röjde snö från alla parkeringar vid sjukhuset med traktor.

–Det kan jag säga är det roligaste och bästa jag jobbat med under alla mina år här på regionen, utbrister han.

Ambulanskursen var kort och intensiv

1983 var det dags för ännu en ny riktning i Nisse Hannings yrkesliv. En sju veckor lång ambulanskurs stod på agendan. När den var avverkad kunde han titulera sig ambulanssjukvårdare. På den tiden fanns inga krav på att man skulle vara till exempel sjukvårdsbiträde eller sjuksköterska för att få genomgå kursen. Fyra av de sju veckorna bestod av praktik, så endast tre veckors teori med andra ord.

–Så i januari 1984 började jag köra de totalt två ambulanser som fanns då, kallade Landstings-1:an och Landstings-2:an. Schemat var förlagt till dagtid vardagar. Övrig tid fanns ambulanser i brandkårens regi redo att rycka ut vid behov. På den tiden var ambulanserna vita med ett rött kors.

–Dom var utrustade med gamla trötta Mercedesmotorer som man nästan kunde springa i kapp, skojar Nisse Hanning.

Minneslappar och pinnstolar vid vägkanten

I slutet av 1980-talet genomgick han en 20 veckor lång vidareutbildning, varefter han hade behörighet att ge läkemedel, sätta nål och ge dropp. All medicinsk behandling skulle godkännas av läkare, så telefonkontakten med sjukhuset var viktig när man var ute på uppdrag i länet. Apropå att vara på utryckning ute på landsbygden har Nisse Hanning en hel del minnen av hur man praktiskt fick gå till väga för att hitta rätt ute i länet.

–Det gällde att anteckna noggrant på en lapp allt vad den som larmade beskrev när det gällde färdvägen. Men vi hade ett knep, som gick ut på att vi bad någon springa ner till stora vägen och ställa ut en köksstol där vi skulle svänga in. För en pinnstol hör ju inte till vanligheterna annars vid vägkanten, slår han fast.

Hunnit se allt

Han slutade på ambulansen år 2000, för att börja arbeta på SOS Alarm. Men efter drygt tre år där kände han att han längtade tillbaka till jobbet på ambulansen. Efter några år som vikarie där tog han busskort och började köra ambuss från 2010, samma år som den introducerades i länet.

–Fina år stort sätt, långa dagar och lagom roligt att ratta bussen vintertid. Men jag har träffat så otroligt många olika människor under mina år på ambussen. Och arbetskamraterna kommer jag att sakna nu när jag går i pension. Annars kan jag väl sammanfatta det hela med att jag har sett allt, och behöver inte se något mer nu. Läge att pensionera sig alltså! Nu är det mer tid tillsammans med mina barn och barnbarn som gäller. Lördag hela veckan med andra ord, rundar han av med ett skratt.

Text och foto: Lena Manneby