114 - Klokt och smart fokus på de mest sköra patienterna

HL

Jaha hörni, välkommen till det här avsnittet av vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen. Nu ska vi direkt säga att översteprästen, högst hönset Anna Granevärn som är hälso- och sjukvårdsdirektörer. Tyvärr hemma är lite krasslig. Ja, precis. Så hon får inte vara här idag.

AS

Nej, hon hade ingen röst så det blir lite svårt.

HL

Och det är inget bra att göra podd när man inte har någon röst. Det är väldigt tråkigt. Men vi har två andra supergäster här. Hej på er.

HJ

Hej.

HL

Vad heter du?

HJ

Jag heter Hanna.

HL

Och mer?

HJ

Jonasson.

HL

Hanna Jonasson. Och så har vi?

AE

Anna Engstrand.

HL

Jaha. Och idag ska vi prata om ett rätt intressant och viktigt ämne. Ni jobbar ju båda på akuten.

AE

Stämmer. Stämmer bra.

HL

Och ni jobbar med fokus på äldre människor. Vad är det ni gör på akuten egentligen?

HJ

Ja, gällande sköra äldre. Ja men det handlar ju om att screena för skörhet i stora drag.

Och patienter kan ju komma till akuten antingen vid ambulans eller gående format. När de kommer till oss och är 75 år eller äldre så ska vi skörhetsbedöma dem. Och det kommer upp som en checklista för oss. Och då måste vi genomföra, ta ställning till skörhetsbedömningen. och vi skörhetsbedömer med hjälp av ett verktyg för skörhet som heter Clinical Friality Scale CFS. Det är ett verktyg som även övriga region arbetar med. Det är en skala från noll till nio. Där noll är man vital. Nio är man terminalt sjuk och har en förväntad överlevnad på sex månader. Och vi har gjort en förenklad variation av den här skalan. Så vi bedömer om patienten är vital eller skör. Faller man ut som skör på akuten är man behov av extra omvårdnad. Och vi har skapat ett aktivitetspaket som en checklista. Så att vi arbetar på ett strukturerat sätt för att säkra omvårdnaden.

HL

Fast man kanske kommer till er och visar kognitiva svagheter för första gången.

AE
Ja, då behöver man ju också utreda vad som är vad tänker jag. Vi arbetar ju med ett instrument som heter Clinical Friority Scale. Och förkortat med CFS. Och det är ju ett instrument som skattar skörhet. Som även övriga regionen ska arbeta med. Och där bedömer man ju patientens habitiualtillstånd. Alltså hur var patienten två veckor innan den blev akut sjuk.
Och det är ju våra egentliga svårigheter om vi har en patient som kommer in med ett förvirrad tillstånd.
Kan inte uttrycka sig själv. Då måste vi på något sätt ta reda på hur det var patienten för två veckor sedan.
Och då behöver vi ofta ta hjälp av anhöriga. Men frågan, det är ju det som är komplext med våra äldre patienter. Att vad är grundsjukdomen och vad är nytillkommet? Så det är en svår patientgrupp.

HL
Ja, så att ni har ett, vad ska man säga, extra, ett extra tufft uppdrag kanske om en sådan som jag kommer in. Som är ung och fräsch och härlig. Kanske lite småkrasslig.

HJ
Ja, precis. Men det vi försöker fokusera på om vi pratar om just äldre sköra. Det är ju att försöka identifiera den målgruppen så snart det går. Alltså så snart det går när man kommer in för dörrarna hos oss. Och vårt fokus nu är att jobba, vi har pratat om det jag och Anna liksom, att jobba med ett aktivitetspaket som vi lägger upp på alla patienter över 75 år som kommer in till akuten. Och i det aktivitetspaketet som fungerar som en checklista för oss kan man säga. Där ligger den här skörhetsbedömningen inne. Och det är väl för att vi ska hitta en rutin och liksom ett standardiserat sätt för att hitta de här riskpatienterna. För bara för att man är äldre så betyder det ju inte att man är skör och har ett större omvårdnadsbehov utan att det är vissa patienter som är sköra och vissa är det inte. Vi kan jämföra med en 80-åring som kan gå och handla sin frukost själv och tillaga den och sen gå ut och spela golf på eftermiddagen. Och leva som du och jag. Sen har vi en 80-åring som knappt kan ta på sina kläder själv. Och inte tillaga sin mat utan få den levererad av hemtjänsten. Och det är väl de patienterna som vi vill fokusera på och ge extra omvårdnad.

HL
Ja men då tror jag var bilden klar för oss vilken patientgrupp ni liksom fokuserar på. Ni började med att prata om att ni arbetar i ett speciellt projekt då. Vad är det för projekt som ni arbetar i och på vilket sätt använder ni det i er vardag?

AE
Men vi har ju fått arbetstid avsatta för det här projektet. Och det var ju i gång för redan några år sedan. Jag och Anna vi har ju jobbat med det här sedan i höstas. Men det har väl handlat om att hitta liksom ett arbetssätt som ska förenkla det för våra kollegor. Till att börja var det med vilka ska vi skörhetsbedömma. Tidigare så skulle vi bedöma personer som var över 65 år. Men på en akutmottagning där det är väldigt hög belastning så behöver man kanske begränsa sig. Vad är möjligt för oss att genomföra. Vi kanske inte ska göra en aktiv bedömning på personer som är 65 år precis pensionerat sig. Ofta liksom pigga och fräscha utan då får vi höja åldersgränsen till 75 år. Och då hade vi undersökt hur andra akutmottagningar arbetade. Och Västra Götalandsregionen hade satt en gräns på 75 år. Och de har haft ett mångårigt forskningsarbete kring detta. Och vi pratade lite med en av de ansvariga i projektet för att komma fram till hur.

HL
Vad gjorde att ni bestämde att 75 år var en bra ålder?

AE
Och då berättade de för oss att från 80 års ålder då har man en väldigt stor risk för att vara just skör. Och drar vi då ner åldersgränsen till 75 år så kan vi också jobba lite preventivt och fånga upp dem som är mellan stolarna. Och därför valde vi att jobba från 75 års ålder. Och vi kände att där någonstans så kan...

HL
Är det bra att börja?


HJ
Ja, och vår upplevelse på golvet när vi hade identifierat vilka patienter det är sköra så märkte vi att någonstans över 75 års ålder så var fler patienter sköra än om de var yngre.

HL
Okej. Sjövall, vad säger du? Här har vi två personer som jobbar med det här. Och ni har ju en jättebra chef ska jag säga också på akuten. För hon är ju väldigt omtyckt det vet vi ju. Vad är det hon heter? Anna-Lena...

AS
Alfreds. Alfreds, ja.

HL
Som har en sådan här väldigt tillåtande ledarstil och uppmuntrar sina medarbetare att kliva på lite grann och hoppa på lite nya grejer som ska göra att det blir resurssmartare. Men här hör vi hur man samlar in lite erfarenheter, hittar någon form av evidens för att kunna ta egna beslut här på akuten på Östersunds sjukhus.

AS

Ja men precis. Och att man då testar sen och liksom utvärderar själv funkar det hos oss. Men det är ju precis så man vill att man ska göra, tänker jag mig. Det är ju alltid bra att omvärldsbana. Vi är ju också en väldigt liten region med små enheter så ibland måste vi ju inte uppfinna hjulet helt själva. För det finns ju nästan alltid större regioner som har testat före oss mycket. Eller ja, sen kan ju vi skruva på saker och ting såklart.

HL
Är ni i kontakt med andra regioner ofta för att utbyta erfarenheter?

HJ
Men nu i våra projekt, både kring mångbesökare och kring äldre så har vi ju varit i kontakt med andra sjukhus. Och det har ju inspirerat väldigt mycket. Verkligen. Att man kommer mycket längre på det sättet. Och att jag tycker att man kan liksom utbyta lite erfarenheter att man får också ett kvitto på att ja men vi har tänkt att de här liksom omvårdnadsåtgärderna är lämpliga för en individ som är skör på en akutmottagning. Det här måste vi liksom säkerställa funkar. Och att då höra att kanske någon annan region liksom jobbar på liknande sätt kan kännas ganska tryggt. Att så här ja men då är vi kanske lite på rätt bana. Då kan vi våga liksom testa på det här liksom.

HL
Det här är en sak som har slagit mig under alla åren som vi har gjort den här podden Anna Sjövall. Hur bra man egentligen är inom sjukvården, nu generaliserar jag men i alla fall här på att byta erfarenheter med varandra. Att sköta den här kunskapsöverföringen som behövs såväl. Har du tänkt på samma sak eller?

AS
Ja men framför allt de som är våra gäster här är ju ofta jättebra på det. Jag tror det. Jag tänker att vi är en liten region, vi är liksom ett litet sjukhus, vi har bara ett sjukhus. Det är klart att det spelar roll att vi också liksom omvärldsbevakar och utbyter erfarenhet. Sen har vi liksom saker som vi delar med oss av som andra inte har sett eller så där. Men jag tänker att i en större region där man har flera sjukhus där kanske man inte känner det här behovet av att titta på andra regioner. Då kanske man mer samverkar mellan sjukhus till exempel. Jag vet inte. Vi har ju även kolleger från andra regioner som faktiskt varit i kontakt med oss för att fråga hur vi gör.

HL
Så det är ju också kul. Då händer det någonting i magen.

AE
För jag tror ju också att vi var i helt rätt tid nu att liksom återinföra skörhetsbedömningarna på akuten. Det var, vi hade våra chefer med oss. Vi var i en bra arbetssituation på akuten. Vi var gott bemannade. Vi hade liksom en god stämning. Och vi fick tid att förbereda oss men också att gå ut med information. Vilket är ganska svårt på akuten. Vi har en väldigt stor arbetsgrupp. Och vi sköter ju mycket kommunikation via mejl eller liksom text. Och den informationen går ofta in och sen kan den gå ut ganska fort igen. Så vi fick ju prata om innan, precis innan vi startade upp med skörhetsbedömningarna. Så fick vi prata om det på våra planeringsdagar. Och då når vi ut till all personal. Och vi hade liksom gjort en PowerPoint där vi förklarade syftet med varför vi skulle göra skörhetsbedömningar. Varför det var viktigt. Vi förklarade det här skörhetsbedömningsinstrumentet som vi arbetar med. CFS. Hur det fungerade. Varför vi hade valt att arbeta med det här instrumentet. Så folk förstod det.

HJ
Och vi har också liksom försökt att göra det så enkelt som möjligt. att både genomföra skörhetsbedömningarna. Att det ska vara en rimlig grupp. Som vi ska göra bedömningarna på. Men också att få tillgång till viss typ av material på akuten som vi har liksom infört. Att vi ska lägga våra sköra patienter i stora tjocka sängar. Sådana omvårdnaden sängar. I samband med att vi drog i gång med projektet. Så fick vi tillgång till en sängpool. Där vi har, om man säger, oändligt med sängar. Där vi kan välja och vraka. En dröm för oss.

HL
Vi behöver en skörhetsbädd här. Kan ni komma hit med den?

HJ
Ja, ungefär. Innan hade vi två, tre sängar. Och de försvann på avdelning. Sen fanns det inga fler sängar. Och det är en enorm skillnad för en skör äldre person att ligga på en akut brits i stället för i en riktig vårdsäng med tanke på trycksår som uppkommer väldigt fort.

HL
Ja. Jag har ju legat på akut brits. Ja. De är ju inte så sköna.

HL
Nej. Och jag är ju inte ens äldre och skör.

HJ
Nej, och du har förmågan att själv mobilisera dig.

HL
Yes, det har jag. Jag fastnar lite grann för det ni pratade om lite tidigare här om hur kulturen ser ut på er arbetsplats. Att cheferna var med på tåget här och att det finns ett tillåtande klimat som gör att ni uppmuntras att sätta fart på det här. Är det en rättvist beskrivning?

AE
Jag tycker verkligen det. Jag känner att vi har liksom våra chefer i ryggen. Vi har arbetstid avsatt. Vi får liksom utrymme tycker jag också att testa våra egna idéer och tankar. Vilket ju är jätteroligt. Och ibland kan det vara viktigt att medarbetare styr projekt för att vi också förstår hur det är att arbeta och genomföra det i slutändan. Ja. Så att vi har rimliga förväntningar på våra kolleger. Men också att vi sitter ju själv i skiten ibland och förstår att det inte går allt att genomföra en skörhetsbedömning när du har 30 patienter. Utan det kanske inte är den gången vi går med pekpinnar utan då tar vi nya tag nästa dag. Men vi gör vårt bästa.

HL
Jag förstår. Det tror jag ingen tvivlar på. Annars skulle ni nog inte få jobba kvar. Jorå. Jag skojar bara. Men det du pratar om är ju egentligen att få vara med och vara delaktig. Att också driva och bestämma lite grann.

HJ
Ja men absolut. Och det gör ju att man trivs också bättre på sin arbetsplats.

HL
Det är exakt det här som är så kul att få höra i den här podden. Och att det pågår hos er. Eller hur Sjövall?

AS
Ja. Det är ju då man blir så glad. Ja. Och jag tänker på två saker. Dels att det är medarbetardrivet som vi pratar om jätteofta. Att när det kommer från medarbetarna själva så blir det ofta större. Ja men det blir liksom. Jag tycker att det bara blir bättre. Men sen också att man har sina närmsta chefer bakom sig. Och som också tror på det här. Det spelar jättestor roll för hur väl man lyckas än också. Hur man kan. Det är precis det som är så roligt att höra.

HL
Ni som lyssnar och jobbar med vården här i regionen. Ta med er det här. Gå till era chefer och säg. ”Jag vill ha dig i ryggen. Jag vill att vi skapar någonting här”. Kan vi bygga en ny kultur eller kan vi skruva på saker? För alla behöver ju vara med. Så många som möjligt. Men finns det något i kulturen som ni skulle vilja ändra på då?

AE
Alltså det vi kunde känna var väl kanske en oro för att inte få med oss övriga kollegor. Det är ju en utmaning. Att liksom nå ut och förmedla värdet av det vi tycker är viktigt. Och det blir ju en arbetsbelastning utöver det som vi redan har. Om man lägger till uppgifter på oss. Absolut. Men jag tycker ändå att det är häftigt att det känns som att vi har fått med oss många i så stor utsträckning. Och ett stort engagemang. Och inte så mycket kritik. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag hade väntat mig någon typ av kritikstorm eller ett mothugg och ett suck över att hur ska vi klara av det här. Men det har inte kommit och det är väl fantastiskt tycker jag.

HL
Vad är det för tecken Anna Sjövall? När man befarar kritik och går och tänker att det här kommer att ta hus i. Men det gör inte det.


AS
Oj, det var ju en stor fråga. Det beror nog helt på vad tänker jag. Ibland så tänker man ju själv att man tänker att det här är större än vad det är. Men jag tror återigen, hur man lägger fram saker och ting. Hur cheferna agerar runt det. Jag tror också att det kanske är lite så här prestationsångest. Man vill att det ska bli så bra som möjligt.

HL
Och så kanske man går och bygger upp någonting själv. Spekulerar i sitt huvud att det här kommer. Och gud, hur blir det om det blir så här? Och hur ska vi hantera det här? Och så visar det sig att det kommer ingenting. Då måste det ändå vara ett kvitto någonstans på att vi gör saker och ting rätt.

AE
Ja, kanske. Men vårt mål och syfte för vår egen skull var ju att skapa en kultur där vi vill göra det där lilla extra för de äldre. Och det tycker jag vi har... Ja, det var egentligen vårt huvudmål. Sen har vi ju ett syfte med det hela, att förhindra vårdskador hos en grupp patienter som har stor risk för att drabbas av vårdskador. Målet är att vi tillsammans ska bilda en kultur på vår arbetsplats där vi gör det lilla extra.

HL
Nu har ni ju varit i gång i förhållandevis kort tid, sen första december eller vad var det? Ja, sen i september. Sen i september, ja. Kan ni se nu då, kan ni säga idag om ni har sett en minskning av vårdskador eller avvikelser?

HJ
Vi har inte mätt vårdskador. Men vi har ju statistik på stor del av patienterna som är 75 år och äldre som vi har skörhetsbedömt. Så den kan ni jämföra mot tidigare då? Ja, vi tog inte ut någon statistik tidigare. Men 50 procent av alla som är 75 år och äldre har skörhetsbedömts under januari, februari och mars. Och det tycker vi är en bra siffra och det är särskilt att den håller i sig att det inte är 50 procent från början och sen 20 procent och sen 10 procent utan. Men den stora skillnaden ser vi rent i kulturen, att vi gör det lite extra, att personer ligger i mjuka sängar, att vi skriver omvårdnadsjournalen i en större grad när patienten lämnar akuten och går till avdelning. Vi har varit dåliga på det, att vi erbjuder mat tidigare, att vi ser ett behov av.

Vi har inte noterat tidigare, till exempel om en patient har inkontinensskydd, en blöja på sig. Och har då patienten varit så i åtta timmar och vi har inte noterat att den har blöja, kan den ligga blöt i åtta timmar. Men nu har vi liksom sett att det här är ett problem. Vi måste, så fort vi noterar att patienten har en blöja eller lyfta på byxkanten, att vi startar då en aktivitet som är synlig för oss, att patienten har en blöja. gör att vi också måste byta det här regelbundet. Och då har vi löst det problemet med att en patient inte ska ligga i en blöt blöja för länge. Så det är som försöker komma omkring saker som gör att det blir lättare för oss att ta ställning.

HL
Nu jobbar ju ni en del av er arbetstid med det här, inte heltid utan runt 20 procent. Det kanske är svårt att säga att exakt 20, det kan ju vara 23, eller det kan vara 30 ibland. Men det här arbetssättet tror ni att det kommer att kunna utvecklas till att när man kommer in och jobbar på en akutavdelning i Östersund, att då sitter det här i väggarna att det är så här vi jobbar allihop som tar emot patienter.

AE
Jag tänker att det är väl förhoppningen att det ska sätta sig och sprida sig och att vi med ännu större utsträckning kan jobba på det här arbetssättet. Just nu är det ju fokus på omvårdnaden men vi har ju också ett mål att det är flödet för den här patientgruppen att de ska vara en kortare tid på akutmottagningen. Det handlar ju också mycket om att läkarna ska försöka prioritera våra sköra patienter på akuten och bedöma dem före sina medpatienter i samma prioriteringsfärg. Vi har ju grön, gul eller orange, röd enligt prioritering. Så är man en gul patient och har blivit bedömt som skör så markerar vi det i patientens journal och då ska doktorn bedöma den här patienten före sina medpatienter. Och det kommer ju i slutändan göra så att patienten förhoppningsvis är kortare tid på akutmottagningen.

HL
Okej och vad är fördelen med det då? Att komma ifrån den här larmiga, omständliga miljön?

HJ
Ja, absolut. Att det inte är en jättebra plats för en äldre person att befinna sig på.

HL
Nära och personcentrerade vård brukar vi lyfta i varenda avsnitt. Det kanske är en lite uppenbar fråga till er om ni verkligen jobbar nära och personcentrerade. För det låter som att ni gör som ingenting annat när det handlar om de här skörhetsbedömningarna.

HJ
Mycket fokus kan ju bli på liksom vitalparametrar, provsvar och att man liksom gör sin bedömning utifrån det. Men att ha ett kort samtal med en person om hur levnadssituationen ser ut och hur man har det hemma ger ju jättemycket till liksom helhetsbedömningen. Och utifrån det så kan vi ju då jobba individbaserat på ett annat sätt med alltså bemötande och omvårdnadsinsatser och så. Så det är väl personcentrerat tänker jag. Ja och de här frågorna, vi ställer ju fyra frågor till våra patienter som rör liksom det dagliga livet. Om man klarar av att ta sig till affären och handla. Om man lagar sin egen mat och kan diska av. Och då blir det ofta lite snack om vad lagar man för mat eller vad lagar man inte för mat. Vi pratar om man kan ta sin medicin själv. Om man behöver mycket hjälp av sina anhöriga. Och det leder ofta in i andra små samtal som gör att man får en relation till sin patient. Och det gör ju väldigt mycket i vårdandet att man bara har träffat dem lite mer än man ser dem rulla förbi på britsen. Då kan man också ge bättre omvårdnad. Så det är ju det här samtalet som det går att identifiera saker. Det är där vi gör våra skörhetsbedömning med hjälp av våra fyra frågor. Och då hamnar man någonstans på den här CFS-skalan. Som man bedöms som vital eller skör. Men har man tiden då att ta de här samtalen? Man tar sig tiden. Men det är det som kan absolut vara utmanande på en akutmottagning. Men att förstå vikten av det och klara av att prioritera det ger väldigt mycket.

AE
Och sen finns det genvägar. Har patienten hemtjänst eller bor på ett särbo så är patienten skör. Och då behöver du inte ställa alla de här frågorna till patienten. Har patienten en kognitiv svikt bedöms den automatiskt också som skör. Så att då kan man liksom, det kan ju underlätta en bedömning.

HL
Ja du Sjövall, längtar du tillbaka till sjuksköterskeyrket?

AS
Jag har ju aldrig jobbat på en akutmottagning så det har jag svårt att uttala mig om. men det är klart, jag är distriktssköterska. Det är klart man kan ibland sakna det. Absolut. Men jag står och tänker på den här gruppen patienter också. Just att de är på akuten. Vi vet ju också att det är ju ett ställe där man inte, det är ett jättebra ställe där man behöver det. Men vi har ju jättemånga patienter som inte ska vara där för att man inte kommer må bättre av det. Och sen vet man ju också att man ska ju helst undvika att bli inlagd på sjukhus. För det är inte heller det bästa stället att vara om man är skör och äldre till exempel. Så det här är ju en del också i en större kedja tänker jag. Att vi behöver, när du pratar nära och personcentrerat, att vi behöver bli bättre på att också ge vård ute närmare patienternas hem. Oavsett om de bor i eget boende eller på ett särskilt boende. Om hemtjänst eller inte. All vård ska inte bedrivas på sjukhuset. Nej men det är inte det bästa. Den kan bedrivas där ute också. Det är inte det bästa. Sen måste vi ju förebygga saker. Men det bästa för en äldre skör patient är ju inte en akutmottagning. Absolut att man behöver det ibland.

AE
Men det bästa är om man kan förhindra att man hamnar där tänker jag. För mig är det här en del i det pusslet också. Absolut. Vi som jobbar med mångbesökare också ser ju hur det ser ut när patienten börjar svikta. Då kommer de till oss sex, sju gånger på tre månader innan de läggs in på ett säbo. Och där någonstans kunde man ju ha arbetat mer preventivt innan de var hos oss sex, sju gånger i det bästa av världar. Så det kan vara ett tecken då om någon kommer dit för tredje, fjärde gången? Ja och där har ju vi ett uppdrag att flagga för det. När patienten kommer till akuten väldigt ofta. Vi kanske tror att hälsocentralen eller hemtjänsten eller kommunen vet om att patienten är på akuten sex, sju gånger på tre månader. Våra upplevelser är när vi skriver till hälsocentralen att nu har vi en patient här hos oss, vart på akuten sex gånger, sista tre månaderna. Att de är tacksamma för den informationen och kan då sätta in åtgärder som till exempel primärvård, utvidgad primärvård. Eller bara ta in patienten på ett hälsosamtal. Alternativt utökad vårdplanering.

HL
Så dialog, samtal, bygga kultur, medarbetaredrivet, tillåtande klimat, chefer som knuffar bakifrån och inte står där framme. Och liksom föser er lite grann, pushar på er lite grann med en liten lätt klapp på axeln eller vad vi nu ska kalla det.

AE
Ja men det är väldigt kul när man får respons både från andra kollegor på andra arbetsplatser och från våra chefer såklart.

HL
Ni pratar om omvårdnadspaket. Vad är det för något?

HJ
Ja men man kan se det som en checklista för oss. Vi kan ju ha en ganska hög belastning så vi tycker ju om rutiner och checklistor. Och har vi bedömt en patient som skör så startar vi ett omvårdnadspaket. Och det innehåller olika delar. Det är allt från att patienten ska ligga i en vårdsäng till att vi ska göra blåskontroller med bladderscan. Vi ska smärtskatta patienten. Vi ska se över läkemedelslistor.

Man erbjuder mat och dryck. Ja.

Allt för att säkra en god omvårdnad.

HL
Så det blir en riktig genomkörare då?

HJ
Ja och det kanske kan låta ganska….. Men vi jobbar på en akutmottagning och ofta är det liksom fokus på ja men trauman och allvarligt sjuka patienter och omvårdnaden är inte det hetaste ämnet. Så vi måste liksom hjälpas åt för att vi ska bli så bra som möjligt.

HL

Ja men jag tror folk fattar, till akuten åker man när man är ordentligt krasslig eller har varit med om en olycka eller någonting liknande.

AE

Och personalen som jobbar där är också intresserade av detta. Ja.

HL

Men det är väl också så att många söker sig till akuten som kanske egentligen inte borde vara på akuten.

AE

Så kan det också vara. Ja. Men där kanske man inte har liksom ett medicinskt behov alla gånger. Men man kanske å andra sidan har ett ganska stort omvårdnadsbehov som gör att man söker sig till oss.

HL

Ja och man kan vara gammal och skör och söka sig till akuten tänker jag.

AE
Ja absolut.

HL
Utan att för den skulle vara dödssjuk.

AE

Absolut så kan det vara.

HL

Jag står och tänker på den här skalan. Jag undrar vilken siffra jag ligger på. Det där noll till nio eller ett. Jag känner väl att jag ligger på en fyra i alla fall. Det är ganska bra.

AE
Det är bra. Du råkar ju vara.

HL
Hörrni vi ska ta och runda av det här intressanta samtalet med er två ifrån akuten som jobbar med er äldre och sköra. Och nu ska vi, ja jag vet inte hur vi ska börja här men vi brukar ha ett samtal på slutet här som handlar om vår egen lilla tillvaro i livet. Hur vi har det med hälsan, hur vi sköter om oss själva så att vi inte behöver komma till er så ofta i alla fall. Det här med att ta hand om sig själv så mycket det går så att man får ett schysstare innehåll i sitt liv utan att bli krasslig. Var det okej att säga så?

HJ

Det var väl en bra sammanfattning.

HL

Och nu har vi tjatat om ditt maratonlopp och du har inte sprungit ännu men det är på gång i London. Det är inte många veckor bort.

Har du kommit ur din sjukdomssvacka för du hade ju en liten period här där du var lite sjuk.

AS

Jag är inte tillbaka helt men den här veckan tänker jag att jag kommer att vara tillbaka helt.

HL

Idag är det ju underbart ute.

AS
Ja det blir fantastiskt.

HL

Det är ju jättefint löparväder.

AS
Ja det blir löpning ikväll.

HL

Ja okej. Är det långpass?

AS

Nej det blir på söndag.

HL

Okej då har du bestämt att kroppen är färdig för det. Eller redo.

AS

Det passar bra med långpass på helgen tycker jag. För man ska vara ute så många timmar.

HL

Ja men hur laddar du på något sätt mentalt för den här trippen till London?

AS

Ja det beror på hur du menar. Ja det är klart att man. Mentalt ja men för mig laddar jag ju genom att träna. Då känner jag ju att jag känner mig förberedd. Så att vara sjuk i tre veckor var ingen bra mental uppladdning.

HL

Ja men du går och tänker det här ska jag äta på flyget.

AS
Nej jag är inte så. Jag är inte så. Anna Granevärn är mycket mer duktig på strukturen där det är inte jag.

HL

Ja men jag tänkte att du skulle berätta lite grann om hur du livsnjuter när du är ute.

AS

Ja men alltså jag ska ju dit med några kompisar. Och då är ju fokus på vart ska vi käka efteråt? Vilka restauranger ska vi gå på? Hinner vi med någon shopping kan det ju bli? Ja precis. Vi tycker ju alla vi tycker om London. Loppet är ju liksom en del men vi ska ju vara där i flera dagar.

Jag tänker att London i april kan ju vara ganska fint. Tänk jag mig. Så jag hoppas på fint väder.

HL

Jag har bara varit där i september. Jag tror vi hade tur med vädret då.

AS

Ja men jag har varit i London på många gånger när det var fint väder. Det är inte bara regn alltid.

HL

Nej det kanske är bara en föreställning vi har att det alltid regnar. Men vad härligt att du laddar upp med sådana tankar också. För det kittlar ju lite grann när man har planerat någonting.

AS

Det är roligt. Det pratade vi om sist tror jag. Det är mycket roligare att göra saker tillsammans.

HL

Där hör ni. Och här framför oss har vi ju er två också som är våra gäster. Och du är ju redan löparklädd.

AE

Precis.

HL

Ungefär som att du visste att nu ska de snacka om det här för här gäller att dressa upp sig lite grann.

AE

Absolut.

Ja men det var ju så. Jag tänkte ju.

Nej men jag har ju två barn. Jag sa ju det till er när jag kommer. Jag har två barn och så jobbar vi de här tolv timmars passen på akuten. Mellan sju och kvart till åtta. Utan då får man liksom trycka in träningen. Där den passar. Då blir det till och från jobbet.

HL
Du håller på med ditt livspussel då. Som det brukar kallas.

AE

Ja. Absolut. Ja. Men det fungerar hyfsat bra. Ibland bättre. Ja.

HL

Hyfsat bra och ibland ännu bättre.

AE

Ja. Ibland ännu bättre.

HL

Ja okej.

AE

Ja nej men jag har ju en sambo som också gillar att träna. Så vi konkurrerar ju lite om träningstiden. Ibland hade det varit bättre om en av oss var väldigt ointresserad tror jag. Så att då hade man fått mer tid för träning. Men nu får vi liksom greja det.

HL

Vad ger det dig då att hålla i gång och så där då?

AE

Nej men det dämpar nog min ångest. Ja.

HL

Vad skönt. Ja men så kan det väl vara. Vi bär väl alla på lite ångest mellan varven. Och då är det ju bra.

AE

Ja men det är bra medicin tror jag.

HL

Ja bra att blåsa ur sig lite grann mellan varven. Men du hur gamla barn har du?

AE

Två och fyra.

HL

Två och fyra. Ja men då är inte de så himla aktiva. Ja klart de är aktiva. De är väl som skålade troll tänker jag. Men alltså. Men ja. Man har inte börjat med någon.

AE

Nej. Det är lite längdskidåkning för den äldre grabben. Men inget större intresse. Nej. Nej.

HL

Men det kanske kommer.

AE

Kanske.

HL
Ja precis. Ja vad härligt. Och hur gör du då? Håller du i gång?

HJ

Jag står ju inte här träningsklädd. Men jag tycker ju om att åka ut förr. Så det har jag gjort i helgen. Mm. Mm. Det var underbart.

HL

Ja. Är det någon särskilda fjäll du tycker om att vara i?

HJ

Då blev det Åre fjällen.

HL

Var kabinen öppen brukar man ju fråga?

HJ

Faktiskt. Tror det eller ej.

F40 S3

Det var öppet. Åkte du tvär ha valvet?

F40 S0

Jag åkte långsvängen.

HL

Spännande. Hur många höjdmeter får du ihop om vinter tror du?

HJ

Nej jag vet inte. Jag måste kolla appen. Jag hade inte telefon från för mig.

HL
Men när ni inte håller på och motionerar och vill må bra. liksom i sinnet och så där. Gör ni något särskilt då? Läser, mediterar, promenerar, lyssnar på den här podden eller?

AE

Man vill vara ute på fjället. Ja. I april.

HL

Du vill se vidderna? i vårvinterskrud.

AE
Absolut.

HJ

Ja. Då mår man bra.

HL

Ja det är ju härligt.

Ja det är ju ljuvligt. Och ni lyckas till med ert fortsatta arbete med sköra människor som är lite äldre. Och hoppas att det rullar på ännu mer. Ännu mer. Tack så mycket Tack Anna Sjövall Tack