96 - Nära vård för de sköra, på riktigt i primärvården.

Medverkande

Evelina Granebo, Veksamhetsutvecklare, Närvårdsområde Östersund
Gunnar Brulin, Distriktsläkare, Allmänmedicin.
Anna Granevärn, Hälso- och sjukvårdsdirektör
Anna Sjövall, enhetschef, staben- Nära vård
Håkan Lundqvist, programledare

Håkan Ja, idag håller vi nästan på att blåsa bort.

Friskar på ordentligt ute idag.

Anna Ja, det är som vanligt just nu.

Håkan: Det är den 14 maj idag när vi spelar in. Och det gäller att hålla i hatten. Vilken tur att vi är inomhus, känner jag.

Idag har vi två gäster här. De ska få presentera sig själv. För vi ska snacka om breddinförandet av något som kallas utvidgad primärvård. Vi börjar med dig. Hej, vem är du?

Evelina: Hej, Evelina Carnebo är jag och är verksamhetsutvecklare i närvårdsområdet Östersund.

Sjukgymnast i botten.

Håkan: Okej. Du har samma titel som Anna hade, eller har sedan tidigare. Hon är ju numera enhetschef på staben, nära vård.

Evelina: Precis.

Anna Det är bra att du har koll, Håkan.

Håkan: Jag försöker göra mitt bästa.

Och vad sa du? Sjukgymnast?

Evelina: Sjukgymnast, ja. Jag jobbar som sjukgymnast i primärvården. Lungviks hälsocentral.

Håkan: När du tittar på mig så kan du se då att den här killen behöver kanske stretcha lite grann, eller?

Evelina: Ja, men kanske motionerar lite.

Håkans: Det blir som en yrkesskada lite grann.

Evelina: Absolut, det blir det verkligen. Ja, man går efter någon på gatan så tänker man så här, ja. Är det knät eller är det foten?

Håkan: Ja, just det. Spännande. Har du stoppat någon och så där.

Evelina: Nej, det har jag inte. (skratt)

Ibland har man velat, men jag håller mig.

Håkan: Det kan ju upplevas som lite påträngande.

Evelina: Men det blir som en fascination av att se folk röra sig. Det är otroligt vad man kan, tänk vad kroppen kan göra.

Håkan: Jag frågar för dig, jag pratade med sjukgymnast i en annan podd när jag jobbade med Östersundsfotbollsklubb.

Och då pratade vi om just det här, som du nämnde.

Den här yrkesskadan om vi får kalla det så.

Evelina: Mm. Kul.

Håkan: Så har du en kollega med dig som heter?

Gunnar: Gunnar Brulin.

Håkan Hej Gunnar.

Hej. Hur är läget med dig?

Gunnar: Ja, men det är bra tror jag.

Håkan Ja, jag mötte dig här utanför, där vi spelar in, du kom gående med din cykel som du ledde. Och jag frågade, om du höll på att blåsa bort.

Gunnar: Nej, jag blåste hit.

Håkan Du blåste hit, det gjorde du rätt i?

Gunnar: Ja. Ja, det känner jag.

Håkan Välkommen hit.

Gunnar: Tack så hjärtligt.

Håkan: Och du är ju någonting också.

Gunnar: Ja, jag jobbar som distriktsläkare och är då specialist i allmänmedicin och jobbar på Odensala hälsocentral här i Östersund.

Håkan: Okej. Hur länge har du varit där?

Gunnar: Ja, sedan 2012 Så där.

Håkan: Då kanske du har träffat mig.

Gunnar: Det kan jag inte säga i så fall.

Håkan: Jag har varit listad där, förstår du.

Gunnar: Ja.

Håkan: Kommer sekretessen in här nu, Anna Sjövall?

Anna Men jag tänker att Gunnar kan svara på det. Men man ska ju inte diskutera patienter.

Håkan: Jag tänkte om det var jag och Gunnar så hade det kanske inte gjort så mycket.

Gunnar: Jag kommer det ärligt inte ihåg det i så fall, tror jag.

Håkan: Då har du missat något. Nej, jag skojar bara. Jag kommer inte ihåg dig heller, men det kan ju mycket väl ha varit så. Jag sprang där en liten period och gjorde lite diverse olika undersökningar.

Och det är kul att ni finns då, känner jag.

Gunnar: Ja, det är bra att du känner så.

Håkan: Hörrni, vi ska prata om något som heter breddinförandet av utvidgad primärvård. Och jag antar att breddinförandet hänger ihop också med färdplan 2030.

Gunnar: Så kan det nog vara.

Anna Ja, jag skulle säga att mycket av det vi gör dockar ju in. Även om det inte är namngett i färdplan 2030 så är det ju åt det hållet vi går.

Så jag tänker att det här passar in där också.

Håkan: Just det.

Men berätta, vad är då utvidgad primärvård?

Vill du dra bakgrunden kanske?

Gunnar: Ja, men jag kanske ska göra det.

Vad är det? Det kan man väl säga är ett arbetssätt som vi har lite organiskt låtit växa fram för att på ett lite bättre sätt ta hand om de mest sköra och sjuka äldre patienterna.

Började väl när jag blev specialist och vi började liksom klura lite på min hälsocentral hur vi skulle göra med de som vi tyckte ramlade lite mellan stolarna kan man säga. Och sen så har det växt därifrån.

Och i och med att det har växt har vi försökt att konkretisera det och göra det lite mer strukturerat kan man säga.

Du får fylla i Evelina.

Evelina: Ja men vi har ju nu under ett år drygt jobbat ganska målmedvetet och i en arbetsgrupp för att ta fram dokumentation om hur vi ska göra. Vi ska gå ut med god exempel liksom rent praktiskt hur man får till det här med utvidgad primärvård att falla ut på alla hälsocentraler.

För det är som Gunnar säger det är en struktur och ett arbetssätt för att ta hand om de sköra. De sköra patienterna.

Håkan: De sköraste du eller de sköra?

Kanske att det finns någon definition där?

Evelina: Nej, definition finns det säkert.

Men de sköra säger vi så att det är ju de som har lite extra behov.

Håkan: Och ett breddinförande betyder ju då att det ska införas på alla hälsocentraler som du säger. Är ni förebilden som går först?

Evelina: Ja men vi har ju två hälsocentraler i Östersund som har jobbat ganska mycket med utvidgad primärvård. Odensala är ju en sådan.

Håkan: Och ni är ju liksom lite förebilder för att ni har gjort det här nu ett tag.

Evelina: Så vi har ju tagit goda exempel därifrån och satt ihop det till en struktur.

Och sen precis som du Gunnar sa så är det lite mer organiskt. Det har ju växt under tiden.

Gunnar: Ja och sen förebild.

Jag tycker det känns lite förmätet. Det är väl kanske föregångare vill jag gärna säga. Att det handlar mer om breddinförandet i sig.

Det handlar mer om att göra en vettig verktygslåda som man kan använda sig av i sin egen kontext om man jobbar på ett annat ställe.

Vi har varit noga med det att det inte ska vara så här och så här och så här ska man göra exakt.

Utan så här kan man göra om man vill uppnå det här. Men det har annars redan utkristalliserats en del viktiga grundprinciper som vi inspirerar med. Ja men det här behöver man men man kan göra det på lite olika sätt.

Håkan: Och varför är det så? Varför inte bara peka med hela handen? Så här ska ni göra?

Gunnar: Nej men för att hälsocentraler är ju olika.

Det är ganska stor skillnad på om man sitter i Gäddede eller i Odensala.

Med vilka patienter man har och vilka som jobbar och liksom kontexten. Det skiljer om man sitter i Lit eller i stan också.

Det är en jättestor skillnad. Så man kan inte säga åt alla att man ska jobba på exakt samma sätt hela tiden. För det går inte.

Håkan: Vad skönt att du säger det tycker jag. Därför att förutsättningarna och resurserna kan ju se olika ut. På hälsocentralerna runt om i vår region.

Men hur gör man då för att skilja ut eller ta reda på vilka... patienter som är sköra då?

Evelina: Ja men de kan ju komma från lite olika håll egentligen. Men de flesta tror vi ändå att vi hittar genom den kliniska bedömningen. Alltså de som kommer till oss på hälsocentralen. Om det är till mig som sjukgymnast eller till Gunnar som läkare.

Gunnar: Eller om jag kommer till labb och kanske träffar en undersköterska och tar prover. Och så fångar man upp att det är någonting som. Här behövs det lite extra.

Sen finns det ju andra sätt att plocka fram. Vi kan använda datan, alltså kodningen. Som vi kodar i våra journalsystem kan vi plocka ut vissa parametrar. Så vi kan få fram de som söker väldigt mycket akutsjukvård under en viss tid. Flera av de där besöken. De patienterna. Några kan ju ha väldigt... Det är väldigt tydligt varför de söker. Och det är liksom anledningar som är så. Men sen finns det ju många som söker på grund av andra. Men ett annat sökmönster kan vara för att det är ohållbart hemma. Eller att man inte får till det här med medicineringen och vad det nu kan vara.

Och där finns det också ett system som vi kan använda för att hitta dem. Så vi tror att det finns många olika sätt att identifiera dem. Och vi tänker liksom den kliniska bedömningen.

De som jobbar med det här som är proffs, de är bäst på det här. Sen kan man skriva ihjäl sig på att göra långa olika kriterielister som ingen orkar läsa. Utan det viktiga är ju liksom att de som är proffs inser att Ja men den här patienten behöver lite mer stöd än det ordinarie systemet. Och då kan man liksom koppla på det. Så kan man använda datasökning och kriterier och sådant som stöd i den bedömningen. Men jag brukar säga så här. Men det är vi som känner vår patient och kan bestämma om det så eller inte. Gärna i samråd med andra som jobbar kring patienten.

Håkan: Anna, vad står du och tänker på?

Anna: Ja men jag har ju hört talas om det här i ganska många år.

Man pratar ju väldigt mycket om det. Jag tycker det är roligt att det äntligen börjar liksom också hända. Få lite mer genomslag på fler ställen. Sen stod jag och tänkte på.

Jag lyssnade på en föredragning förra veckan.

När man pratade om att 5% av våra patienter tar 50% av våra resurser.

Om man kan sätta in liksom extra resurser på de 5% så kan man liksom minska vårdkonsumtionen. Och den är ganska intressant. Att vi behöver liksom, vilka ska vi fokusera på? Ja men de som behöver oss mest. Och då får vi också ganska stor utväxling av det.

Det är ju inget nytt för er heller och så där.

Men det är ganska intressant att liksom tänka så.

Och sen lyssnade jag på ett annat föredrag igår. Den läkaren som drog sådant ett sådant nere i Skåne. En liknande modell för hur man liksom tar hand om och jobbar i team då kring olika patienter. Sköra patienter. Och hur effektivt det är och hur bra det är. Och personcentrerat det är. Jag tänker att det liksom går hand i hand med både kvalitet och att vi nyttjar våra resurser på bästa sätt.

Gunnar: Jag tycker det är jättespännande. Ja man behöver liksom inte fokusera så mycket på resursutnyttjandet.

För det får man på kuppen. Alltså det är det som känns lite skönt som kliniker. Som jag sitter och tittar på min patientlista eller kanske min hälsocentral och så vet jag att det där runt omkring finns. Men om jag gör ett bra jobb med de mina patienter som behöver det bäst så kommer det ju frigöra resurser kan man tänka. Och det är rent liksom medicinskt etiskt. Det är ju en bra prioritering också. Vilka ska ha mest hjälp? Ja de som behöver det mest. Ja och det är väl finns ju en annan liksom glidning i vården att den som skriker högst får mest hjälp. Det här är precis tvärtom.

Håkan: Så det kan vara den patientgrupp som skriker minst men har störst behov?

Evelina: Ja det kan det absolut vara. Eller där det finns anhöriga som påpekar att här det funkar inte så bra. Vi behöver lite extra stöttning. Men personen i sig kanske inte riktigt förmår fånga upp det eller vet hur man ska kontakta eller så. För vissa är det ju ett stort steg att ringa och säga att det inte fungerar bra för mig.

Och kanske man vet inte riktigt vart man ska höra av sig. Och det kan vara så enkelt att ringa till hälsocentralen och så har vi nio olika tonval att välja på för att man ska kunna komma till rätt ställe.

Det kan bli för mycket. Man fixar inte det. Men ens nu är vi 40-åring klarar det säger jag. Men om man är liksom äldre skör kanske lite kognitivt nedsatt. Det funkar inte. Man måste ha ett telefonnummer som man ringer och så kommer man fram till någon som man känner. Det är liksom en av våra grundpelare. Lätt att komma i kontakt med rätt person.

Håkan: Vi har hört talas om att ni har en äldre telefon.

Eller vad vi nu kallar den.

Gunnar: En lina inför den här gruppen. Det stämmer. Ja.

Håkan: Det har vi pratat om tidigare. Vi har snappat upp den någonstans.

Och den heter ju lite olika på olika ställen.

Gunnar: Vi kallar den för vårdlagstelefon.

Håkan: Då får den heta vårdlagstelefon.

Gunnar: Och det spelar ju ingen roll vad den heter. Huvudsaken är att de som behöver den kan komma fram till rätt person. Utan för mycket krångel eller mankemang.

Håkan: Det här ligger ju i nära och personcentrerade behov hos människor. När du pratar om att anhöriga hör av sig och så vidare. Det innebär att ni kollar av behoven runt omkring individen också?

Evelina Ja, men när vi fångar upp en patient. Eller får ett meddelande om att här behövs det lite extra insatser. Så tas ju den här personen upp i teamet. Eller vårdlaget. Eller vad vi nu väljer att kalla det. Och då gör man ju de professioner som behövs. Gör sin bedömning. Och det kan ju vara så att det är sjukgymnasten eller arbetsterapeuten som åker hem. Ser över hemmiljön? Hur fungerar det med förflyttningar? Kan den använda alla våningsplan i huset? Eller är det så att den sitter i soffan i flera timmar. För det är så otroligt svårt att ta sig upp. Och så bidrar det till en massa andra saker. Och så kanske det är bara en lite enklare insats som behövs just nu.

Som sparar andra delar då.

Och likväl sjuksköterskan ger sin bedömning. Undersköterskan. Så allt det som behövs gör man.

Håkan: Och det är mycket lättare om man jobbar i ett team. Gunnar, vad blir det för effekt? Hur påverkas patienten i form av trygghet?

Gunnar: Jag skulle precis tänka på ordet trygghet.

Det har ju visat att tillgänglighet, kontinuitet, föder också trygghet.

Och trygga patienter, de verkar ju söka mindre vård också.

Forskningen visar ganska tydligt att kontinuitet ger bättre utfall. Man har ju visat det för olika.

Men jag läste SBU, Statens Beredning för medicinsk utvärdering. De skriver jättelångliga, krångliga, tjocka skrifter. Men man kan säga så här, astma- och kolpatienter med god kontinuitet exempelvis. De dör i förtid i mindre utsträckning. Det är ganska hårda data. Det är inget lullull utan det är ju faktiskt på riktigt. Det är konkret faktiskt.

Och om patienterna vet att de kan höra av sig så att de kommer fram till mig så kanske de känner sig trygga med det. Söker inte på akuten, ringer inte ambulansen eller vad det nu är.

Och får bättre kontinuitet i vården. Ja, så effektivare för medborgaren och effektivare för sjukvården.

Håkan Vad ser ni för arbetssätt som ni har snappat upp när det gäller samverkan mellan olika kompetenser och funktioner?

Hur har ni fått till det?

Gunnar: Vi ser väl att de här vårdlagsträffarna eller teamträffarna är av ganska stor vikt. Och det gäller ju att man sätter av tid för det. För det har vi sett att de som har satt av tid för att nu har vi de här teamträffarna då blir det av i stor utsträckning och man får en bättre kvalitet på det man gör. Är det sådana här korridorskonsultationer som det så fint heter eller ett litet meddelande här och där. Då är det svårare att få ihop bilden.

Det är svårare att sammanfatta patientens eller personens svårigheter. Så att man sätter av tid då verkligen. Och det gör vi lite olika så här.

Men på min arbetsplats har vi en timme varannan vecka och så går det inte alltid åt en timme. Någon eller en halvtimme varje vecka. Men då sitter vi i samma rum och så säger vi så här. Men är det något vi ska ta upp? Och sen så tittar vi på de patienter som vi har anslutna. Som vi säger till utvidgad primärvård. De har vi i ett litet listsystem i journalen. Så jag kan se dem. Så ja

situationstecken då utvidgad primärvård patienten. Jag kan med några enkla klick få upp en lista på dem. Och så kan jag se så här. Nej men Kalle här det var längre sedan vi hörde från honom. Och så kan man fundera på är det något jag behöver tänka på. Man kan liksom ha dem. Man behöver inte ha dem i huvudet. Man kan ha dem på en lista.

Håkan Men ni har dem trots allt ganska nära er.

Gunnar: Ja det kan man säga.

Håkan: Det bygger någon slags relation också såklart.

Gunnar: Ja en del av dem har ju liksom en tioårig, ganska en god relation med. Andra känner man lite mindre. Och det är ju bra. Patienter vill ju inte träffa olika läkare hela tiden.

Det vet vi.

Håkan: Och läkare kanske inte heller vill träffa olika patienter hela tiden.

Gunnar: Nej det är jättejobbigt. (ler)

Håkan: Hörrni om ni skulle vilja liksom inspirera de här arbetssätten.

Och metoderna som ni jobbar med. Går det att överföra på andra delar inom vården tror ni? Så att någon kan snappa upp och titta på er som modell.

Evelina: Vi har ju tänkt att utvidgad primärvård är ju också ett sätt att ha en bra samverkan med andra delar av vården. Slutenvården om patienterna vårdas där, eller på akutmottagningen eller ambulansen kan ju vara ett sådant.

Eller kommunerna.

Gunnar: Utvidgad primärvård ska liksom stå för någonting. Att man har en kontinuitet i sin läkarkontakt om det är möjligt. På vissa hälsocentraler går ju inte det för att vi ju fortfarande är liksom beroende av vikarierande läkare.

Håkan: Men i den mån det går att man har ett kontinuitet när det gäller. Vi pratar i alla fall kontinuitet i teamet då.

Gunnar: I teamet, ja precis.

Håkan Är ju viktigt.

Evelina: Och det är ju så att det inte finns läkarkontinuitet på alla ställen. Men om man då kan bygga en kontinuitet till ett team så har man i alla fall. Då buffrar man väldigt mycket av den bristen tänker jag. Det finns någon i teamet som är allestädes närvarande om man kallar det så.

Gunnar: Precis. Så om man träffar den här patienten inne på akutmottagningen. Så ser man i den här patientlistan, alltså den delen av journalsystemet där information finns. Att det är en liten lampa som det lyser ut vid om primärvård. Så vet man om man går in på ett annat ställe i gemensamma dokument. Att det går att kontakta det här teamet. Om det är antingen läkaren eller via akutsköterskan på hälsocentralen.

Ju mer vi lär känna patienten och vänjer oss med arbetssättet desto mer information kan det finnas.

Och de gånger som det har hänt, inte jätte många. Men när man blir uppringd av någon som jobbar i sekundärvården som vi i primärvården gärna säger om sjukhuset. Och så säger du känner ju den här patienten, hur tänker du? Det är helt fantastiskt. Det blir jättebra. Uppskattat av mig, patienter och kollegorna på sjukhuset.

Håkan: Anna Sjövall, du som är enhetschef numera på Staben och nära vård.

Ser du hur arbetssätt och tankar och strategier går att plocka upp ännu mer för att inspirera andra att testa sig fram?

Anna: Jag tror att många är inspirerade av det här skulle jag säga.

Och jag tänker att sjukhuset är väldigt intresserade av det här.

Sen behöver man ju jobba på spridning av det. Men i de sammanhang jag är så pratar man väldigt mycket om utvidgad primärvård. Kontinuitet som du nämnde, det pratar man också om på vissa ställen på sjukhuset.

Men man kanske måste jobba med kontinuitet på mottagningar.

För det finns ju patienter som går flera år på samma mottagning på en specialistsvårdsmottagning också.

Psykiatrin pratar mycket om det och om team och så där.

Så jag tror att det är liksom, ja, jag tror att i det fallet tror jag att primärvården är som den är i många fall skulle jag säga en föregångare faktiskt. Att man har en annan bild av det.

Jag tror verkligen det. Jag tycker jag hör de strömningarna.

Håkan: Sen tar saker och ting tid, såklart. Men vad roligt att många pratar om ert arbetssätt.

Evelina: Ja, men det är jättekul. Men också lite nervös tycker jag.

Håkan: Varför det?

Gunnar: Ja, men man måste ju leverera då också.

Håkan: Ja, det är lite press. Ja, och vem är det som ska leverera vad liksom? Jobbar man inte bäst under lite press?

Gunnar: Nej, det tror jag inte man gör. Det skulle vara lite i så fall. Jo, men det gäller ju att vi liksom, det är ju så lätt hänt att man säger så här, ja men så här ska vi jobba. Pang. Ja, då ska det vara så.

Men det är ju inte så det funkar utan det måste ju liksom få växa fram.

Det är liksom, om någon pekar med hela handen så brukar det kanske inte alltid flyta på så himla bra. Det måste liksom komma underifrån. Det är så vi har tänkt hela tiden.

Vi visste ju inte att det här skulle bli en spridning. Vi vill jobba så här på vår hälsocentral. Så börjar vi så här. Och så börjar det sprida sig? Ja, så blir andra inspirerade.

Håkan: Men egentligen pratar vi ju inte om att ni ska göra som ni gör utan det är mer att du kommer med en verktygslåda med olika möjligheter att testa sig fram vad som passar bäst.

Evelina: Ja, men så är det ju. Så är det. Men alla vet ju redan idag att det är olika på hälsocentraler i stan eller i Funäsdalen.

Det vet ju folk på sjukhuset också. Så jag tror inte att det blir ett problem i längden. Nej. Faktiskt. Men vi har ju vissa saker som vi tänker ska se ungefär likadant ut.

Och det är att man ska ansluta den här patienten som man nu tänker att den här är lämplig för utvidgad primärvård.

Då ska man ansluta den i journalsystemet. Så då dyker den upp i den här anslutningsöversikten. Då tänds också den här lilla lampan där det står utvidgad primärvård. Och den ser ju alla som liksom har en vårdkontakt med den här patienten som går in. Så ser de utvidgad primärvård. Då tänker vi att det ändå ska stå för någonting. Till exempel att man har uppdaterat det vi kallar gemensamma dokument. Att det ska finnas lite tidigare historik. Kanske en kontaktuppgift om det nu finns en områdesläkare som känner den här patienten.

Gunnar: För en del patienter behöver ju ha någon slags plan. Man kan tänka sig, vad brukar hända vid den här typen av sjukdomar? Eller vad har hänt den här patienten tidigare? Vad kan vi tänka sig att vi ska göra då? Vad ska man inte göra? Då ska vi ju skriva ner det. Så nu har vi, den finns ju live redan, en mall för det.

Och det tror jag kommer komma, inte för alla utvidgade primärvårdspatienter, men de som har liksom mest komplexa behoven, tror jag vi kommer kunna ge jättestor nytta med det. Det kommer ju ambulansen kunna se när de åker hem till folk.

Vad har doktor Gunnar tänkt på kontorstid här? Vad ska han göra om det är natten till en söndag och följande inträffar? I stället för att man ska köra någon in till sjukhuset till exempel. I bästa fall.

Håkan: Och så leta efter doktor Gunnar kanske?

Gunnar: Alltså en enkel väg in för de här patienterna, det är ju också viktigt.

Håkan: Det låter som att det är en nyckel.

Gunnar: Ja, för många är det. För vi pratade ju tidigare om hur vi hittar de här patienterna. Men många av de här patienterna har ju kanske någon slags kognitiv påverkan som gör att det är svårt. Antingen att ta för sig att ringa eller svårt bland de här nio knappvalen att veta exakt vad man ska trycka.

Och vad är en fysioterapeut egentligen?

Vad är det för knappval? Det är lätt att förstå. Jag tror att alla vi som lever har någon någonstans i våra närhet, i släkten eller liknande. Så var det på det viset. Och det blir mycket lättare för oss att koppla på i teamet.

Vi säger inte så här, ”bra då får du ringa till fysioterapeuten”. Vad betyder det? När jag säger så här, jag skickar ett meddelande till Evelina så hör hon av sig. Evelina, hon kommer kunna hjälpa dig med det här. Vilken skillnad. Du får också något konkret att ta fasta på. Att Evelina kommer att höra av sig. Du kommer att få någon form av hjälp.

Håkan: Om man tittar på det här med smart resursanvändning och sådana här saker. Går det att mäta tänker ni hur det ser ut med effekterna?

Man behöver kanske inte prata kronor men en smart användning av de resurser som faktiskt finns.

Går det att mäta?

Gunnar: Ja, säkert.

Håkan: Men ni har inte gjort det?

Gunnar: Vi har inte landat i exakt hur uppföljningen ska ske.

Men det är klart att vi ska hitta ett sätt att följa upp det.

Håkan: Men jag tänker ni jobbar med det här varje dag.

Vecka ut, vecka in. Någonstans får man ju en känsla och man ser tendenser och man märker ju Skillnad på känslan och vad som faktiskt är rätt.

Evelina: Men känslan är ju, precis som du säger Gunnar, att kontinuitet och trygghet.

Det ger ju lugnare patienter och lite mindre sökande av vård.

Håkan(ironiskt)

Det är så svårt med människor som jobbar i sjukvården.

För det ska vara så evidensbaserat hela tiden.

Gunnar: Ja, men vi får ju inte jobba på känsla i övrigt.

Gunnar: Och sen när vi började med det här så var tanken heller inte så att vi ska göra någonting som är lätt att mäta. Utan vi ska göra någonting som vi tänker bli bra. Och det är inte alltid det riktigt går hand i hand. För hur mäter man kontinuitet? Det kan ju låta enkelt. Men det kan ju vara så att kontinuitet, att man bara får träffa mig är kanske inte så bra. För om jag är ledig en vecka och någon kommer med misstänkt bruten fot. Det är ju väldigt dumt om man ska vänta till nästa vecka för att få kontinuitet. Det kanske är direkt olämpligt.

Håkan: Så vad är det man mäter egentligen när man försöker mäta?

Gunnar: Det är ju väldigt komplext.

Men det finns ju lite sådana här, man kan tänka sig att återinläggningar inom 30 dagar när man ligger på sjukhus. Antalet akutbesök per capita, antalet ambulansfärder. Det finns lite sådana här, man kan mäta naturligtvis.

Evelina: Och sen bygger det mycket på att vi koder, att vi använder vår journal på ett bra sätt.

Att vi använder rätt koder och att vi då märker om vi gör en plan, att vi märker det med upprättande av plan. Gör vi inte det, då är det ju svårt att mäta till exempel hur många är anslutna till att utvidga primärvård, hur många har fått en plan.

Håkan: Betyder det någonting för arbetsmiljön, det här arbetet?

Evelina: Ja, faktiskt.

Håkan: Att jobba i team, som det heter, eller i arbetslag, eller vad vi nu vill kalla det.

Evelina: Det är bra för arbetsmiljö, skulle jag vilja påstå. Man kommer lite närmare sina kollegor över olika yrkeskategorier.

Och det blir på något vis en ansvarsfördelning som blir mer självklar. Så att det inte är den som alltid säger ja som hamnar med svartepetter. Utan det är så här, ja men det här tillhör vår grupp eller hur det är i vårt vardag. Då är det mitt ansvar så tar man det. Jag tycker det har varit positivt så sett.

Håkan: Du pratar ju egentligen om en teamkänsla här.

Gunnar: Ja, och det är intressant att den fanns ju där även innan.

Håkan: Men nu är den utvidgad.

Gunnar: Ja, kanske.

Något i den stilen. Man kan betrakta det så.

Håkan: I förlängningen betyder ju kanske en bra arbetsmiljö också möjligheter att rekrytera på sikt. Det blir omtalat på det sättet att här är det trivsamt att jobba och den här arbetsmiljön är kanon.

Evelina: Och om man jobbar i team så blir ju varje medarbetare i teamet är ju viktig. Och viktig utifrån sin profession. Och att det som jag gör som sjukgymnast också har stor betydelse i teamet.

Håkan: Men hur väl inblandad är man då som medarbetare? Blir man lyssnad på? Får man komma med inspel? Och känns det som att det finns ett driv underifrån som kommer från golvet?

Evelina: Ja, det tycker jag. Ja, men det gör det ju. Det här kommer ju från golvet.

Från början.

Sen stiger det lite från golvet. Och då blir det lite svårare att hålla i den här känslan av att det kommer från golvet. Och det tycker jag har varit en svår avvägning hela vägen.

Att strukturera och göra det någorlunda likt. Och samtidigt ha kvar känslan av att det här kommer underifrån.

Man får vända sig ner mot golvet ibland och kanske fånga upp eller föra samtal.

Det är ju så det är faktiskt. Det blir ju lite sidouppdrag att vara med och utveckla det här lite mer.

Håkan: Blir det inte en annan känsla av att få vara med i ett större sammanhang också när flera är med och bidrar?

Evelina: Jo, verkligen.

Jag har jobbat som verksamhetsutvecklare i snart två år.

Och tycker att det är ju fantastiskt att liksom ha bra med tid att få jobba igenom de här sakerna som kommer från golvet. Tidigare har man liksom gjort det här mellan patienter på något vis. Men det här är en bra idé.

Det här måste vi fortsätta med. Okej, men vi gör det i den här luckan. Och så skickar det här mejlet i den där luckan, att nu har vi ju haft i den här arbetsgruppen två verksamhetsutvecklare som då är både sjukgymnast och distriktssköterska, läkare, två läkare, distriktssköterska till. Det blir ju ett sätt att vi är två som har avsatt tid för att jobba med dokument och driva och skriva mejl och svara på mejl. Samtidigt som vi jobbar kliniskt båda två. Och då har en möjlighet att omsätta det vi gör i pappersform och testa det.

När det har blivit så här stort som den har blivit att det finns två personer som har avsatt tid har varit en förutsättning för att det ska kunna sprida det egentligen.

Håkan: Men det känns som att det är en ganska bra avvägning ändå mellan central struktur och lokal agerande frihet eller man ska säga. Jag står och tänker på att trots att sjukvård kan vara allvarligt. Men någonstans kanske det också måste finnas en lekfullhet att våga testa saker och känna att saker och ting kan vara tillåtet att inte begränsas.

Gunnar: Det upplever jag att det finns en känsla av inom primärvården att man får prova lite olika arbetssätt och ser man att någonting inte funkar så finns det en vilja hos ledningen. Men kan vi testa något annat sätt då?

Det ligger verkligen i tiden. Det är många som har sagt nära vård många gånger och det är väldigt många som inte vet vad det betyder känns det som.

Men i stället för att det bara är en floskel så känns det som att det här blir nog det här är ett sätt att jobba med nära vård i vår verklighet. Det är lika mycket att bygga en form av ny arbetskultur som att skapa något nytt sätt att möta de sköra patienterna.

Gunnar: Ja, det är ju egentligen inte nytt så här. Det är ju allmänmedicinsk skåpmat att kontinuitet, trygghet ger nöjdare patienter och lättare att arbeta.

Ja, men man måste få till det.

Och det har ju gått på många små enheter länge som har varit välbemannade. Då jobbar man ju så här på de små enheterna som vi diskuterar med. Så det där, så har vi ju alltid gjort. Ja, bra.

Ja, fortsätt med det då är ju det enkla svaret. Men om man jobbar på lite större enheter så är det inte lika enkelt. Och det är väl lite där vi började. Och det är ju inte några nya patienter utan det är ju samma patienter som vi har haft hela tiden.

Evelina: Bara att nu försöker vi liksom strukturera hur vi ska ta hand om dem.

Det låter ju lite tekniskt, men märka upp dem i systemet så vi lätt kan följa dem. Precis som Gunnar säger. Men nu har vi inte hört från den här på ett tag. Vad har hänt här då?

Jaha, nu ligger den här personen inne. Då kanske jag kan kommunicera dit. För att vi har en plan kring det här. Ja, för det finns ju några finesser i journalsystemet som gör att de, som vi säger då, anslutit dem.

Så kan man se om de ligger inne på sjukhuset. Blivit inlagda. Så jag är inne och tittar någon gång i veckan. Och då händer det ibland att man liksom, när den där remissen kommer från sjukhuset, kan ni följa upp det? Nej, det har vi redan gjort. Då kan man svara lite kaxigt.

Håkan: Vad coolt. Det här är omsorg på riktigt, Gunnar.

Gunnar: Ja, det är... Effektivt i alla fall.

Håkan: Det pratas om det här ute i regionen.

Hur jobbar ni med, eller gör ni det överhuvudtaget?

Med att sprida information och kommunicera ut?

Evelina:

Ja, men vi har ju tänkt att det inte bara ska vara det här pappret som kommer, eller rutinen som kommer i ledningsinformationen, utan att vi ska prata och fånga in synpunkter och frågor och allt eftersom. Så vi har pratat på några av primärvårdens fortbildningsdagar till exempel. Vi har varit hos ledningssjuksköterskorna på sjukhuset. deras träff och pratat om det här på ambulansens planeringsdagar förra veckan.

Varit på olika planeringsdagar för olika hälsocentraler.

Pratat med hela personalgrupper och chefer och diverse. om två veckor, tror jag, ska vi till Torvalla hälsocentral.

Och 1177 har vi också fått komma till också och berättat.

Håkan: Alla skriker efter er.

Evelina: Ja, men det tänker jag är superbra att man också efterfrågar information, för det tyder ju på att det här är ett begrepp som faktiskt har kommunicerats ut till alla vrår av sjukvården. Så får vi försöka hjälpa till att göra det begripligt och användbart i stället för en sak till som man ska trycka in i sin tajta arbetsvardag.

Håkan För det vet man, eller jag vet hur det är, ifall någon kommer och säger åt mig att du ska göra det här också. Då säger jag ju ganska lätt nej. Det är väl så vi fungerar, vi människor kanske.

Så säger man, vad ska jag ta bort i stället? Därför att det ska vara hållbart hela vägen.

Anna, när du hör att

Anna: Ja, men det var ju lite som vi var inne på tidigare, att det pratas om. Jag tänker att det är ju ett tecken på att man också, alltså när man gör någonting som folk blir nyfikna på, det tänker jag är ett bra tecken. Sen står jag och tänker på, jag tänker på en sak du sa där, att små enheter har lättare för det här. Jag tänker på det avsnitt vi spelade in förra veckan med två distriktskörskor som jobbar. Då jobbar de på en väldigt liten enhet och kontinuitet finns bland sköterskorna.

Men då jobbar man också ut mot kommunen. Att man fångar in hemtjänsten. Det gäller också lite i det här, tänker jag. Att man får ihop det. De här patienterna rör sig liksom mellan kommunen, hälsocentralerna, sjukhuset. De har koll på varandras patienter.

Håkan: Vi kallar dem för hemtagningsteamet. Vi döpte dem till det.

Anna: Ja, precis. Men jag tycker att det hänger ihop med det här också.

Håkan: Jag tycker att allt sådant här man pratar om ändå är ett steg i rätt riktning också. Hos mig väcker det ju ändå en känsla av att den här omställningen eller vad vi nu kallar det, som jag har kallat att vända en oljetanker i ett badkar ibland sker liksom en liten skjuts framåt.

Det känns hoppfullt om det är det ordet jag söker.

Anna: Ja, det tycker jag.

Försiktigt positivt.

F2 S3

Spännande. Ja, nu bromsar jag igen.

F2 S2

Och så vill jag bara kolla, är vi klara med innehållet med den här biten, tycker ni?

Det var härligt att höra om det här breddinförandet av utvidgad primärvård. Om man fick döpa om det till något annat, finns det något sådant där som har spökat i huvudet? Ska vi inte kunna kalla det här i stället?

Gunnar: Nej, jag gillar ju att det är beskrivande. Det är liksom inte den vanliga primärvården. Det är lite utvidgat.

Håkan: Tack, Gunnar. Hörrni, hur har ni det med er egen hälsa? Vi brukar alltid snacka lite grann om, försöka inspirera till lite mer folkhälsa i slutet av varje avsnitt.

Så att vi börjar med dig. Hur får du ordning på livet? Livspusslet och träning och allt det där, du vet. Ja, precis.

Evelina: Så mycket som möjligt på kort tid, när det gäller träning. Som småbarnsförälder så bor jag lite utanför Östersund, pendlar fram och tillbaka.

Det är inte så att jag åker in på gymmet på kvällen.

Det blir att komprimera det till 30 minuter.

Håkan: Men det är väl ungefär vad man rekommenderar? Gärna varje dag.

Evelina: Det kanske jag inte lyckas med.

Men en tre gånger i veckan, 30 minuter, tung styrketräning.

Håkan: Ja, men då har du ju det som Gunnar pratar om.

Kontinuitet.

Evelina: Kontinuitet, ja, precis.

Och det beror ju på att man har lite trasiga knän. Så då tänker jag att det är en motivation. Okej. Slutar man träna, då gör det ont. Det är en motivator.

Men sen när man jobbar som sjukgymnast som jag så tänker jag att jag... Det är nog väldigt få gånger jag har träffat en patient som har ångrat att den har tränat.

Man vill ju kunna använda sin kropp så länge man kan.

Håkan: Ja. Min fru sa så här till mig häromdagen. Jag vet inte om det stämmer.

Men hon hade läst någon intervju med någon som vårdade människor palliativt. Och ställt den där frågan om det var något människor ångrade. Det fanns säkert massor av saker. Men en av sakerna var att de inte hade tagit hand om sin kropp bättre. Jag tänker, det finns ju olika sätt att ta hand om sin kropp. Men att röra sig medan man kan på det sättet som man tycker om. Alla är inte födda till löpare. Och allas kroppar kanske inte mår så bra att springa.

Men då finns det ju andra saker som man tänker jag kan tycka om.

Evelina: Och det är ju svårigheten ibland nu när jag träffar patienter. Och så har de inte gymmat en dag i sitt liv tidigare. Då är det ju en ganska... Man får jobba med sitt motiverande samtal.

Håkan: Och hitta saker som man tycker om. Hitta sin egen lust någonstans. Ja men precis. Tack!

Gunnar, hur jobbar du med dig själv?

Gunnar: Jo tack.

Jag vill ju slå ett slag för den här transporträningen. Den här transportmotionen. Jag har ju valet att åka bil 16–17 minuter till jobbet. Eller cykla på 14. Ja, det är ju ett ganska enkelt val då.

Håkan: Offrar du två minuter för folkhälsan?

Gunnar: Ja, fast jag får ju liksom 30 minuter träning som tar... Eller ja men någorlunda träning som tar noll minuter av mitt liv.

Den är ganska enkel. Ja, och jag tycker det är kul så här när man cyklar till och från Odensala.

Antingen strax för 8 på morgonen eller mellan 4 och 5.

Så är det som att man kan garva åt alla som sitter i sina bilar och puttrar. Medan man drar förbi dem på cykel.

Håkan: Det är märkligt faktiskt. 85% av alla bilförare som bor runt Östersund har mindre än 5 kilometer till jobbet.

F2 S1

Då klår jag dem från A till B på min cykel kan jag säga.

Håkan Ja, det tror jag också faktiskt.

Tack Gunnar. Tack.

Sjövall?

Anna: Ja, jag känner mig träffad nu. Jag cyklar ju inte till och från jobbet.

Håkan: Nej, men du har ju en annan form av kontinuitet för att hålla dig i form.

Anna: Ja, men det är ju för att jag tycker om att träna.

Jag tänkte på det du sa om att man ångrar saker.

Jag skulle träna igår. Och så blåste det, det blåser kallt. Och jag springer ju och jag kände inte suget att ge mig ut. Och så läste jag något. Jag scrollade förbi någon sociala medier eller någonting. Och så var det någon som hade la upp någon bild på träningskläder.

Vad kommer mitt framtida jag att tycka om att jag tränar idag eller väljer jag inte att träna idag?

Anna: Ja, tänkte jag. Så tog jag på mig skorna och kom ut.

Håkan: Ja, du blev motiverad. Vad kommer mitt framtida jag att tycka?

Ja, ibland måste man ta ett snack med sig själv. Ja. Vad härligt.

Jag har ännu inte börjat hoja som jag har sagt att jag ska.

Anna: Det var ganska länge sedan du sa att du skulle börja. Ja, jag vet. Men det blåser ju så mycket.

Håkan: Nej, men jag fortsätter på min styrketräning.

Där har jag bra kontinuitet. Men jag får inte tag i mig själv när det handlar om cyklingen. Jag borde, är ett ord man brukar använda. Jag har inte lyckats fullt ut.

Anna: Finns det någon som skulle kunna underlätta för dig att ge dig ut en cykel?

Håkan: Ja, det bor hos mig själv tror jag. Jag brukar cykla. Men har inte kommit i gång.

Jag har inte riktigt fått...

Jag vet inte om man måste klura på varför motståndet är där, utan det är nog bara att ge sig ut. Därför att belöningen efteråt är magisk.

Jag ska inte stå här och krångla till det. Det är ren slapphet faktiskt. Jag ska skärpa till mig. Jag lovar. Hör ni, vad roligt att ni kom hit idag. Och hoppas ni hade kul. Ja, men tack. Skoj. Och lycka till med det fortsatta arbetet.

Ha det så bra. Och Anna Sjövall, vi syns ju nästa gång i inspelning. Ja, det gör vi. Och det är på måndag den 19 maj. Precis, det är bara några dagar kvar. Då kommer Annette Boje hit.

Anna: Det blir spännande. Det blir jättekul.

Håkan: Ha det så bra.

Alla: Tack och tack.