95 - Hur gör vi vården trygg – redan när ytterdörren öppnas?

Medverkande

Märit Wiklund, Distriktssjuksköterska
Moa Nilsson, Distriktssjuksköterska
Anna Granevärn, Hälso- och sjukvårdsdirektör
Anna Sjövall, enhetschef, staben- Nära vård
Håkan Lundqvist, programledare

Håkan

Det är den femte maj idag och vi ska inte vara helt överraskade över att det faktiskt snöar över Östersund i alla fall. Just nu vid halvtio tiden när vi spelar in detta avsnitt av vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen.

Anna G

Det ger ju en lite mysig inramning till det hela.

Håkan

Ibland är du för positiv. Jag går i längt efter sommar och värme. Du är sugen på cykeln eller?

Anna G

Ja, faktiskt. Har du cyklat något?

Håkan

Nej, men nu är det väldigt nära. Jag har varit riktigt usel. Men jag har haft så mycket annat att pyssla med.

Anna G

Ja, men så kan det vara.

Håkan

Ja, jag håller på med mitt sexveckorsprogram. Ja. Jag ska snart skifta tillbaka till det tunga igen. Så jag kör tungt sex veckor och lätt sex veckor. Det här kan vi ta på slutet.

Anna G

Ja. Du då, har du hojat förresten? Det kan vi också ta på slutet. Anna G Ja, men absolut.

Så blir det ju eftersom Siljan går i juni.

Håkan

Ja, just det. Och då måste man cykla lite innan.

Anna G

Ja!

Håkan

Hörrni, vi ska prata lite grann om träning, folkhälsa och sådant där i slutet av det här avsnittet. Anna Sjövall är här också idag.

Anna S

Hej!

Håkan

Ja, nu har du haft din nya titel och din nya tjänst här i några veckor. Hur tycker du att det har varit?

Anna S

Ja, en månad ganska precis.

Ja, men det går bra tycker jag.

Håkan

Har du landat in i det ordentligt?

Anna S

Nej, men tänker jag, en månad är lite för kort.

Håkan

Men du är enhetschef, staben, nära vård. Anna S

Ja, precis. Just det. Så är det.

Håkan

Har du fått bita i någon riktig sådan här utmaning ännu så här? Eller är du fortfarande på introduktionsstadiet?

Anna S

Både och. Jag har ju samma chef som tidigare. Jag tänker att det kommer utmaningar hela tiden. Men det är ju det som är roligt.

Håkan

Ja, kul. Det är kul att göra nya saker.

Anna S

Absolut.

Håkan

Det är spännande att få ge sig hän i något man kanske inte ens har utforskat så mycket tidigare.

Nej, jag gillar sådant.

Anna S

Ja, jag gillar att lära mig nya saker och få reda på nya saker och så.

Håkan

Ja, och så när man är lite ny, man kommer in med kanske lite nya perspektiv liksom i en kultur som har frodats och så kanske man ställer någon fråga och så är det någon som säger ja, men det har vi inte tänkt på tidigare. Vad kul, vad bra. Anna S Så kan det vara. Ja, så kan det vara. Moa är här också.

Hej Moa. Och du heter något i efternamn också.

MN Jag heter Nilsson i efternamn.

Håkan

Ja, och vad pysslar du med då?

MN

Jag är distriktsköterska på Hammarstads hälsocentral och jobbar med nära vård. Håkan Ja, vad kul. Och vi ska prata mer med dig för Märit är också här. Och Märit har också ett efternamn.

MV Hon heter Viklund.

Håkan

Ja, och när du dundrade in här i studion så höjde du nävarna i skyn och sa att jag är så stolt för att jag har jobbat i vården i hela mitt liv.

MV

Ja, det är jag.

Håkan

Jag tyckte det var fint sagt.

Vad är det som får dig att säga det?

MV

Därför att jag har haft ett fantastiskt yrkesliv men det jag är mest stolt över är att jag tror att om kungen och kanske någon ”tiggare” eller någon som kom in på akutmottagningen samtidigt, då får de samma vård. Kanske att kungen får lite annat bemötande men bara kanske. Men de får samma vård.

Håkan

Ja, han kanske får en prinsessbakelse till lunch.

MV

Möjligt, men samma vård får vi och det är fantastiskt i Sverige.

Håkan

Ja, och vi har ju en jämlik vård i det här landet?

Sägs det?

MV

Det tror jag inte riktigt. Men vi jobbar för det.

Håkan

Lagstiftningen ser ut så i alla fall och sen kan det ju såklart hända saker under resans gång som gör att du...

MV

Vi har ju olika förutsättningar också. Ja, ja.

Håkan

Hörrni, vad är det vi ska prata med er Moa och Märit om idag? För jag har fått veta att ni kallas för Hemtagningsteamet men det var inte något riktigt namn som var vedertaget utan det är någon som har hittat på det där någonstans. Ibland kallas ni det och ibland inte. Ni har inte haft någon, liksom officiell invigning om man säger så. Men vad är det ni gör för något?

MV

Ja, vi jobbar ju med mest sju sköra äldre.

Det är ju också så att det är många av dem som är på sjukhus och då kommer de ju hem och det är väl därifrån det här har kommit. Vi jobbar ju med... Alltså det är vi som alltid tittar på Link och så där.

Men vi jobbar ju väldigt mycket med dem som behöver trygghet.

Man kanske är under utredning för demens och så vidare.

Sådana som... Ja, där även anhöriga behöver stöd.

Håkan

Om jag förstår det rätt så var det lite grann så här att ni tog själva tag i både samverkan för att kunna bygga tryggare vård runt våra mest sköra patienter. Ni utvecklade även verksamheten från ett ställe till ett annat.

Vad var det ni såg för någonting?

MV

Ja men alltså det var ju så här att bland annat så hörde ju vi att hemsjukvården eller alltså hemtjänstens personal

de var ganska frustrerade utifrån det avtal som finns idag. Att när patienter inte hade hemsjukvård men hade hemtjänst så fanns ju ingen naturlig koppling till vem pratar man om det i det som är vårdfrågor.

Utan vi hörde ju bland annat att man blev hänvisad till att ringa 1177 och då får jag hårresning eller vad ska jag säga. Men alltså det är ju så hemskt att utsätta hemtjänstpersonal för sådana saker. Alltså tuffa arbetsdagar, de är en väldigt otroligt, fantastisk grupp. Så att då sa vi att vi måste liksom försöka, för de här patienterna de är ju våra patienter om

man säger, för de tillhör ju hälsocentralen och vi har ju ansvar för dem. Ibland känner vi till dem och ibland känner vi ju inte alls till dem men helt klart upptäckte vi ju ett behov.

Jag tänker det som gjordes det var ju att avsätta tid och resurser till att öka tillgängligheten för både för hemtjänstpersonalen och för de sköra äldre.

Håkan

Hur gjorde det? Vad var det ni såg som saknades för att ni skulle ta tag i den här utvecklingsbiten?

MN

Ja men det var väl dels så som du beskriver Märit att det var omständligt för hemtjänstpersonalen att, ja, men de stod ganska ensamma och hade svårt att få kontakt med någon för att bolla eller boka in patienter eller ja vad det nu än var för problem de stod inför. Så det var väl en bit och sen många sköra äldre som kanske har svårt att ta sig fram på mottagningstelefon där man också känner att man behöver få en enklare väg in till hälsocentralen.

Håkan

Det vi ska prata lite grann om tänker jag är lite om hur ni gjorde för att ni såg problemet. Det är alldeles uppenbart att ni såg ett problem men vad var det som hände hos er när ni kände att ja men det här behöver vi behöva hitta en lösning på det här. Hur tog ni tag i det?

Förstår ni vad jag menar?

MV

Jo men det var ju så här att jag var ju enhetschef då i Hammarstrand och i Ragunda och såg det här, och så blev det ett vikariat och då så tänkte jag så här” att det där vikariatet ska vi försöka få en distriktssköterska på som har jobbat i kommunen för det är ju liksom ofta som de hamnar mellan stolarna men ibland gränsfall, de kan ju gå in och ut ur kommun och primärvård när man flyttas mellan regionen och kommunen (patienterna)

För det är ju så lätt annars att man kommer in på mottagningen att man blir i det som vi ska jobba mest med, tillgänglighet, och det blir telefonin och det blir 1177 och alltså sådana system och det kan vara olika utmaningar så är det ju.

Så Moa fick ett vikariat och fick fria händer egentligen, vi har ju också en arbetsform, det heter trygg och säker hemma, och den var inte alls införd, väldigt okänd. så det var väl egentligen Moas första uppdrag att införa den här. ”Du får du fria händer, se vad som du kan se och vad som kan behövas. Efter en vecka så hade ju Moa full kalender och sköterskorna på mottagningen sa att ”men alltså vilken skillnad, det var mindre tid i telefon. Läkarna har ju varit entusiastiska från dag ett därför att patienterna är liksom förberedd när de kommer för den eller den utredningen eller så. Så det var ju väldigt tydligt lyckosamt från början, sen är det ju, alltså sen behöver man ju jobba vidare framåt.

Håkan

Ja, det Rom byggdes ju inte på en dag.

Men om jag får fråga dig, du var ju då enhetschef och vad är det för egenskap du besitter då som vågar ge en medarbetare fria händer? Vad var det hos dig som gjorde att du kände den tilliten till din personal?

MV

Ja men det har jag alltid gjort. Alltså det är ju personal som…det är ju liksom de som ser hur det är och vad som vad det är för strömmar, och ja, men man måste ju lyssna på dem. Sen såg man ju också patienter som kom till mottagningen som man undrade, alltså hur besvärligt det är att komma dit och liksom ja, många ringde ju och var oroliga och ja men och som sagt det med fastläkare bemanning spelar det ju absolut roll.

Men det är ju också, vi kan ju skapa så otroligt mycket trygghet för patienter fast vi inte har fast läkarbemanning för det finns ju kontinuitet. Eller oftast i alla fall, de flesta yrkesgrupper är det ju kontinuitet på.

Håkan

Men jag är lite ute och far efter dig som person, vad är det för egenskap du har som ledare som vågar släppa taget och har det här modet att säga till någon att du får fria händer eller inom de här ramarna så får du liksom hålla på.

Vad är det hos dig som ledare som gör att du kan känna dig trygg med det?

MV

Nej men alltså det är ju så att leda och fördela arbete heter det ju, så är det ju när man är enhetschef att det är ju liksom en del av uppdraget att kunna göra det.

Och ja men jag kan inte svara mer på det än att det.

Sen ja, naturligtvis man har ju förtroende från sin chef över och så där, det har ju också varit viktigt.

Håkan

Men du nämnde några saker här, förtroende, det är ju också en egenskap att kunna lita på och så vidare, och ge fria händer, och du pratar om kompetensen och att den finns hos medarbetarna och den här tilliten. Men om inte det här funkar, då är det ju mycket svårare. Moa när du fick fria händer, hur tänkte du då? Wow, vilken, får jag göra vad jag vill?

MN

Nej, men jag tycker att det är jätteroligt att jobba, såklart. Och liksom att man har en ram att hålla sig inom, men innanför den så får man liksom lägga upp det som man vill och det tycker jag är ett jätteroligt sätt att jobba.

Så jag tycker att det är stimulerande på så vis.

Håkan

Vad gav det dig, vad hade du för känsla i magen när du gick till jobbet?

MN

Nej men att det var kul och sen också känner man ju såklart från Märit som var chef att man har fått ett förtroende och då vill man ju liksom förvalta det. Håkan Anna Granevärn du har tagit spjärn mot mikrofonen för att jag ser att du reagerar för att nu är vi inne på ett spår här som är väldigt viktigt.

Anna G

Ja men vi ska backa tillbaka några meter för att vi var inne och pratade lite om Märit och Märits ledarskap och erfarenheter.

Det är ju så att du har många erfarenheter med dig från flera olika tidigare ledarroller där du har brottats med utmaningen, hyrläkarbemanning, veckans doktor och så vidare. Så jag tänker att du har en rejäl bank med erfarenheter med dig och det förvånar inte mig ett dugg att du inrättar en sådan här funktion.

MV

Nej, så var det.

Ja men det är ju svårt att komma ihåg allt. Men det var så var det, sen hade jag ju också jobbat nästan fyra år i Hammarstrand med hyrläkarbemanning. Och det är ju, alltså det går ju inte riktigt att jämföra. Vi har väldigt olika utmaningar säger jag, i primärvården. Om man jämför med landsort och stan så har vi väldigt olika utmaningar. Men ja, alltså, ja det kan nog stämma.

Anna G

Ja, jag tänker att du är van att bygga den här kontinuiteten och rutinerna på andra yrkesgrupper.

Och att ha tydliga rutiner för även de här som kommer och går. Hyrläkare, tydliga uppdrag när de kommer in, vad är det som ska göras.

Och det tänker jag, att den här funktionen också bidrar till att det inte blir nya tankar, nya utredningar eller egna idéer. Utan ni har en struktur för det här. Och då får ni ut det ni behöver av hyrläkarens insats också.

MV

Sen kan jag säga, jag har jobbat fem år på patientnämnden och patientperspektivet tänker jag är ju också oerhört viktigt.

Och det var ju väldigt lärorikt, jag menar det här med att skapa trygghet.

Det är nästan alltid så när man är patient att man behöver någon form av trygghet. Vem vänder jag mig till? Vem är det som har ansvar för det här? Hur gör jag nu? Alltså det är ju inte någon lätt värld att befinna sig i.

1177, är fantastiska. Det är ju otroligt bra redskap för oss. Men alltså kontinuiteten i primärvården kan vi ju aldrig prata klart om tänker jag.

Håkan

Det blir ju också ett ganska enkelt sätt att avvända sig problemet med att säga Ring 1177.

MV

Ja, alltså de gör ju så gott de kan men alltså det är ju, ibland är det ju, ja men ibland säger jag så här, ”vi skjuter över mål ibland”. Alltså det är så det är, ja men det behöver kanske inte vara högsta kompetensen för allting utan det är det här att skapa trygghet och tillit, veta vart jag vänder mig. För om inte vi har den kompetensen så vet ju vi vart vi ska skaffa oss det eller hänvisa, vissa vidare.

Håkan

Men ja och du berör ju liksom begreppet nära- och personcentrerad vår hela tiden.

MV

Ja, absolut.

Håkan

Men nu vill jag backa tillbaka till min förra fråga, liksom det som händer när man i egenskap av en erfaren skicklig ledare kan liksom överlåta till medarbetarna att själv våga, det är ju i allra högsta grad en medarbetaredriven, denna förändring.

Du ger verktygen och Moa ser till att sätta fart på maskineriet. Det här är ju ganska häftiga processer och det här är ju någonting som regionen är ute och far efter hela tiden för att utveckla i vården mot nära- och personcentreradvård och mer kring digitala lösningar.

Vad skulle ni säga då Moa och Märit, är liksom nycklarna för att andra inom regionen, chefer och ledare och andra medarbetare också ska känna sig inspirerade och våga prova?

MV

Ja men jag tänker att det inte behöver vara så stort och komplicerat egentligen. Alltså för om man backar tillbaka till vad vi gjorde så var det ju egentligen att sätta en och samma person eller funktion på att bevaka Link (Planeringssystem) och öppna en telefon.

Som sagt att man öppnar en telefon där hemtjänstpersonal, och där äldre som kanske annars har svårt att höra av sig kan komma fram och så liksom börja på att nysta i det som kommer in.

Det var ju egentligen inte så mycket större än så ifrån början. Håkan

Ja ni får det att låta så enkelt men förändringar är kanske inte alltid så himla enkelt.

Jag antar med det, att det här kom ju inte som en blixt från en klar himmel. du hör mig när du beskriver det. Du såg du en chans att nu kan vi se till att få till det. Och Moa var ju kanske ofärgad av gammal kultur inom organisationen och var liksom ett utmärkt objekt att liksom sätta fart på. Förlåt att jag kallar dig objekt.

MN

Ja det är lugnt.

MN

Ja det var också så att det var ett medvetet val att hon skulle ha erfarenhet från att jobbat i kommunen. För det är ju ofta de patienterna som vi gnisslar omkring om man säger så. Vems ansvar är det här? Du vet den här personen har inte tillräckligt mycket hjälp i hemmet så då kan man inte få hemsjukvård. Men det är ju en person som har faktiskt behov fast kanske på lite annat sätt. Alltså de här som vi kallar för gråzonspatienter. Och jag menar Moa har erfarenheten från kommun. Man är van att jobba självständigt.

Den här patientgruppen är ju så känd när man har jobbat där.

Håkan

Kommer du in med en hel ryggsäck fylld av kännedom och kunskaper Moa?

Ja en hel ryggsäck vet jag inte. Men alltså...

Men också ett kontaktnät tänker jag, som var ganska viktigt. Att ha etablerade kontakter på kommunsidan underlättar ju jättemycket i samverkan med dem.

Anna Sjövall, jag tänker lite grann om din nya roll.

Vad står du och reflekterar över när du hör Moa och Märit?

Anna S

Nej men först reflekterar jag, eftersom jag är distriktsköterska själv, så reflekterar jag ju alltid över hur roligt det låter att jobba som det.

Att jobba så här nära också på en liten hälsocentral.

Det är ju fantastiskt.

Men sen så står jag och tänker på det Moa säger att det inte behöver vara så himla stort alltid.

Jag tror att ibland så slår vi knut på oss själva för att det ska vara ett projekt och då ska det finnas en projektplan och direktiv och det behövs ibland. Men ibland är det de här riktigt effektiva nya arbetssätten.

De bara sker om man låter personal också testa nya arbetssätt.

Jag tror på det här och sen tycker jag att ni också tänker på det här med olika perspektiv. Hur nyttigt det är att vi ser varandras perspektiv. I kommun och region är ju så tydligt att vi är liksom olika huvudmän men det är samma patienter.

Håkan

Och för patienter spelar det ju ingen roll vilken huvudmän det är. Den vill ju bara liksom ha det. Och vilka regelverk som gäller kring hemsjukvård eller hemtjänst eller så där.

Anna S

Patienter behöver ju hjälp. Och vi ska ju inte stå och bråka om det. I alla fall inte lägga patienten emellan för det tänker jag

Ja jag tycker det här är jätteroligt och precis det här vi behöver. Ja.

Håkan

Och det behövs inga stora projektplaner säger du och man kanske inte...

Anna S

Ibland behövs det. Ja ibland.

Håkan

Men det är ju också en kulturgrej Granevärn liksom att man hemfaller åt så här har vi nästan alltid gjort. Typ, vi har haft ett möte och så har man dragit ihop olika kompetenser och så har man bildat en projektgrupp och så har vi bestämt lite avstämningar och så vidare. Och så avsätter man rätt mycket tid till sådana här saker som kanske inte är helt onödiga men som kanske inte är helt nödvändiga varje gång som Anna säger.

Anna G

Nej men precis och många gånger så har vi också gjort om samma sak flera gånger för att det inte blir riktigt implementerat.

Mångbesökare är ett sådant exempel som vi har tittat på många gånger och man tittar på mångåkare i ambulansen eller de som kommer till akutmottagningen ofta.

Men därifrån till att ha det inarbetat, att ha enkla hjälpmedel som ser till att vi snabbt fångar upp de här patienterna. Dit har vi inte kommit varje gång, i alla fall, även då vi har gjort det här många gånger. Vi har kanske inte lyckats sprida arbetssätten till alla våra kolleger heller utan det blir lite grann att alla startar om.

Men det här tycker jag är jättebra att vi jobbar på, ett enkelt sätt, och det behöver vi ha en tillåtande kultur för att göra.

Och det kan många gånger handla om så enkla saker som läkemedelsordination efter en sjukhusvistelse och man ska hem och så är det någonting som är oklart eller som krånglar eller som man inte har fått med sig eller fått tag på rätt läkemedel.

Och då kan det bli att ambulansen kopplas in om man bor långt ut i länet för att försöka reda ut. Och de hjälper ju många gånger till också för det är så vi jobbar i glesbygden. Att vi försöker stötta patienten och hjälpa till med det vi kan. Men det kan ju bli onödigt krångligt i stället för att vi har ordning och reda. Att vi i primärvården har gjort så mycket som vi bara kan under dagtid. Att det är planerat, att det finns en plan hela tiden, att det är lite ordning och reda. Då slipper vi de här jourutryckningarna med andra resurser som kanske inte heller är fullt insatt. Jag brukar tänka på min pappa för att han har ju äntligen fått en fast läkarkontakt efter att ha träffat otroligt många läkare. Han har flera kroniska sjukdomar. Men nu har han sin doktor Märta. Och då blir ju han, för honom blir det stökigt när han hamnar på någon annan vårdinsats. Om han behöver åka in till ett närsjukhus eller liknande. Han behöver liksom doktor Märta, det är det han behöver dagtid, planerat.

Då håller han sig fräsch och har koll på läget. Så otroligt stor skillnad och inte minst i trygghet för honom.

Håkan

Det är mycket som kretsar kring just begreppet trygghet för kanske äldre och mer sköra patienter.

Inte bara för dem utan även kring deras anhöriga också. Det väcks ju en hel del funderingar och frågor.

Anna G

Absolut.

Håkan

Har det funnits något riktigt stort hinder i arbete som ni kände att ni var tvungna att övervinna?

Klättra över? Bryta ner? Slänga bort?

MV

Nej, inget jättestort.

MN

Sen har det ju såklart varit en del sådana här praktiska saker. Att ha fått en bil har ju underlättat otroligt. Att man kan ta sig till patienterna utan att behöva planera och förhålla sig till övriga på hälsocentralen.

MV

Men vi kan väl också säga att vi är med i ett projekt som Norrlandstingen är med i, i Ragunda. Där det också är, det ska vara så att det är lite löst i kanterna och att vi har liksom möjlighet. Alltså det här sker ju samverkan med kommunen.

Sen om man säger, ja men det kan väl, om det har varit hinder, stort hinder vet jag inte. Men alltså det har varit gungigt i deras ledningsdel.

Och det ser man ju att det får konsekvenser för då stannar ju sådant här av. Och alltså, även om det inte händer så mycket så behöver man ju påminnas om att vi är med i era projekt. Vad är det vi håller på med? Vart är vi på väg nu? Ser vi någonting nytt? Det behöver man ju prata om ganska ofta. Även om det är liksom en tråkig upprepning ibland. Men då håller man ju saker och ting vid liv.

Och så det har väl kanske varit, ja, men jag vet inte om det är ett stort hinder.

Håkan

Men man ser ju i alla fall att det inte blir fart på utvecklingen på det sätt som det också skulle finnas möjlighet till. Men hack i kurvan kan det ju alltid bli.

MV

Då får man ju titta på det bekymret och se, hur löser är vi det då? Men alltså det finns ju en sak som har varit väldigt, väldigt bra och viktigt och det är ju alltså träffarna som vi har med hemtjänstpersonalen regelbundet. Det var ju du Moa som började med det.

MN

Ja och vi träffar hemtjänsten en gång i veckan ungefär.

Håkan

Så då blir det samverkan på riktigt på något vis när du drar i ditt nätverk från din gamla arbetsplats.

MN

Ja men precis, det är ju liksom inga jättestrukturerade träffar så, utan vi träffas och kanske dricker kaffe och så lyfter vi de patienter som är på tapeten just nu.

Håkan

Ja men utan de där träffarna, även om du nu ville förminska dem lite grann till kaffedrickande så skulle ju inte de här dialogerna kanske uppstå eller problemlösningarna kunna tittas på eller kännedom om vilka patienter det egentligen handlar om som är på väg hem och så vidare.

MN

Nej men precis och så har man liksom hela tiden en pågående dialog och då behöver inte de, när det då händer någonting så behöver de inte liksom dra hela patienthistorien från början utan då kan de bara ringa och säga att ja ”det gäller Kalle”. Då vet jag vem det är.

Håkan

Ni har hittat en form för ett innehåll som fungerar utan att behöva ordna stormöten eller långa agendor eller listor eller någonting utan ni får det att fungera i alla fall.

MN

Så tolkar jag det. Ja men så skulle man väl kunna säga.

MV

Men alltså, det kan man ju också behöva, skapa trygghet för en personalgrupp som är ganska mycket utsatt tycker jag.

De har ju liksom en ganska tuff arbetsmiljö. det är inte vem som helst som fixar att jobba i hemtjänsten skulle jag vilja säga.

Och det var ju också att skapa trygghet för dem.

Och sen tycker jag att man får ju så otroligt mycket information där, om patienter som man kanske kan känna till. man kan se att här behöver man ju ta in och ta prover. Man kanske behöver göra en utredning. Alltså det blir ju liksom också att vi tidigare hittar patienter tänker jag, som behöver hjälp. Det är ju liksom absolut så för jag menar de är ju i sitt hem. Man ser ju otroligt mycket i ett hem hur människor fungerar och inte fungerar och vad som funkar och inte funkar.

Håkan

Händer det någonting i er gemensamma arbetsmiljö som kan vara värdefullt?

Det är ju lite katten på råttan det här med att det är en bra arbetsmiljö och folk vill jobba och är lättare att rekrytera och allt det där.

MV

Jag tänker att sen den här arbetsformen kom till så tror jag att det har avlastat kollegor som jobbar inne på mottagningen.

Att de kan jobba mer renodlat med mottagningsarbete.

Så det är väl kanske en positiv effekt då.

Håkan

Och nu kan ni kanske inte svara för hela hemtjänsten men det kanske sker något på de här kaffemötena.

Hur det har påverkat vad de säger och hur de upplever sin arbetssituation.

MV Jag tror att de tycker att det underlättar att ha en direkt lina in på hälsocentralen och inte behöva gå den här omvägen via 1177.

Och sen, jag menar, vet man att man träffas en gång i veckan då samlar ju de ofta ihop icke-akuta ärenden till den dagen och så slipper de ringa om det.

Håkan

Jag är lite glad, Anna Granevärn, för jag hör att det här gänget har fått den här modellen att fungera.

Det som vi har pratat om ganska ofta och även fått andra lysande exempel på i de här poddavsnitten. Med ganska enkla grepp och sunt förnuft någonstans låter det som. Och en ledare med lång och gedigen erfarenhet så får man det att fungera. Kanske inte några jättestora resurser till förfogande utan man gräver lite där man står om jag fattar det. Anna G Ja men verkligen, det tycker jag är jätteglädjande. Och det tänker jag att Märit, det har ju dubidragit med i ditt ledarskap också. Att tillåta den här utvecklingen och att t illåta att tänka lite fritt och att göra det enkelt. Att det inte behöver vara superkrångligt att införa nya arbetssätt.

MV

Det är ju roligt.

Håkan

Ja men ibland finns det ju de som säger att ”det går aldrig”.

MV

Ja men alltså då tänker jag så här, det är ju inte trovärdigt tänker jag.

Om inte man provar då, då kan man säga sig att nej men det där gick inte. Man får ju vara ganska prestigelös skulle jag vilja säga.

Det får ju inte vara så att man tänker att nu ska jag införa någonting och så vart det pannkaka. Ja men då får man ju säga det tänker jag. Ja men tanken var god men det vart inte bra det här så att ja men det är inget mer med det. Så länge ingen tar skada.

Men det tror inte jag på när man säger att det aldrig går.

För du har ju aldrig provat. Håkan Ja en del kan du säga att det där provades ju redan 1976, det gick inte då heller.

MV

Men med min erfarenhet kan jag säga att det är en helt annan värld vi lever i idag när det gäller vård.

Håkan Jag har också jobbat i organisationer, jag har stött på det här. Jag hör att ni, det var under min radiotid, ”jag ser och hör att ni gör det här”, det där gjorde vi 1970, funkade inte då heller.

Håkan

Nej. Men det funkar jättebra nu. Så jag vet inte vad ni gjorde i 1970, men alltså det här är ju också något som pågår runt omkring, men till slut så kanske människor blir värvade när de ser resultaten, att man känner att ja men det här funkar faktiskt och så släpper man på prestige och allt det där.

MV

Jag vill backa lite till hemtjänstpersonalen för jag har känt att det har varit väldigt, väldigt viktigt. När vi pratar om arbetsmiljö för jag tänker att de, jag tycker också att jag har också fått, ja men en roll vet jag inte, men i ärenden där jag också kan ge handledning. Och det tänker jag skapa någonting för arbetsmiljön, att vi kan prata om det som är svårt.

Håkan

Handledning, hur menar du? Ja men alltså utifrån, ja men vad är det här för symptom på det och det. Alltså det kan ju även vara liksom sociala saker så där, hur man kan tänka omkring det här.

Alltså hur pratar vi med varandra, alltså det är också, ja men det är också sådana där mjuka värden som är väldigt, väldigt viktiga tänker jag. Och när man är, alltså det är ju tufft att jobba i vården, det får vi väl säga allihop, att det är liksom väldigt roligt men alltså det är ju, varje dag är ju en utmaning i hur blir det nu och nu.

Och det, alltså vi behöver ju varandra. Det är då tänker jag, som att man klarar av det här, när man har varandra. Det är inte bara mig det handlar om det här utan det är oss, vi, team. Och då blir det ju hemtagningsteam då.

MV

Ni landade där, I Hemtagningsteam. Ni får trycka upp t-shirtar. Nej, men du pratar ju om vikänslan och den är ju oerhört viktig.

Att den faktiskt finns där. Men för att ha den måste man skapa den miljön också. Tror jag. Och man måste själv som medarbetare också vara beredd att bidra. Att faktiskt vara med i den här vikänslan, vara med i det här gänget och känna den, den kraften som kan finnas i det.

MV

Vi har ju, Moa och jag har ju olika, vi jobbar ju olika, från olika hälsocentraler och jag ser ju också hur olika faktiskt uppdragen blir utifrån det. Alltså vi gör i stort samma sak, men det blir ju inte riktigt lika för att vi inte har samma förutsättningar från början. Och det är väl också en viktig del att ha med sig, tänker jag, att man måste titta in i sin egen hälsocentral eller arbetsplats. Vad har vi för förutsättningar och vad kan vi göra utifrån det här? För jag jobbar ju långt ifrån med bara det här, vi har ju två distriktssköterskor på Stuguns hälsocentral. Vi har ju mycket färre listade, och så har vi fast läkarbemanning och det är som välskött, det blir på ett annat sätt.

Anna G

Den rullar kan man säga. Jag tänker också på det, för det är ju lite om man ska knyta ihop till det vi var inne på från början.

Med jämlik vård och då står jag och tänker, fast med olika förutsättningar, och så säger du att det är ju inte riktigt samma förutsättningar.

Och det är det ju inte här i Jämtland, i vår hälso- och sjukvård heller, och på olika hälsocentraler och olika vårdenheter så skiljer det ju ganska mycket. Och du har ju också varit på så många olika ställen, så du har upplevt skillnaden i att ni är två eller att vi är femtio som jobbar här. Och vilken skillnad det är på att driva förändringsarbeten som ni kan göra i det här fallet.

Eller hur man då får göra på en lite större enhet där man kanske måste luta sig mot mer strukturer och rutiner och listor. Men som ni inte är så många nu så kan ni liksom göra det i stället. Det tänker jag är lite skillnad.

Håkan

Schysst att få hit hemtagningsteamet, tycker jag. Ni får inte börja kalla er det lite grann. Kanske inte det mest väsentliga i den här resan. Men det säger ganska mycket. Just det ordet.

MV

När det gäller hemtagningsteam så är det väl också så.

Jag tänker, jag har pratat mycket om hemtjänstpersonalen, men vi har ju också en undersköterskegrupp som är fantastisk.

Det har vi pratat om på vägen hit idag.

Lite grann beroende på hur bemanningsläget är.

Men det är väldigt mycket det som en undersköterska skulle kunna göra. Alltså som finns med i tryggheten. Jag har ju varit sjukskriven i sex veckor på grund av en axeloperation. Och det fanns ju ingen vikarie för mig. Utan då får man laga efter läge. För så är det ju ofta för oss. Att det är liksom svårt att få till. Och så då lagar man efter läge. Dels kan man förbereda sig. Men sen så är det ju så att våra undersköterskor har gjort mycket av det som jag har gjort. Jag förbereder patienter och grupper och så där. Och så har de tagit vid. Och det har funkat jättebra. Och den andra distriktsköterskan får ägna sig åt det som inte undersköterskorna, deras kompetensområden råder över.

Håkan

Ja, men ni ställde om utifrån de resurser som fanns. Och det är så intressant med dig Märit, för du glömmer ingen.

Du har med alla i den här vibubblan.

MV

Men det är ju jätteviktigt. Det är det som gör att det är roligt det här.

Håkan

Och det är en bra ledaregenskap också tycker jag.

Anna Sjövall du var på väg fram.

Anna S:

Nej men jag vill bara säga det. Jag tycker det är så roligt att höra det.

När man tänker att vi är så väldigt duktiga på att prata nu. Vi pratade om kommun och region tidigare också. Men också inom hälsocentralen och yrkesgrupper. Att vi jobbar ju tillsammans.

Vi har samma patienter.

Vi har samma liksom.

Alltså vi har olika kompetens.

Men vi har samma uppdrag.

Vi ska ta hand om de här patienterna.

Och det är vi som gör det. Jag tycker det är så himla kul att höra. För det är ju verkligen så det är.

Håkan

Ni är här för vår skull. Ja. Så är det med det.

Håkan

Jag tänkte vi skulle glida över lite grann på lite folkhälsoprat. Vi brukar ju göra det i slutet av varje poddavsnitt. Innan vi började spela in så såg man ju att både Anna Granervärn och Märit ni möttes i en blick. Ni har ju kamperat ihop tidigare och plötsligt började ni prata om något gammalt skidlopp ni båda hade kört tillsammans. Där det fanns lite svårigheter minst sagt kan man väl säga Märit.

MV

Ja jag hade ju tagit en som var min skida och en som var min mans skida.

Detvar ju ingen höjdare.

Håkan

Nej det hör man ju.

MV

Och så fick jag då låna ett par skidor som en elitåkare hade. Och jag är ju absolut ingen elitåkare.

Och det blev ju jättejobbigt.

Håkan

Fast innan vi spelade in så använde ni helt andra uttryck att det var bland det värsta ni hade varit. (skratt)

Anna G

Det var ju snöstorm. Snöstorm och det var helt vidrigt. Det var ju så mycket olika väder. För det var ju ett väder när vi startade.

Eller när jag startade, sen var det var ju ett helt annat väder efter fem kilometer.

Ja och så hade de förlängt banan och vi visste ju inte det.

Håkan

Och det här var Årefjällsloppet. Det är en stafettdel som ni körde.

Men hur kopplar vi det här då till folkhälsobegreppet? Att vi ska röra på oss lite mer och vi ska käka lite schysstare och så vidare.

Jo vi drar en slutsats här med att du gillar att åka skidor.

MV

Ja jag är glad motionär. Ja. Endast. Och det räcker ju långt.

Håkan

Vad ger det dig tycker du?

MV

Förr i världen var jag mycket på dans.

Och det går ju inte att leva på gamla meriter så då måste man hitta något annat.

Så då sätter jag i jättetrevlig musik. Och så åker jag skidor och det är glädje för mig.

Håkan

För du kör combo med lite kulturellt i örat.

Som hjälper dig på traven. Mm. Ja vad schysst. Moa vad gör du då när du inte åker i skidlopp med Marit och Anna Granevärn.

MN

Ja det är jag glad att jag inte har gjort med tanke på att det ni beskriver. Nej men jag är väl också glad motionär.

Jag vet inte vad jag ska säga.

Håkan

Ja men vad gör du? Hur då motionär? Hur tar du hand om dig själv?

MN

Ja men för några år sedan så gjorde jag ju en halvklassiker.

Och sen fick jag barn och då insåg jag att det var ganska mycket svårare att komma ut och röra på sig.

Men nu har jag anmält mig till tjejmilen.

Jag ska inte ha någon guldstjärna än för mina förberedelser men det kanske kommer. Håkan Ja okej får du in det i vardagen?

MN

Ja men jag behöver nog ha den där piskan. Känna att det är någonting som jag måste förbereda mig för.

Håkan

Men känner du att du får in det i vardagen då?

MN

Ja kanske inte så mycket som jag borde.

Håkan

Ja okej. Det finns förbättringspotential helt klart. Så är det för alla.

Även för mig faktiskt.

Så det gäller liksom att behålla den här lilla nerven. Att försöka ha lite mer kontinuitet. Och småbarnsåren kan ju vara lite tuffa. Man får hitta nya sätt.

Anna Granevärn du pratade om att jag borde ha börjat cykla.

För jag har ju sagt att jag är snart på gång i flera veckor.

Anna G

Ja och förra året också vid den här tiden.

Håkan

Nej men då hade jag faktiskt börjat. Då hojade jag ju faktiskt nästan hela maj.

Anna G:

Brunfloviken?

Håkan Ja Brunfloviken.

Och någon sväng runt Krokom-Rödön. Just det. Ja sen vart det semester så vart det ingen cykling. Nej det vart lite klent. Ja det vart det. Nej men så är det med mig. Men har du börjat cykla. Jag ser ju att många cyklar både landsväg och mountainbike nu. Vi har haft så tid i vår. Precis.

Anna G

Jo men det har ju skapat möjlighet att cykla en del. Så det har jag gjort faktiskt.

Men när det snöar så går ju inte det lika bra.

Så då får jag cykla inomhus.

Och det är ju inte så där superkul.

Håkan

Men då är det ju bra att ha tränat uthållighet med Märit.

Anna G

Just det. Och jag tänker också att vi gjorde det tillsammans. För att vi var ett lag.

Och då håller man ut tillsammans. Och det är väl det jag ser fram emot nu med Siljan runt också. Att jag kommer att få cykla med ett team. För jag tycker att det är ganska drygt att ligga och trampa runt. Och jag vet att jag kommer att få ont i rumpan. Och jag kommer att bli trött i benen. För att jag inte håller på så mycket med cykling. Så de här loppen brukar vara ganska tuffa för mig.

Men jag tar mig igenom.

Håkan

Men då får du ligga i team. Får du ligga på rulle som det heter. Och du kan växla lite grann. Med de som ligger där framme och drar.

Anna G

Ja precis. Det blir mer lätt åkt. Man får upp snitthastigheten. Håkan Ja. Då antar jag att du siktar på någon slags rekordtid i Siljan runt?

Anna G

Nej. Den här kommer att bli trevligt. De kommer inte att köra hårt, de kommer få mig att kliva av cykeln ibland och vara social.

Och det kommer nog göra den här upplevelsen lite trevligare för mig. Än att jag sitter där och tjurar och trampar. Fast jag egentligen kanske hade mått bättre av att rasta lite. Håkan Men hur ska du klara det?

Anna G

Ja men det är ju ett lag.

Annars längtar jag efter mina rullskidor. Håkan Ja jag förstår. Kul. Lycka till med det.

Anna Sjövall. Har det hänt något sen sista löprundan?

Anna S

Ja. Ja jag springer ju. Jag cyklar ju inte då. Nej.

Jag blir nervös både när cyklisterna som kommer farande jättehöghastighet och rullskyddåkarna när jag är ute och springer. Så jag hoppar åt sidan.

Men det brukar oftast gå bra. Men man får försöka samsas när det blir trångt på de här sträckorna. Jag tycker det är ganska härligt.

Jag var ute och sprang ganska långt igår på morgonkvisten. Den här tiden på året är det så härligt för då är det rullskyddåkare, cyklister och andra som är ute och springer som jag. Som man liksom hejar på. Som också är ute på de här långrundorna. Det är så kul att se att alla har vaknat till liv och är ute. Ja det var inte fint väder igår men det var ju väder i alla fall. Men det tycker jag också är ganska härligt. Alltså man vaknar upp och det blir ljusare och folk är ute.

Håkan

Ja. Det är kul. Det jag håller med, det är faktiskt underbart. Jag kan berätta så här vad vi pratade om i soffan. Jag och min fru igår eftermiddag när vi låg helt avslagen vid varsitt hörn.

Och bara kippa efter andan. För vi höll på hemma vid här och oljade in 150 kvadratmeter altan. Det tog ungefär 4–5 timmar. Och man gick där som en metkrok. Då sa min fru så här. ”Om vi inte hade tränat hade vi aldrig orkat det här”. Nej sa jag, det hade vi inte gjort. Så det var väl en bra slutsats. Att liksom hålla på för att kunna orka med saker på sin fritid som man också måste göra.

Anna G

Precis, det finns ju många sådana exempel. Eller hur? Jag brukar också tänka på det ibland. Hade inte jag tränat så här mycket, då hade inte jag orkat lyfta upp den här tunga stegen till sotaren. Så han kan komma upp på taket.

Håkan

Och varför pratar vi om det här? Jo men det är viktigt att ta hand och ta ansvar om sin egen hälsa. Så mycket man faktiskt kan ha tid och ha möjlighet att känna sig motiverad till. För då slipper man faktiskt träffa det här gänget som är i studion. Allt för ofta. Eller förarga sotaren. Hörrni, vad kul att ha er här.

Merit och Moa och Anna och Anna.

Och vi ser fram emot nästa avsnitt av Vårdens utveckling i Region Jämtland. Ni får ha det så bra till dess. MV och MN Tack för att vi fick komma. Tack.

Anna o Anna Tack. Tack.