Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen.
Avsnitt 41-50

Bild av utrustning för att göra en poddsändning.

Sveriges hälso- och sjukvård är i en omställning, såväl digitalt som med nya synsätt och nya arbetsätt.

Det innebär förändringar för medarbetare, vårdtagare och vårdgivaren. Den här podden följer utvecklingen inom olika områden: Den digitala omställningen med nya arbetssätt, medarbetardriven utveckling mot målet att bli Sveriges bästa arbetsgivare, med stort fokus på arbetsmiljö och kommunikativt och tillåtanden ledarskap.

Vi snackar om erfarenheter, exempel, nya tekniken och hur det ska leda till fokus på att se patienten som en person med unika behov, erfarenheter och förmågor, istället för att i huvudsak se en sjukdom eller en diagnos..

Produktion: Poddverandan i Östersund Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Poddavsnitt

13 februari 2023. Avsnitt 41. Egenmonitorering, skicka dina värden hemmifrån!

I det här avsnittet berättas det om vad egenmonitorering faktiskt är, hur en patient kan skicka sina egna värden in till sjukvården, digitalt. Det besparar patienten tid och besvär med att slippa ta sig till sjukhuset eller hälsocentralen.
Det går också över förväntan, berättar Anette Boije som är projektledare för att utveckla egenmonitoreringen.

Transkribering- Region JH´spodcast. Avsnitt 41. Om egenmonitorering

Medverkande:
AG - Anna Granevärn -t f sjuk -och Hälsovårdsdirektör

AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare

AB - Anette Boije-Projektledare

HL - Håkan Lundqvist: Samtalsledare

HL:
Då är det välkommen till dagens avsnitt. Idag ska vi prata om egen monitorering för patienter idag så har vi med oss en riktig expert inom området. Hallå där Anette Boije.

AB:
Hallå, Hallå.

HL:
Ja, det går bra att kalla dig expert, eller hur?

AB:
Ja, jag blir väldigt ödmjuk inför en sådan titel, men det är roligt.

HL:
För om man är besitter kunskaper inom ett område som är väldigt goda, då kan man faktiskt kalla sig expert.

AB:
Ja, det kan man nog kanske göra. Det är bara det att man kanske är för dålig att tänka på sådana saker ibland.

HL:
Men nu får du vara det du får stå ut med det.

AG:
Det tycker vi.

HL:
Och vi ska prata lite grann om fördelarna med egenmonitorering och varför det är bra och viktigt att utveckla nya arbetssätt inom vården kopplat till det här. Men jag ska börja med er Anna Sjövall och, Anna Granevärnför innan vi sparkar i gång podden måste vi alltid kolla lite så där.
Fysisk status och träning ni vet.

AG:
Absolut, jag förstår det.

HL:
Vi börjar med dig, Anna granen, den misstänkte det, ja.

AG:
Jag hade ju en revbenenslåsning förra veckan som var ganska besvärlig och det innebär att jag har haft ganska jobbigt med lite dubbel vila fredag och lördag efter en naprapatbehandling.
Men igår kväll så drog jag på mig skateskidorna och var ute på Storsjön.
Det var väldigt fint faktiskt, lite fryst snö på isen så det går jättefint att vara där med skaren så det var härligt att få köra lite ordentligt och sen vaknade jag tidigt i morse och kände mig så sugen på ut och staka på mina stakskidor så jag tog dem och körde till ett skidspår och stakade.

HL:
jaha ja du har liksom tagit igen de där hemska vilodagarna?

AG:
Inte riktigt. Jag får nog klämma in några dubbelpass också om det ska vara så.
Formen den är uppåtgående faktiskt. Det känns bra.

HL:
Anna Sjövall. Hur är det med din fysstatus?

AS:
Jo, men den är god tycker jag.
Jag sprang ett löppass i västerbottensfjällen igår.

Det blev en mil den måste man springa på en 90 väg fram och tillbaka. Det är väldigt vackra vyer. Men det är ganska mycket trafik också man vågar inte vara ute hur länge som helst.

HL:
Men du har ju reflexer och sådant därI

AS:

Det var lite flurigt väder igår. Det var snö blandat med sol och vind och lite så men ändå bra.

HL:
En mil är ändå ingen liten distans, det är något som många där ute klarar, men många där ute som aldrig har provat också.

Eftersom ni frågar och står och kliar huvud och funderar så krävs det att min form är också ganska god. Den är på nedåtgående viktmässigt för nu jäklar.
Nu ska det ner.

Jag åkte skidor i lördags. Det är också alldeles underbart.
Skejtade runt i skidområdet runt spikbodarna.
Där kring Odensala-slingan för er som känner till den och då undrar alla, varför pratar vi om det här?

Jo, men vi tycker det är viktigt med folkhälsa och vi tycker det är viktigt med att hålla i gång lite fysiskt om man kan och har möjlighet för att palla livet ut, exakt hur långt det blir det har man ju liksom inget facit på.
Anette, det har vi ju hört förut i den här podden, du motionerar genom att om jag förstår det rätt, arbeta lite hemma på gården.

AB:
Ja, absolut gör jag det är. Jag blev otroligt imponerad av Anna och Anna. Jag har ju lite andra fysiska aktiviteter, jag har djur att jaga bland annat.
Det kan hända ganska oförutsett och just nu så är det mycket lamningar och flasklamm och köpa nappflaskor och sådana saker och även fånga lammen, då får man jaga och de är snabba.

HL:
Men det är ändå lite kul.

AB:
Det är jätteroligt, det är verkligen roligt.

HL:
Eller skulle man, kan man säga att du är lantbrukare då?

AG:
Månskensbonde säger man väl?

HL:
Ja månskensbonde? Ja, det tycker jag väl ett bra namn.

HL:
OK, men då, om vi ska kasta oss över egenmonitorering och här får ni fylla på allihop för vi har hört det här ordet i många omgångar och vi ser hur det svischar förbi i medierna också.
Vad är egenmonitorering?

AG:
Egenmonitorering är ett väldigt personcentrerat arbetssätt som vi har infört inom hälso och sjukvården där våra patienter i större utsträckning själva kan sköta en del utav sin hälsa genom att ha koll på sina värden och kunna följa dem över tid och ha en väldigt låg tröskel in till hälso- och sjukvården.

AB:
Ja en jättebra beskrivning, för det är precis det den går ut på så som vi använder egenmonitorering, så använder vi det, som ett digitalt egenvårdsstöd och det går till precis som det som Anna säger, att patienterna kanske kan sitta hemma och ta sina blodtryck istället för att åka iväg på hälsocentralen och behöva göra det. Eller om jag har hjärtsvikt så kan jag ta mitt blodtryck och ändå ha koll på mina mätvärden och på så vis faktiskt också ta ett större egenansvar och jag kanske blir mer trygg i min i min kroniska sjukdom för jag blir lite mer expert. Jag får mer kunskap. Jag kopplar ihop mina aktiviteter med hur jag mår och så har jag samtidigt en digital kommunikation direkt till de som sitter och monitorerar, hälsocentraler eller vårdenheten.

AS:
Ja, jag är inte experter på det här området. Har inte så mycket direkt kontakt med det här mer än att jag brukar vara en av de som ska följa upp och se hur det ligger till. Jag brukar fråga när det är diverse olika bokslut och så där som ska följas.

HL:
så du ligger nära Anette Boije då som är projektledare?

AS:
Ja.

HL:
Då är det hälsodata vi pratar om egentligen. Man skickar in på eget bevåg digitalt till sjukvården?

AB:
Om du sitter hemma och tar dina värden så går det per automatik.
Du går in i en vårdgivareportal, om det inte är avvikande för patienten och värdena är bra och normala och ligger där de ska, går det inte in till någon. Det är när det avviker som vi behöver veta det, och då syns det i form av en notifikation så då ser de som monitorerar vad den personenheter. Att nu har Anders Andersson för högt blodtryck och då agerar de.

HL:
Kan man säga, eftersom regionen här har haft egenmonitorering ett tag, kan man kan man säga att även patienten har fått en ökad förståelse för sin egen sjukdom?

AB:
Ja, vi började faktiskt 2018 i Ragunda med 2 hälsocentraler där och det vi har sett är ju faktiskt mycket, mycket tydligare positiva förändringar än vad vi egentligen kanske kunde tro från första början, särskilt vad gäller patienternas trygghet. Man blir mer bekväm i att jag har den här sjukdomen och jag kopplar ihop att om jag gör si eller går så, då mår jag bättre. Och de ser det sammanhanget i mätvärden och mående och samtidigt så har de då den här direkta kommunikationslinjer in till sin hälsocentral och blir ju trygg. Jag att det är någon som kontaktar mig.

HL:
Och just trygghet låter ju som att det ska vara en slags bärande sak för mig som.
patient, att jag ska kunna känna den tryggheten.

AB:
Om jag är ansluten till egenmonitorering och jag känner mig trygg och jag är jättenöjd med det, så då kanske jag har en väninna eller en vän som också har ett problem? Då kan jag tipsa.
”Ja, men jag har ju det här. Det här är jättebra” liksom så att det handlar ju om att jag som patient får den här möjligheten att ta ett större eget ansvar för min egen hälsa och samtidigt att vården vet värden om mig mycket, mycket tidigare skede än tidigare. Då när då kanske ett värde är på väg att gå åt fel håll så att säga. Vi kan ju då ingripa i ett mycket, mycket tidigare skede, mer preventivt och förhindra ett akutsjukvårds insjuknande.
Då har vi ju faktiskt förutsett det här.

HL:
Och det låter ju som en klar vinst att kunna se problem mycket tidigare än vad man kan föreställa sig om det inte fanns en egenmonitorering?

AB
Ja, absolut, och man kan också titta på det utifrån ett verksamhetsperspektiv. Det är ju liksom. Det är ganska kraftig förändring att låta patienter göra aktiviteter och sjukvården är mottagare av information eller hälsodata.
Men det man har märkt ganska tidigt när vi började med det här. Det är ju att man faktiskt kände att man, även om det var fler patienter som man kunde ha under sina vingars skydd. Om jag säger så, så var det ändå mer patientsäkert för man fick ju in data och visste att de här patienterna mådde bra. Det är ju ny kunskap och ny information som inte har haft tidigare.

HL:
Och ny kunskap och ny information. Det brukar man ju kunna säga, går ju att lägga på om man vill utveckla sig?

AB:
Ja, absolut, och det har vi väl kanske, eller det har vi gjort på ett sätt som vi inte kunde drömma om, faktiskt från första början, när vi började med det här och just det här att patienterna gör det här, de blir trygga.
Sjukvårdspersonalen får tid över, om man säger så, det tillgängliggörs mer tid för de här patienterna som är anslutna.
De behöver ju inte så mycket fysiska besök i sin kroniska sjukdom och det Innebär ju att då ökar ju tillgängligheten. Det blir en bra arbetsmiljöfråga samtidigt som man känner att patientsäkerheten kanske också är högre för att de har kontroll på sina patienter.
Det har vi sett nu då under dom här åren sen 2018 att det är så, och så ser vi ju också
utifrån hälsodata, så har vi ju också sett att behovet av sjukskrivning och inläggningar för de här patienterna eller låt oss säga hjärtsviktspatienter. Det har ju reducerats.
Det är väldigt tydligt och det vill man ju gärna tro att det här borde ha koppling till att man är så väl reglerad i den här lösningen.

HL:
Ja, och det är säkra siffror så att så att det går att säga så.

AB:
Ja, det är säkra siffror. Det är inte forskat på det här, men däremot så har det gjorts någon mindre studie på det här, där medicinskteknisk utrustning som används, vilket då är tryggt, vilket också är självklart eftersom det är vi som region som erbjuder det här.

HL:
Ska vi prata om medarbetarnas möjligheter till att hitta nya arbetssätt på grund av eller som en konsekvens av egenmonitoreringen.
Vart landar vi då Anna Granevärn.

AG:
Ja, men här landar vi i att man kan ha en bättre överblick över en större grupp patienter egentligen, att kunna följa dem och kanske växla till att coacha mer kring hälsan och inte hamna i det här avhjälpande felavhjälpande läget hela tiden när det gäller den här gruppen med hjärtsviktspatienter så som Anette berättar, då var det ju väldigt tydligt att det gick ganska snabbt med den förändringen, att vi såg att det blev färre körningar med ambulanserna i det här området. Färre inläggningar på sjukhuset och det har hållit i sig över tid.
Det är väldigt, väldigt intressant. Nu har ju vi jobbat med det här i ett antal år sedan 2018 så att vi har ju möjlighet att följa det här över tid.

HL:
Men det händer ju också annat när man frigör och utvecklar nya arbetssätt och jag tänker kring det som har varit i ropet är ju då det här med vårdplatser på storsjukhus. Har ni sett någonting där, att det har gett någon riktig effekt ännu?

AG:
Ja, men det vi ser är ju att de här patienterna inte har samma behov av inläggning. Sen har ju vi fortfarande en situation på sjukhuset där vi har svårt att upprätthålla tillräckligt många vårdplatser utifrån behov, så det är ju inte så att vi har tomma vårdplatser ännu, men skulle vi kunna växla upp till den nivån som vi hade innan och hålla öppet alla vårdplatser då skulle man förmodligen se och märka skillnaden där inne också. Förmodligen säger jag, för att inom sjukvården så har vi också en förmåga att ta om hand om det vi kan ta om hand.

Man jobbar inte lika aktivt, kanske med hemskrivningar om man inte har kniven mot strupen så det är alltid svårt. Det blir alltid relativt. Eller vad säger du Sjövall?

AS:
Ja, men det jag håller med alltså det tror jag att vi har en ganska stark tradition i sjukvården, att vi ska ta hand om patienter, och vi ska ta hand om dem så länge vi kan och har möjlighet.

HL:
Men det är väl det som är det underbara med yrket att få ge omvårdnad.

AG och AS:
Ja ja ja.

HL:
Hörni, nu är det ju så att egenmonitorering i sig ensamt kan ju inte lösa ett problem med för få vårdplatser utan det är ju en bricka i ett större spel kan man ju säga. Men många bäckar små, för det handlar ju om hyfsat stora patientgrupper ändå. Anette Boije.

AB:
Ja, det gör det verkligen om man tittar på antal personer som då tyvärr har drabbats av kroniska sjukdomar så är det ju en väldigt, väldigt stor andel och ofta så behöver man ju väldigt mycket vård, sjukvård, och omsorg i sin kroniska sjukdom. Så skulle vi kunna underlätta för de patienterna och kanske till och med förebygga.
Ja, det som är pratar om nu alltså ett akut insjuknande så är det jättebra, men det är väldigt många patienter som har drabbats av sådana här sjukdomar.

HL:
Det som möjliggör egenmonitorering är ju faktiskt teknologisk utveckling eller det vi har pratat en hel del om i de här poddavsnittet, alltså att ställa om till en digitaliserad vårdform.
Men som vi pratade om under förra året med Göran Örnung tror jag det var rätta mig om jag har fel. Så gav han oss en nyhet under förra året om att egenmonitoreringen hade fått ett extra tillskott på 7 miljoner kronor och det är de pengarna du sitter på, Anette Boije.

AB:
Ja, det gör jag.

HL:
Om du berättar om nuläge och lite framtid och vart de här medlen nu kommer att ta vägen.

AB:
Ja, vi fick ju de här 7 miljonerna glädjande nog beviljade från Kammarkollegiet och det uppdrag som vi har nu och som vi jobbar med nu.
Det är ju då att skala upp det här, det vill säga att fler vårdenheter ska börja jobba med det här verktyget, egenmonitorering och fler patienter blir anslutna så vi har ett faciliteringsteam som hjälper vårdenheter på alla möjliga sätt och stöttar för det är inte så att det är jättelätt alla gånger heller att få in någonting nytt i en vardag som upplevs ansträngd. Men nu är det så att vi jobbar ganska intensivt med att börja skala upp det här i länet, så vi vill ju ha många, många fler patienter anslutna till det här just för att vi ser att det har en fördel för både patienter och verksamhet.

HL:
Men här finns det en upplevelse ”att nu får jag ännu mer att göra” det här klassiska när man inför någonting nytt innan man ser eller förstår att det finns vinster med det här vad gäller tid och resurser och såna saker.

AB:
Ja, absolut att det finns det, för att det krävs ju alltid din arbetsinsats, när man då inför något nytt arbetssätt, oavsett om du har med digitalisering att göra eller inte.

Men därför så har vi då just det här teamet som jag nämnde. Så det kallas för ”Centrala kompetensteamet” och de är oumbärlig för det är de som i Sverige har monitorerat som längst. De har jobbat med patienter i egenmonitorering men dem har vi nu avsatt så de stöttar på alla sätt och vis. Vi har jobbat fram en arbetsmodell för det här också så att det ska vara bara så stöttande som möjligt att kännas så enkelt som möjligt, annars kan det ju verkligen bli avskräckande om man säger att ja, men ni måste ha tvåhundra patienter anslutna. Det är så att man vet att man har väldigt stort stödpaket bakom och samtidigt också inser att det kanske inte är så stora arbetsinsatser ändå.

HL:
En grupp med samlad kompetens som med flerårig erfarenhet som är nästan som en, vad ska man säga? Specialstyrka, som tar hand om, som man kan luta sig mot som en klippa där i stormen.

AB:
Ja de har de här centrala kompetensteamet. De hjälper inledningsvis att identifiera patienter. De kan kontakta patienten. De kan ansluta till monitorering också.
Sen ge utbildningstillfällen och fortsatt stöd tills dess att man själv ser att det här kanske inte tog för mycket tid, för den farhågan finns ju alltid och det är inte alls konstigt att man känner.

HL:
Så tror jag vi alla har känt någon gång. Det kanske ni också känt Anna och Anna. Vad är det här nu? Är det någon ännu en ny grej?
Jaha har du någon målbild så där framför dig Anette vart det ska landa så småningom har du till och med en numerär?

AB:
Antal patienter har vi, och i primärvården där har vi ju då en väldigt klar vision av att det här ska kunna erbjudas i alla 4 chefs områden som primärvården är indelade i och där kommer vi inte att ha några problem. För det är nästan så nu. Därmed inte sagt att kanske alla hälsocentraler har kommit i gång med det här fram till midsommar. Men det är också så att specialistvården, hjärtmottagningen. De jobbar ju med det här. Då har vi jobbat tillsammans med dem i flera år, från e 1 november så har vi ju en ny rutin.

Personcentrerad vårdförlopp, hjärtsvikt då egenmonitorering ingår och då kommer även hjärtmottagningen att öka och även andra verksamheter inom specialistvården som önskar komma i gång med det här så att det är inte bara en primärvårdsfråga, utan det är egentligen en regionfråga.

HL:
Det låter ju som att rent utvecklingsmässigt tas
många nya steg?

AB:
Ja, det gör det verkligen och det är ändå det som är så roligt för att det här är ju sådant som olika verksamheter kan se olika behov och olika situationer då patienter skulle kunna ha nytta av det här. Nu har vi pratat om patienter med kroniska sjukdomar, men det är ju lika viktigt att kunna erbjuda patienter när man sätter in ny läkemedelsbehandling, exempelvis där man behöver kontrollera sitt blodtryck väldigt noga i några månader skulle ju passa alldeles utmärkt och det finns ju diskussioner från andra verksamheter att det där skulle vi testa.

HL:
Vad härligt att få höra att det finns den här kraften i regionen också och inte bara sådant som vi kanske kan uppleva är problematiskt.

AB:
Absolut, en sån här ganska så sällsynt sak som bara helt plötsligt visar sig vara bra för flera parter som man kanske inte visste från första början, men då gäller det att man i en verksamhet eller hos sin arbetsgivare, så som förutsättningarna var då vi började med det att tänka utanför boxen, att tänka utanför de vanliga ramarna. För det är ett stort steg för sjukvården att gå ifrån att ha patienterna på årskontroller och ha sina.
Rutiner, som vi har haft i många år utifrån att vi är så omvårdnadsinriktade självklart

HL:
Det är bra, vi borde ju ha hit det här centrala kompetensteamet i poddstudion någon gång.

AG:
Ja, men det tycker jag absolut att vi ska ha, för det finns så otroligt mycket att prata om i de här delarna och jag tänker på det du sa nu Anette, att vi började med just det här, för det var ju så att vi hade ett stort projekt där vi fick väldigt många olika förslag från olika företag som hade olika lösningar på olika saker som handlar om ja, men på temat digitalisering inom hälso och sjukvården. Så vi har ju tittat på otroligt många saker, men det här var ju en utav de som vi verkligen fastnade för. Och såg en potential i.

HL:
Jag vet att andra regioner kikar ju på just region Jämtland Härjedalen när det gäller det här.

AG:

Ja, men det stämmer. Vi var ju väldigt tidigt på den här bollen, så vi har haft många studiebesök och vi har fått berätta om det här på många olika ställen, mässor och annat.

HL:

Anette lycka till med fortsättningen på projektet kring egenmonitorering? Det låter jättespännande.

AB:
jag tackar så hemskt mycket för det.

HL:
Så får du sköta om dig med din månskensbonde.

AB:
Ja, jag ska gå ut nu och jag har får för de har slitit sig.

HL
Varför jagar du alltid får har ni inga stängsel.

AB:
Jo, men det struntar fåren i.

HL:
Ja, det är så det ligger till.

AB:
Ja, de har ingen respekt för det.

H:
Ja tack så mycket då tack och hej då.

HL:
Ja, men det var Anette Boije, som är projektledare för egenmonitoreringen och fortsättningen.

Hur får ni med medarbetarna på det här så att de får kunskap och kännedom och sådana saker?

AG:
Ja, men det här är ju att balansera, för vi pratar väldigt ofta om medarbetardriven verksamhetsutveckling i den här podden och i många andra sammanhang också. För det är en utav våra viktigaste riktningar framåt för kvalitetsutveckling och införande av personcentrerade arbetssätt. Så mycket kunskap, otroligt många idéer och förslag och vi vill ju ta vara på också patienternas synpunkter i det här och deras önskemål och vad man vill och det här är, det är ju en balans, lite grann att ja, men vi kan informera jättemycket, men det är ju inte alltid man når ut i alla fall, men.

AG:
Så långt som vi har kommit nu, så finns det ju säkert också patienter som börjar efterfråga det här eftersom det är så känt. Det har varit ganska mycket i media och det sprids liksom. Eller vad säger du Sjövall som har varit mycket ute på hälsocentralerna?

AS:
Jag tänker att det är ju. Man jobbar ju som tillsammans med patienten, för jag tänker ju större efterfrågan blir så, även om man inte är där än, så börjar fler och fler efterfråga så kommer man ju kanske till slut komma dit ändå, så det är ju som både och att både att personalen liksom ska vara informerad och veta vad de ska göra. Och närmsta chef liksom håller i det, men också att våra patienter börjar efterfråga olika saker. ”Det jag har hört att på den här hälsocentralen kan man göra det kan man göra det hos oss”.

HL:
Och då kan ju ett svar vara om, man är oklar.
Jag ska ta reda på det åt dig. Ja precis eller jag har hört att vi ska kunna göra det, men jag kommer återkomma eller vad man nu säger så hade jag sagt.

AG:

Ja, men precis och det är ju ett bra svar. Ja, jag sitter ju på en annan stol också där jag får alla fakturor från nätläkare och andra digitala tjänster och det är ju faktiskt ganska många som väljer att gå den vägen också som mycket väl hade kunnat nyttja de tjänsterna som vi själva har så att vi har ju fortsatt att jobba med där.

HL:
Så till er som är medborgare och patienter fråga, det kostar inget precis nej.
Och vi vill ju att patienterna ska vara delaktiga.

Ja, hörni.
Det var det om egenmonitorering, Anna Granevärn och Anna Sjövall, vi började med fys. och jag tänkte vi skulle ta också runda av med lite fys.
Jag har vilodag idag så att ni vet det, för jag har tränat fredag, lördag, söndag, så någon måtta får det vara känner jag.

AG:
Ja, men återhämtningen är ju också viktigt, den är ju jätteviktig.

HL:
Ja, och hur blir det för dig då? Du som var ute nu tidigt i morse då?

AG:
Ja, men det är ju om jag kan klämma in lite styrketräning.

HL:
Du har inte så långt kvar tills det dags för Vasaloppet?

HL:
Nej, det är ju egentligen 2 veckor nu som jag kan träna på lite intensivt. Sen måste jag ju börja tänka på formtopp för då är det ju Tjejvasan och sen Vasaloppet så det är 2 helger på raken där.

Det ska bli kul. Det gick ju bra förra året så det kommer gå bra. Jag brukar ha kul i alla fall.

HL:
Sjövall, måndagar brukar du ha det lite körigt med familjen, det är aktiviteter och skjutsar och annat sådant där.

AS:
Blir nog kanske styrketräning kväll då

HL:
Då får ni ha det så bra tills vi hörs nästa gång.

Hör ni och för er som har lyssnat hoppas jag att ni har fått lite mer klarhet kring vad egenmonitorering är och för er som jobbar med det, keep up the good work brukar vi säga.

27 februari 2023. Avsnitt 42. Ögonkliniken, från noll till hundra, vilket ställe.

En totalomsvängning av arbetsfördelningen från läkarna till specialistsjuksköterskorna har inneburit en väldig effektivitet, och på köpet hittar vi kanske sjukhusets trivsammaste arbetsgäng?

Lyssna här får du veta mer om varför alla vill jobba på ögonkliniken, nästan alla i alla fall.

Podden gästas av Lena Lindholm, verksamhetsutvecklare på ögonkliniken. Samtalsledare är Håkan Lundqvist.

Transkribering-. Ögonkliniken avsnitt 42

Region Jämtland Härjedalens podcast

Medverkande:
AG - Anna Granevärn, Tf hälso- och sjukvårdsdirektör

AS - Anna Sjövall, Verksamhetsutvecklare

LL - Lena Lindholm, Verksamhetsutvecklare på Ögonkliniken

HL - Håkan Lundqvist, Samtalsledare

Alla medverkanden skrivs ut med initialer i texten.


HL:
Region Jämtland Härjedalens podcast är tillbaka. Här diskuterar vi ämnen som rör vården och omställningen inom den. Det kan handla om både den digitala såväl som utvecklingen i nya arbetssätt och nya arbetssätt kan ju komma naturligt också i en digital omställning, eller hur?

AG:
Absolut, det är ju ofta arbetssätten det handlar om och tekniken. Digitaliseringen är ju ett stöd för att underlätta för oss för våra medarbetare och våra patienter.

HL:
Anna Sjövall är här också idag. Precis som vanligt, verksamhetsutvecklare.

AS:
Hallå där hej!

HL:
Idag har du har dragit med en person som sysslar, i alla fall titelmässigt med samma saker som du gör nämligen verksamhetsutveckling.

AS:
Ja, precis fast ännu närmare verksamheten.

HL:
Ja, och vem är du?

LL:
Jag heter lena Lindholm och är verksamhetsutvecklare på ögon och jobbar även som ögonsjuksköterska till viss del.

HL:
Det är lätt att säga att du ser bra ut.
Men det är ett lite billigt skämt, välkommen hit.
Vad kul att du vill vara med ögonavdelningen har vi inte haft i den här podcasten i något avsnitt, faktiskt så det är kul att du får höra lite mer från dig.

LL:
Ja, det må vara ett litet organ, men det är en jättestor verksamhet, så är det.

HL:
Hur är det då på ögonkliniken? För jag vet att ni har pysslat på med en hel del utveckling senaste åren för att få ordning på till exempel köer och väntan för medborgarna och patienterna.

LL:
Precis så är det, ögonsjukvården är under enorm utveckling. För 15 år sedan ungefär kom det en ny behandlingsmetod mot svullnad i ögats gula fläck och det är gula fläcken som gör att vi kan se skarpt och läsa liten text, 2010 hade vi fyrahundrafyrtio besök på vår makulamottagning som verksamheten heter.
Förra året hade vi 4700 besök på samma mottagning och det har gjort att vi har ställts inför enorma utmaningar.

HL:
En tiofaldig ökning på på 12 år?

LL:
Ja, så det utgör nu 20 % av vår verksamhet ungefär.

HL:
Men blev den omställningen i den verksamhet där arbetsbelastningen skedde över en natt?

LL:
Nej, det har gått successivt, men det har gått i ett rasande tempo skulle jag vilja säga från 2018.

HL:
Hur har ni mött det inom verksamheten då?

LL:
Vi har ju försökt så gott vi har kunnat med att rekrytera och utbilda, men trots att vi varje år gör allt fler, så växer våra köer hela tiden.

HL:
Beror det på att folk blir mer sjuka i sina ögon eller tillgängligheten som har ökat?

LL:
Nej, den här sjukdomen kommer med åldern och i takt med att vi har en allt äldre befolkning så är det ju fler som insjuknar så är det och ju mer forskningen går framåt desto fler kan vi erbjuda vård.

HL:
Och det är ju ändå positivt?

LL:
Ja, ja, för förut vart dom här patienterna socialt blinda inte helt blinda, men man ser inte mitten i synfältet och kan inte läsa.

HL:
Då är man snart där känner jag.

LL:
Säger du? Nej, men det är väldigt otroligt svårt för patienterna.

HL:
Ja, men det kan man ju förstå. Alla vill ju kunna se.

LL:
Ja precis

HL:
Men om du, om vi går ner lite grann på vad det är ni har förändrat då under den här tiden för att kunna möta de här patienterna.

LL:
Det började våren 2022, på initiativ av våra läkare att vi skulle gå över till en ny behandlingsregim som egentligen innebär att de som har en stabil sjukdomsbild.
Dom försöker man glesa ut behandlingsintervallen för och ändå ha en maximal effekt och de här patienterna med stabil sjukdomsbild får då gå hos sjuksköterska i stället för läkare.
Så då gjordes det ett nytt lokalt medicinskt vårdprogram och utifrån det så har vi då jobbat tillsammans med alla yrkesgrupper för att ta fram nya arbetssätt som är anpassade då till den här nya behandlingsregimen.

HL:
Omställningen i arbetssätt hur då?

LL:
Det var läkarna som gjorde det som sjuksköterskorna gör idag.
Men nu är det en ny behandlingsregim där en del av patienterna går på kontroller hos sjuksköterska. Kontrollen går till så att sjuksköterskan gör en synundersökning och tar en bild på ögats gula fläck och så bedömer läkarna bilden vid ett annat tillfälle och planerar för fortsatt vård och behandling.

HL:
Hur reagerar ni på det här? Anna Sjövall just det här sättet?

AS:
Ja, men jag tycker att det är jättespännande hur ni har tagit tag i det här problemet och verkligen jobbat med. Hur kan vi göra det på ett annat sätt? Nyttja den kompetens som finns, nyttja de tekniker som finns.

AG:
Just det här med bilder är ju någonting som vi har jobbat mycket med att få till att fungera lite bättre. Jag vet inte hur det fungerar hos er, om det är smidigt eller om det är lite otympligt som många andra upplever det.

LL:
Med bilder alltså, våra bildbehandlingssystem är ju kopplade till den medicintekniska utrustningen och bildbehandlingssystemet ägs ju utav det här medicintekniska företaget. Det som blir komplext, det är ju när man ska kombinera olika varumärken och bildöverföring.

Då leverantörer, helt enkelt företagen som står bakom den medicintekniska utrustningen det är liksom väggar emellan och vi använder ju samma medicintekniska utrustning som i Umeå och ändå så kan vi inte få dem att ta upp våra bilder i samma bildbehandlingssystem.
Vi skickar ju cd-skivor fast de egentligen har samma system där.

HL:
Ni måste bränna ner bilderna på en cd eller cd rom då sen skicka över?

LL:
Det är ju multinationella företag. Om det har göra med att det är därför, att det är andra regelverk som styr därför att det finns i så många länder.

HL:
Ja, vad ska man säga om det här? Varför är det sådana här tajta gränser? Varför kan man inte ställa ett krav på en leverantör då? Även om dom är multinationella är det för att dom är ensamma om tekniken eller?

AG:
Sjövall vi pekar på dig, tänkte att du kanske har ett bra svar?

AS:
Vi stöter ju på det här problemet hela tiden skulle jag säga. Men det har ju också med interna regelverk att göra, hur vår IT-miljö ser ut här hos oss och hur, i det här fallet deras ser ut i Umeå, det är ju brandväggar och säkerhet.
Jag är ingen expert, men jag har förstått så mycket som att det är sällan så enkelt som att bara öppna upp liksom emellan. Det krävs ganska mycket.

HL:
Ja, för är det någonting som är omgärdat av sekretess så är det ju sjukvård?
Ja, ja, vi får inte glömma bort det.

HL:
Så det inte är så enkelt så att liksom bara gå på en upphandling och ”det här är våra skakrav.”

AS:
Nej, men även om leverantörerna skulle kunna det så är det ju inte säkert att det i inom våra väggar går på grund av liksom olika system och regelverk.

HL:
Hur upplever ni det? Den situationen då?

LL:
Ja, alltså. Det fungerar ju bra så länge vi håller oss till ett bildbehandlingssystem och ett varumärke, men det är om vi ska ta in en kamera av ett annat märke och lagra upp bilder i ett bildbehandlingssystem. Det är då det blir besvärligt.

HL:
Så då jobbar ni i flera olika system då

LL:
Det är en sak som vi har haft problem med. När vi gjorde upphandlingen av den här OCT enheten. Kameran som vi använder på mobila mottagningen så ville vi att den ska vara kopplad till folkbokföringsregistret så att vi inte kan registrera fel personnummer för vi har haft avvikelser på det, men det har vi inte fått.
Trots att de vann upphandlingen och skulle garantera det.

HL:
Hos folkbokföringen och det där måste väl du som hälso- och sjukvårdsdirektör kunna driva på Anna Granevärn

AG:
Ja, absolut, det finns ju regelverk för det också så klart. Och har vi tecknat ett avtal med en leverantör där vi har kravställt att det ska levereras olika saker så ska ju de sakerna faktiskt levereras och fungera och görs inte det så brukar det också vara reglerat i avtalet kring om det blir fråga om vite eller till och med bryta avtalet om vi inte får levererat det vi ska ha. Det här är ju tyvärr inte heller helt unikt utan det ser vi ju i en del andra sammanhang också.

HL:
Dd kanske inte känner till hela det här caset nu? Men så vi står och spelar in den här podden?

AG:
Nej, det gör jag inte. Men en annan sak. Vi fick en dragning av en verksamhetschef för ett tag sen på ett annat möte, lite kring hur ni jobbar med de här köerna och det, så att jag är ju lite insatt, men inte i detaljerna kring system och teknik.

LL:
Där har vi ju väldigt mycket kvar.

Bilder är ju någonting som vi kan ha väldigt mycket nytta av inom många områden i sjukvården och vi kan dela bilder med varandra, överföra, spara, få bedömningar av någon annan. Men det är ett bekymmer när vi inte får till det. Bilder i remisser är ju jätteviktigt. Vi har ju en plastik verksamhet också där man ska bedöma förändringar i ögonlock och annat. Vi hade nog kunnat spara många läkarbesök på att faktiskt kunna bedöma bild först.
Du bor Sveg till exempel har ett rött öga och att kunna skicka en bild för att få en bättre bedömning av våra jourläkare.
I stället för att patienten måste åka 20 mil. Eller kunna ta ett kort med sin privata mobil och Sms: a och skicka till ja till jourtelefonen.

HL:
Så det är många delar och det är ett svårt område. Men just bilder och bildöverföring. Här har vi ju jättemycket att vinna på att få till det. Ja, informationsklassning brukar man prata om ibland när det handlar om sekretess och sådant.
Ja vi har ju svårt att liksom bena vidare i det här, men det är ju intressant att höra, för att när man ser problem så brukar man också börja prata om eventuella lösningar och det görs ju också Lena.

LL:
ja absolut,

HL:
Hur skulle du vilja säga att drivet är hos er på ögonkliniken när det gäller liksom att hitta nya arbetssätt att fundera kring digitala lösningar eller arbetssätt som inte är digitala?

LL:
Ja, alltså i och med att vi har så dålig tillgänglighet så blir det en väldig stress för personalen. Många mår dåligt av att inte kunna hjälpa patienterna.
Det gör ju att många funderar ju på, hur kan vi bli effektivare? Hur kan vi jobba bättre? Så det kommer ju förslag hela tiden på små förbättringar. Det behöver inte vara stora grejer.

Man ställer en apparat på vår mottagning så att man slipper gå så långt med patienten eller så.
Det är ständig utveckling och det har det varit i många, många år för att anpassa oss till just den här verksamheten som har sprängt sig in hos oss.

HL:
Hur mycket medarbetardriven skulle du vilja säga att de här idéerna och förslagen ändå är och vad går det att göra verklighet utav tycker du?

LL:
Ja, alltså. Det mesta kommer ju från medarbetarna och jag skulle kunna säga att vi kan göra jättemycket och vi har ju blivit eget område och fått en ny organisation sedan ett halvår tillbaka.

Nu så kommer vi ha mer krut i vårt förändringsarbete och det tror jag kommer ge resultat så småningom.

HL:
Kan du ge exempel på någon annan konkret åtgärd som liksom har vuxit fram?
Tack vare medarbetardriven.

LL:
Alltså det är det vi har gjort med makula mottagningen.
Det är ju inte bara själva mottagningen.
Det vi har gjort också är att vi har utbildat 2 ögonsjuksköterskor att ge ögoninjektioner så att från och med vecka ett det här året så har vi varit i gång med den nya makulamottagningen i full tappning både på mottagningen och infektionsmottagningen. Förra året så stod läkarna för 89 % av alla besök på makula mottagningen 89 % av 4700 i år så står läkarna för 22 % av 4700, radikal omställning.
Vi har vänt på pannkakan helt.

HL:
och när man vänder på en pannkaka då kan man ju få bästa sidan upp.

LL:
Ja men precis.
Men det jag tror är en framtida förbättring.
Det är ju dels specialistsjuksköterskor tror jag, de kommer vara jätteviktiga för kompetensförsörjning, dels också undersköterskor och medicinska sekreterare som jobbar på toppen av sin kompetens och vi har jätteduktiga medarbetare som tycker det är jätteroligt med ögonsjukvård som vill patienternas bästa och inte är rädd för att prova nya saker.

HL:
Vad kul.

LL:
Ja, det är jätteroligt att jobba med dem de är helt fantastiska.
Vi har sekreterare som lägger ut läkarremiss.
Det brukar läkare att göra på andra ställen, men vi har sekreterare som fixar det och sekreterare som bokar och undersköterskor som gör sjuksköterskearbete och ögonsjuksköterska som gör läkarjobb.

HL:
Hur är sammanhållningen då?

LL:
Jättebra.

HL:
Hur yttrar sig det?

LL:
Ja, men dom här sitter ju inte på jobbet och så ska dom ut på något quiz nu vet jag.
Många är med i personalföreningen och följ med på aktiviteter som dom ordnar. Så att ja det är det. Det är bra sammanhållning och det är stort intresse för patienterna och.
Idag på APT så berättade en optiker om sin resa till Mexiko där han provat ut glasögon till fattiga med en organisation som heter Vision för då jobbar hon ideellt.

HL:
Ja. Inspirerande att få lyssna till sådant så klart.

Jag tycker är jätteintressant att höra om just det här med sammanhållningen och personkemi och sådana här saker för att med det kan man ju faktiskt uträtta ganska mycket när människor trivs med det man håller på med och visslar när man går till jobbet brukar jag säga och inte när man går hem.

Men vart kommer den kraften ifrån om vi får bli lite smått filosofiska.

LL:
Ja, men dels tror jag är att våra patienter är väldigt nöjda. Det hör vi dem säga ofta direkt till oss och man hör när dom kommer, att dom pratar så om jobbet, att det är så bra på ögon. Även om vi har dålig tillgänglighet, så har man väl kommit till oss så är patienterna nöjda och det tror jag är drivet.

HL:
Så när man får höra den här feedbacken om nöjdheten då händer det någonting mer, än man känner att man gör skillnad också för dem.

Vad ligger bakom den här snabba omställningen?

LL:
Frågan var ju att ta ställning till att utbilda de här sjuksköterskorna.
Så den har varit uppe hos oss.

AG:
Jag står lite grann och tänker här också på det du säger medicinska sekreterare. Det är en fråga vi har pratat om idag på hälso och sjukvårdsledningen. Bristen på utbildningsplatser för just medicinska sekreterare som är ett bekymmer och vi behöver ju vara på den bollen i tid och gärna lite före, så att ni kan planera verksamheten och ta de kliv som ni ser är möjliga. Då behöver vi vara snabba från vårt håll.

HL:
Ja, och då är vi inne på rekryteringsbehovet som alla skriker efter i hela landet kan man väl säga så finns det något generalrecept mer än att lova en miljon i månadslön till dom medicinska sekreterarna.

AG:
Här handlar det om att skapa tillfälle till att kunna utbilda sig till medicinsk sekreterare i Östersund och det ser vi inte ut att ha just nu, om inte vi från regionen gör någonting åt den frågan.

HL:
Ja, men det här låter ju jättespännande. Kan du berätta mer? Har ni funderar på att starta ett utbildningsprogram eller samverkar med universitet eller var landar ni? Vad kan du berätta?

AG:
Ja, men det vi diskuterar idag handlar ju om ska vi köpa en uppdragsutbildning till exempel. Vi försöker påverka så klart att det ska finnas den utbildningen här i Östersund.
Det är ju förstahandsvalet såklart, men har vi inte det då kanske vi behöver satsa på en uppdragsutbildning så att den som är intresserad av att bli medicinsk sekreterare har möjlighet att utbilda sig här och göra sin praktik här hos oss.

HL:
Det låter ju spännande att det kan finnas någon form av satsning på gång då?

AG:
Ja, det är jätteviktigt för vi ser ju också att behovet förändras. Vi får ju nya arbetsuppgifter när vi jobbar med att omfördela precis så som man har gjort här på ögonmottagningen så behövs det plötsligt en medicinsk sekreterare som gör någonting som någon annan tidigare gjorde och då räcker det inte med att bara räkna på pensionsavgångar och hur mycket vi behöver utbilda utan vi behöver också utbilda för att kunna göra andra arbetsuppgifter än vad vi gjorde.

LL:
Medicinska sekreterare är oerhört viktiga. För några år sedan så hade vi specialistsjuksköterskor som satt och bokade alla tider och det var drygt en heltidstjänst som vi har fört över till sekreterare.

HL:
Ja, som kanske inte är specialistsjuksköterska egentligen ska behöva jobba med dom ska ju stå i injektioner och bedriva vård.
Ja, det är ju lätt att säga att man slösar på kompetensen där till höger och vänster. Men det är ju också tecken på att alla som jobbar vill få ihop det, liksom att verksamheten ska fungera. Även om jag är specialistsjuksköterska så jag tar det här ändå liksom för att se till att det funkar.

LL:
För det ser man ju att personalen tycker det är roligt att jobba på toppen av sin kompetens och dom blir ju stolta när man klarar av det här och vi har ju till exempel en sekreterargrupp som är jättestolt och lyckas och undersköterskorna är ju jätteduktiga. Vi har undersköterskor som assisterar på operation, det gör inte sjuksköterskor.

HL:
Det är ju och då det gör också att man trivs och stannar på en arbetsplats därför man får utvecklas.
Det är alltså, det låter som ett väldigt tillåtande klimat?

LL:
Ja, men allt som liksom är inom lagens ramar, om man har rätt kompetens, det får man göra och man är inte tvungen, men det kan man göra hos oss om man vil

HL:
Alla vill jobba på ögon nu.
Vad häftigt det låter och det brukar ju vara lite så här kan jag tänka mig, att när saker och ting liksom har ett bra rykte och det är kul att jobba och så vidare.
Hur ser det ut för er? Då får ni spontanansökningar, märker ni att hit söker sig individer?

LL:
Alltså när det gäller att rekrytera läkare så är det ju nästan omöjligt. Det är nationell brist på ögonläkare, men undersköterskor är det jättemånga sökanden sjuksköterskor är det också sökande, men medicinska sekreterare är det
en väldig brist på.
Sen tror jag våra arbetstider också är attraktiva.

HL:
Är det kontorstider eller?

LL:
ja, det är det så det är inga kvällar, nattliga besök och sådant där, utan det är läkarna som har jourer då.

HL:
Om vi ska fundera lite grann kring digitala verksamheter.
Om du fick liksom visionera lite grann kring, vart kan vi vara i framtiden och vad är det ni skulle vilja att någon uppfann för typ av lösning så att det blev ännu mer digitalt eller ännu mer effektivt för ögonmottagningen.

LL:
Vi nyttjar ju inte röntgen och labb utan vi har nästan all medicinsk medicinteknisk utrustning hos oss och det är väldigt kostsam utrustning. Den här kameran som vi använder på över en miljon till exempel och för att våra läkare och sjuksköterskor ska kunna göra sitt jobb så måste vi använda de här apparaterna så det kan begränsa oss lite grann i digitaliseringen.
Men det vi har gjort sen tror jag över 10 år tillbaka. Det är att vi har en liten mobil kamera som vi tar med oss ut på hälsocentralerna och gör ögonbottenscreening på diabetiker,
det är väldigt uppskattat det.

Många är jätteglada att slippa åka från exempelvis Sveg för att ta ett foto på 10 minuter hos oss, så då åker vi ut till dom och det är 2 sjuksköterskor som åker och dom har jättemycket patienter varje dag. Jag tror det är ungefär 100 patienter på 2–3 dagar.
De har ett väl inarbetat arbetssätt och är väldigt effektiva så de tar bilden och de bedömer bilden och informerar patienter på plats. Men sen har vi ju också haft ett projekt som har strandat lite och det var att det finns lite enklare kameror som skulle kunna stå på hälsocentralen och undersköterskan skulle kunna ta dom här ögonbottenbilderna och sen så skulle våra specialistsjuksköterskor stå för bedömningen.

Men det har strandat för att apparaten höll inte riktigt den kvalitet vi hade önskat och sen var det också problem då med att få en apparat av ett annat märke och få in bilderna i vårt bildsystem som ställer till det.

HL:
Så att det är ställt på is just nu?

LL:
Ja, men vem vet, det kanske går att hitta en lösning på det också? Det hoppas jag. Utvecklingen går ju ganska snabbt, det gör det, annars brukar jag skoja och säga, vi sätter på en släpvagn på mammografi bussen så kommer vi ut med lite apparater till hälsocentralen.

HL:
Why not, jag menar, man måste ju prova sig fram för att få veta om det funkar eller inte.

LL:
Vi har ju lite omvärldsspaning på det på det sättet genom konferenser och några

HL:
Men det låter som att ni har ändå en rätt spännande framtid där borta nånstans?

LL:
Ja, men vi vill vara lite framåt och vi brukar skoja och säga att vi ska bli Sveriges bästa ögon klinik.

HL:
Ja, det behöver man inte skoja om det kan man ju se till att det blir.

LL:
Ja, vi pratade om det senast idag och då ska det vara bra både för patienter och medarbetare.

HL:
Vad härligt och ha det här som gäst lena tack, hade du kul?

LL:
Ja, det är jätteroligt. Ja ja, nu ska vi bromsa lite grann och ska vi höra med dig är du?

HL:
Anna Granevärn du står här med nyfikna ögonbryn.

AG:
Ja, men precis för i all den här utvecklingen så kommer jag att tänka hur jobbar ni med webbtidboken?
En gång i tiden hade vi webbtidbok, men som när vi när jag pratade om dålig tillgänglighet så gäller det även på sekreterare fronten. Vi har haft diktat som har varit nästan 3 månader gamla ibland.
Utvecklingsarbete för medicinska sekreterare har inte riktigt prioriterats, men nu har det ju kommit en sekreterarepool som har varit oss till stor hjälp så att diktatfronten ser lite bättre ut.

Vi ska börja med taligenkänning och så sen ska vi genomföra webbtidbok. Det står i verksamhetsplanen för i år.

HL:
Ja ja, vad man satt i verksamhetsplanen då sitter det där ja.

LL:
Har man en webbtidbok så kan patienterna gå in och boka tider själv så det. Det är absolut ett mål som vi ska se till att uppfylla i år.

HL:
Pool för medicinsk sekreterare det var för mig någonting nytt.

AG:
Vi jobbar ju med att titta på pooler också. Har ju faktiskt infört en del för att kunna stötta avlasta och verksamheten. Det här är ju också någonting som vi fortsätter att utveckla utifrån de behov som finns.

AS:
Anna Sjövall när du hör det här om webbtidboken om du fick säga vad fördelarna skulle vara för Lena och hennes gäng då att verkligen komma i gång med den.
Jag tror att hon vet. Jag tror att de vet fördelarna också. Jag tror det handlar mer om att lära sig hur man ska hantera det.

LL:
Tror jag de flesta vet. Fördelar med webbtidbok, men det handlar om att liksom få till den där, hur ska vi jobba med det hos oss?
Men vi ska ta damma av den här rutinen.

Hör ni, det låter som att vi ska ta och runda av här, hör ni kul lycka till med allt kring förberedelser och ögonklinikens framtida utveckling och tack för att ni kom hit allihop tack tack.

13 mars 2023. Avsnitt 43. Effektiva lösningar på ätstörningsenheten

Hur kan man skapa effektiva processer och avlasta en hel del administration? Det berättar ätstörningsenhetens fysioterapeut Nils Lund om.

Men det stannar inte där i deras ambitioner att ställa om till nya arbetsätt, eller andra arbetssätt om vi kallar det så.

Häng på en halvtimme och lär dig mer om deras arbete.

Transkribering av Region Jämtland Härjedalens podcast.
Avsnitt 43- ”Effektiva lösningar på Ätstörningsenheten”

Medverkanden tituleras med initialer i transkriberingen av avsnittet.

NL- Nils Lund, fysioterapeut.

AG- Anna Granevärn, tillförordnad hälso- och sjukvårdsdirektör.

AS- Anna Sjövall, verksamhetsutvecklare.

HL- Håkan Lundqvist, samtalsledare.

HL:
Välkommen till dagens avsnitt av effektivt arbete i en digital tidsålder. Det skulle kunna heta så, eller hur?
Det här är podcasten ifrån rRgion Jämtland Härjedalen.
Välkommen hit allihop Anna Granevärn som är tillförordnad hälso och sjukvårdsdirektör.

AG:
Tack

HL:
Anna Sjövall, verksamhetsutvecklare, 2 stadiga kamrater i den här podden som är med.

Varje gång. Vi var lite oroliga att Granevärn inte kan vara med ett avsnitt som kommer i framtiden och då föreslog jag till dig Anna Sjövall att ja, men då kör vi du och jag.

AS:
Jag svarade ju att Granevärn kunde ändå.

HL:
Vi tänkte precis just det och vecklade lite grann med din fulltecknade kalender.

AG:
Men precis och det är ju ett digitalt möte så jag kan göra ett litet uthopp.

HL:
Så där ja, men ett speciellt välkommen till dig. Nils Lundh,

Hur står det till idag?

NL:
Det står bra till.

HL:
Ja vad härligt och när vi spelar in ska vi säga att det har stormat i Jämtland och Härjedalen under ett par dygn. Just idag så blåser det lite extra hårt och då tyckte vi lite synd om stockholmarna som har sportlov den här veckan när vi spelar in.

Vi gillar när det är bra väder. Det blir bra propaganda för vår region och kanske vi får tillväxt och inflyttning och allt det där.
Men det är en annan podd.
Nu ska vi ägna oss åt Nils Lund tänkte vi för att du ska få börja med att berätta vem du är och vad du gör och vad du jobbar med på Östersunds sjukhus?

NL:
Yes, jag är som sagt Nils Lund, jag är fysioterapeut och numera faktiskt också teamledare på ätstörningsenheten, på sjukhuser och jobbar också lite mer mot allmän psykiatri med öppenvårdsgrupper och även mot heldygnsvården.
Så ett lite spretigt och splittrat uppdrag, men väldigt stimulerande.

HL:
Innan vi kommer in på vad du sysslar med och din verksamhet så ska vi ändå tala om att Anna Granevärn har ju faktiskt kört Tjejvasan och vi brukar uppehålla oss lite grann vid träning, för vi kopplar ihop det med folkhälsa och att man liksom kanske kan inspirera någon själ där ute att ta lite fart i sin egen träning om det behövs eller ta hand om sig lite särskilt.

Anna berätta. Hur gick Tjejvasan?

AG:
Det var strålande sol, det var gnistrande. Det var otroligt vackert och man blir så där riktigt glad när man står och väntar på att få starta och jag får väl säga att det gick bra. Jag tog mig i mål och lite snabbare än förra året.

HL:
Inga incidenter?

AG:
Jag körde på en, men det gick bra.

Det var nerför efter Oxberg och står man i vänster spåret i fartställning. När jag säger skickar bak staven då förväntar jag mig att man också fattar att jag tänker trycka på den.

HL:
Jaha, det är så här en regel när man åker. Det där kände jag inte till.

AG:
Så kan jag trycka på den så åker vi båda lite fortare i stället för att någon ska börja hoppa ur spår. Men jag bad om ursäkt och hon var inte arg och ingen skadade sig.

HL:
Blir du inspirerad Sjövall?

AS:
Skidåkningen? Nej, det är ju inte min grej.
Nej, men jag gillar att springa långt, det tycker jag om men inte skidlopp. Sen har jag styrketräningen mer som ett måste.

HL:
Nils Lund du som är fysioterapeut när du hör det här vad tänker du?

NL:
Jag är mer än styrketräningsnörd faktiskt och jag åker väl skidor hellre än bra men jag tänker att huvudfokus alltid är att man hittar glädjen i det man gör, så det låter ju tråkigt det här med styrketräningen.

AS:
Ja, men det finns de som påstår man måste göra det också så att man inte skadar sig när man springer långt.

NL:
På ätstörningsenheten så är det mycket med träning. Fysisk aktivitet.
Faktiskt är det där det kan bli aningen problematiskt.

Vi har oftast ett samhälle som trycker i en riktning och det funkar jättebra för majoriteten. Det är jättebra att folk kommer i gång, men för vissa, en liten grupp människor då kan den pressen egentligen vara lite ohjälpsam så jag jobbar ju aktivt mycket med det och mitt klientel eller om personer jag möter, med normalisering och att hitta glädje i träningen.

HL:
Vi ska ju diskutera lite nya och innovativa arbetssätt, både digitala och analoga som används för att förbättra arbetsprocesser inom vården. Jag vet att du Nils Lundgren och dina kamrater på ätstörningsenheten jobbar ganska mycket med att försöka ställa om för att hitta en effektivitet i arbetssätt. Kanske förbättra arbetsmiljö och ta bort lite stress och sådana där saker kan du berätta lite mer om till exempel det här formuläret som jag har hört talas om som man hittar via 1177?

NL:
Ja men grunden är ju alltid lite att använda sin kompetens på rätt sätt och att vi ska kunna nyttja vår kompetens och tid till att faktiskt behandla patienter och liksom det personliga mötet, det som kräver att vi finns i rummet så det hela började väl lite med att jag kommer från många andra verksamheter. Jag jobbar också med lite digitalisering inom ramen för min forskning och har gått lite kurser.

Jag läser en master som är lite inriktad mot digitala lösningar, så mycket finns med mig därifrån och jag såg väl att när jag började på ätstörningsenheten så fanns det många saker som vi gjorde analogt som också skulle kunna effektiviseras lite för att ge mer utrymme till patientmötet. Formulär var en sådan sak där man ofta kunde sitta och fylla i ett formulär tillsammans med en patient i rummet eller till exempel.

inför en bedömning så behöver man träffa personen innan.

Sen är ju ett formulär bra för att sedan koppla ihop kanske vid ett bedömningstillfälle, koppla ihop de här sakerna som personen har sagt.

Det vi gjorde då är ju så att via 1177 så finns det formulärtjänster och det tror jag säkert också ni har pratat om tidigare.

HL:
Ja, vi har väl i alla fall snuddat vid det några gånger, men formulär tjänster för mig som medborgare eller dig som hanterar systemet eller både och.

NL:
Alla i vår arbetsgrupp har fått behörighet nu att skicka ut formulär. Sen är det jag tillsammans med bland andra som har kollat på vilka former där vi ska använda och lagt in dem i systemet. Men där finns det mycket gjort som man behöver sällan börja om från ny kula om det inte är något väldigt specifikt så. Det innebär egentligen att vi kan, inför ett besök, skicka ut ett ”paket” eller enskilda formulär till personerna vi ska bedöma eller som vi ska behandla och få väldigt mycket information innan vi ens träffat personen.

HL:
Då är ni förberedda på ett annat sätt?

NL:
Precis!

HL:
I det här mötet så har ni kommit några steg på vägen, kanske jämfört med tidigare då?

Så ni inte behöver sitta och pyssla på med en massa tråkigt pappersarbete i rummet.

NL:
Ja, det är väl någonting som ofta kan upplevas lite störande och tråkigt tänker jag som person. Man söker till vården och så ska det första man gör det och sätta sig och fylla i 4 formulär
Någon sitter och kollar i går och hämtar kaffe så det blir inte så bra kanske?

Det blir också ett lite mer professionellt bemötande och man kan lägga tiden på faktiskt etablera en kontakt och relation med personen, vilket såklart är jätteviktigt när man jobbar med någonting så känsligt som ätstörningar och där vi behöver komma lite innanför.

HL:
Innanför skinnet? Ja, du började med att berätta att du hade en master på gång där du har liksom studerat digitala lösningar. Nu är det ju kanske inte alla som har det i bagaget med sig när man jobbar inom sjukvården. Men hur mycket nytta har du haft utav det när ni diskuterar på APT och kommer med förslag och idéer och sådana saker?

HL:
Men det är väl absolut en fördel, men vi kan säga så här att de här kunskaperna som jag förvärvat mig genom forskning och masteruppsats och matprojekt och så vidare.

Den kompetensen finns ju så det räcker och blir över inom regionen.

HL:
Så allt vilar inte på dina axlar på storsjukhuset.

NL:
Det ska vi vara tydliga med, när det gäller den biten, utan det är mer så kanske att jag har ett specialintresse vilket har gjort att jag driver på lite extra hårt från vår verklighets håll.
Men det började med att jag tyckte att det fanns utrymme och då skickar jag bara till helpdesk eller servicecenter och frågade hej, hur gör man om man vill digitalisera någonting här? De skickade vidare ärendet till Bo Karlsson tror jag som är enhetschef.

HL:
Han har varit här och Bosse, det är en gammal klasskamrat till mig, men det är en annan historia.

NL:
Han skickar vidare till Marie som kontaktade mig hon är förvaltningsledare för 1177 e-tjänster. OK jag droppar en massa olika människor med olika kompetenser, kunniga människor som sa ja, men vi bokar in ett möte och så får du säga man berätta vad man vill göra och så ser vi om det är möjligt inom ramen för det vi har nu.

HL:
Coolt, det var det en snabb process eller fanns det en byråkratisk tröghet eller liksom lossnade det?

NL:
Men jag tror att det gick nog på en vecka eller två, så det var ändå ganska snabbt. det är snabbt inom en myndighet.

AG:
Ja, men det här det är jättebra. Jag blir jätteglad när jag hör det här. För att en av de viktigaste frågorna som har kommit upp när vi har varit ute och pratat om digitalisering och verksamhetsutveckling och nära vård och omställning, det är ju att få hjälp med de förändringar man vill göra. Och här har vi ett glasklart exempel alla fall när det handlar om det ni vill.

NL:
Absolut och där fick jag snabbt känslan av att de har ju nästan letat verksamheter och vill att folk ska komma med förslag så det var verkligen en match made in heaven.
Lite att jag vill samma sak som dem och vi var båda jättenöjda med att faktiskt kunna arbeta framåt tillsammans.

HL:
Ni som lyssnar och jobbar inom vården och går och bär på dom här tankarna och idéerna och inte tycker att ni har någon kanal att få ut det, ni ska ju ta kontakt med helpdesk.

De ska ni ta kontakt med, nyckeln är helpdesk.
Alltså bra tack Nils. Vilken värdefull information du skickar ut här.

NL:
Ja, men helpdesk och servicecenter. Dit skickar jag många frågor, det kan vara lite lurigt i den här regionen om man är ny att veta ”vilka ärenden ska vart?” men då är ju de sorteringshatten om man ska dra en Harry Potterreferens.

HL:
Och så är det så intressant att höra att dom letar efter verksamheter. Det är ju fantastiskt. Det här är ju öppet mål på ett sätt. Vilken effekt tycker du att ni har fått då på eran ätstörningsenhet om man kopplar på liksom tankar kring arbetsmiljö och arbetsglädje?

NL:
Nej, men det är det väl självklart så att någonting som förenar oss i arbetsgrupperna är ju att hjälpa de personer som söker till oss och det är väl jättekul att kunna ägna mer tid och fokus åt det, så det är väl den stora vinsten tycker jag, att det är lättare att också hålla sig motiverad i arbetet och känna att man gör nytta när man faktiskt får ägna sig åt det som gör nytta i stället för att ha en tung administrativ analog historia där borta som jag också måste ta hand om.

HL:
För omvårdnad handlar ju om driv, att man vill ge det finns ju någonstans i hjärtat och hjärnan och magen.

Anna Granevärn och Anna Sjövall. Vad tänker ni kring det som Nils berättar här? Det är öppna mål och det finns människor som letar och man skriker efter förslag på digitala lösningar som i det här fallet, formulär och annat stöd.

AG:
Jag tänker på den omställning vi håller på med också, att gå mot mer medarbetardriven verksamhetsutveckling i stället för att vi ska trycka ut lösningar. Det här är ju ett jättebra exempel, men vi behöver ju bli ännu bättre på hur vi kan stötta verksamheterna i att hitta. Det var ställer man frågan kring vilken hjälp man kan få med det man behöver? Det är ju något vi måste fortsätta jobba med.

HL:
Och om du funderar lite extra då kring just det hur ska man kunna tänka då? Handlar det om att det behöver kommuniceras mer eller? Behöver man ta liksom specifika möten eller ska det lyftas på agendan på något annat sätt eller?

AG:
Ja vi jobbar ju ganska mycket på att få ner vår mötestid nu så att vi ska kunna få lite mer verkstad emellan så vi ska nog inte skapa fler möten. Däremot jobbar vi jättemycket med kommunikation, att det ska vara lätt att hitta information och vi ska förbättra de kanalerna. Det här är ju också en viktig kanal(podden) där man kanske hör saker för första gången och förstår att det är möjligt. ”Vi kan göra det här vi också.”

HL:
Och det finns ju exempel på. Där någon hört av sig till dig som har lyssnat på den här podden som vill komma i gång.

AG:
Men det finns ju det och det är jätteroligt och jag är också mycket ute i verksamheten. Jag går med ute minst en dag i månaden ombytt och pratar mycket med olika medarbetare.
Får väldigt många exempel som vi också kommer lyfta här nu under våren.

HL:
Anna Sjövall får du några tankar?

AS:
Ja, men jag tänker på att det ändå är verksamhetsutveckling.

Men jag tänker dels medarbetardriven och att det är liksom att det är där som nyckeln är någonstans.
Men sen just det att man får hjälp också, för det tror jag, om vi inte fångar upp när det kommer ett önskemålbehov eller att man vill ha hjälp, måste man fånga det på en gång, för annars tröttnar man ganska fort och så får man höra att ”det går inte eller vi behöver starta en lång process”. Vi måste liksom hitta dom där ganska enkla sakerna och det vi kan lösa fort ska vi göra fort tror jag. vi behöver liksom hitta det där. Jag tror jag tror på det.

HL:
Det kan man ju också övervinna genom att kanske hitta ett argument för ja, men det här kommer förbättra vår verksamhet. Jag tror inte i min vildaste fantasi att det finns sådana motstånd egentligen på Östersunds sjukhus, utan att det finns den här framåtrörelsen och tankarna och förslagen och idéerna.

AG:
Men det gäller ju att hitta rätt hela tiden och det vi får ju ganska många exempel. Jag hade ett exempel för några veckor sedan.

Jag fick jag höra att ambulanssjukvården har infört novaplattor i ambulanserna men det fanns inget SIM-kort i dem och då var väl reflektionen att ”ja, men det kommer väl om några år så kanske vi också kan ha plattan med oss ut ur ambulansen”.

HL:
Att lite så där lätt hopplöshet på något sätt?

AG:
Men ja, men det finns ju med SIM-kort, men då måste man beställa den plattan.

Men då lyckas vi ju lösa det för de här plattorna funkar ju jättebra på vårdavdelningar, så då byter bara.

HL:
Ja och så där kan det ju vara liksom att man. Ja, man blir lite nedslagen, det kom inget SIM-kort. ”Det förstod man, det är som vanligt” och så drar det där tugget i gång i stället för att man kanske då kan flytta sitt eget fokus.
Så det är jag menar, det måste vara förlåtligt att ja, men vi missade det. Ja, men okej, vi löser det. Att hitta den energin.

AG:
Men det finns nu SIM-kort i dem, och det som är lite olyckligt är väl att det här var ju en slump att jag hörde det där. Det finns säkert fler exempel som jag inte har hört.

HL:
Så här var kanske då läget att liksom förtydliga någonting i beställningen.

AG:
Ja, men det här kanske vi kan lösa tillsammans eller att vi lyfter det till nästa nivå hittar en lösning.

HL:
Fast. Det kanske inte är så lätt att förstå att plattan behöver ett SIM-kort rent intuitivt om det inte står någonstans eller att det finns en instruktion eller……

AG:
Och sen var den ju dyrare också.

HL:
Ja då sitter man och väljer utifrån det, för man vill vara varsam med skattebetalarnas pengar?

AG:
Ja, och det är också bra att man tänker så, men nu behövde vi den här grejen och det kommer att gynna alla både mig själv i mitt arbete och även ytterst de vi är satta att vårda och det lyfte ju lite essensen i varför arbeta med förbättringsarbeten.

HL:
Det är ju liksom att man måste våga göra misstagen också, så någonstans gäller det ju bara att börja plocka lite lågt hängande frukt, få lite momentum och faktiskt ja, men komma i gång och märka vad funkar, vad funkar inte?

AG:
Ja inte var rädd för att prova och vi har ju nytta av dom här plattorna i alla fall.

HL:
Såklart och det här tycker jag är så intressant för att vi människor kan ju ofta vara lite så där, att man är lite ängslig för att det blir fel och då backar man och vågar kanske inte.

Eller oroas över vad någon annan kommer att tycka och så och så kommer man inte framåt. Här börjar det mera handla om att det liksom finns ett tillåtande klimat, att det är OK och det är ju det där man kan koppla på, det ni pratar ofta om, det som är medarbetardrivet det kan komma en flodvåg av idéer och förslag.

HL:
Så ser du något annat Nils Lund när ni jobbat med er extremt viktiga verksamhet. Hur fångar du liksom upp? Vad är det som händer i dig? Liksom kommer det bara oj, det där skulle vi kunna sätt i ett system eller?

NL:
När det handlar om att försöka hitta lösningar? Nej, men lite både och.
Mycket kommer ju utifrån tidigare erfarenheter och jag tror jag har litet öga för att se förbättringspotential och min sambo kan hemma bli lite irriterad för jag bara ser ett problem och då ska jag lösa det direkt. Så det är på gott och ont kan man säga, för jag kan sitta i timmar med samma problem.
Men vi har också byggt in lite strukturer för att hitta vägen framåt. Just mitt team ledaruppdrag fanns inte utan, jag bollade med min chef.

”Får jag göra det här?”

Det var ju alla saker som driver på verksamhetsutveckling egentligen och då skapades mer eller mindre teamledareuppdraget för att kunna vara lite närmare verksamheten och utveckla sådana här frågor.

HL:
Ja, men då fick du plötsligt ett mandat inom ramen för någon liten låda, att här får du vara då, de här besluten kan du ta själv. Vilken bra chef!

Det är ju det. Det är ju kanonbra, en frihet under ansvar, det ger ju liksom luft under vingarna och inom ramen för det så har vi också fått lite mer mötestid och vi möts ungefär 45 minuter varje tisdag morgon.
Som vi ofta lägger IT-tid på, men utifrån det också verksamhetsutveckling.

Vi arbetar mycket med teams och då har vi en stående dagordning egentligen som hela tiden växer, vilket kan vara frustrerande för många. F
ör det blir en lång lista till slut, men där alla som kan ha svårt att komma på någonting kan gå in och lägga in i dagordningen och så sitter vi i början på varje möte och kollar.

Ja, men vad ska vi ta idag? Vad är mest akut?

HL:
OK då prioriterar ni.

NL:
Precis, men då kommer också allas önskemål fram stort som litet och man tappar inte bort det.

HL:
Annars är det lätt att gå med en tanke och sen så skriver man inte ner den och så ja, försvinner den.

Det är anledningen till att alla borde ha med sig antingen telefon eller ett anteckningsblock på toaletten till exempel? Förutom det man ska göra där sitter man ju verkligen i lugn och ro och kan reflektera lite grann, eller sitter, man kanske står också, men det är bra att sitta.

AG:
Eller så har man ett teams möte.

HL:
Ja det också du har faktiskt haft teamsmöte på toaletten.

AG:
Men vi har ju ibland så att blir lite trångt med lokala utrymmen och vi har en hel del korta möten, avstämningar också som bara behöver göras, man behöver få stänga en dörr bakom sig.
Och det hände faktiskt igår att den enda dörren jag kunde stänga bakom mig var en toalettdörr så jag tog med mig datorn, hoppade in, stängde och körde.

HL:
Då vet alla det.

AG:
Så om någon gick förbi och undrade varför det lät som det gjorde.

Så vet de varför det var många olika röster.

HL:
Men alltså man det viktiga för dig var får stänga dörren?

Då är frågan, blev det extra produktivt möte?

AG:
Ja, för jag, jag ville ju gärna ut därifrån.

HL:
Nils om du fick fundera lite grann? Om du fick inspirera eller skicka med någonting till dina kamrater på Östersunds sjukhus? Vad skulle det viktigaste vara tycker du?

NL:
Men jag tror att tröskeln är lägre än vad man tror och jag tycker att man alltid ska driva på och försöka få förverkliga de idéer man har och sen så ibland möter man motgångar som man kan övervinna och ibland så märker man att det här var ingen bra idé alls.

HL:
Men då har man i alla fall gjort det. Då har man liksom gjort sitt för att för att kunna ha möjlighet att bidra och det där har vi också varit inne på många gånger i den här podden att våga testa. För det finns ett lärande i det.

Det finns, även om det inte lyckas, en kunskap att hämta in. Där behöver vi inte göra om samma misstag eller lösa samma typ av problem längre.

NL:
Mycket omsätter vi i faktiska rutiner sen och det är väl också en fördel med att ha verksamhetsnära utveckling.
Att det alltid finns någon fråga i stunden.
Vi kör väldigt mycket öppna dörrar och då kan det vara så att ja, men hur var det med 1177 den här delen? och hur var det med det här? Och ja, vad var det med den här rutinen och så där? Och det tror jag är lättare att faktiskt hålla upprätthålla rutiner om man har de som faktiskt har utarbetat rutiner på plats så då blir det samsyn.

Så blir det ett levande samtal kring samma saker och att vi är också väldigt, nästan systematiskt måna om det här som är utvecklingsstadiet.

HL:
Förändring och att prioritera och också värna om arbetsmiljön under tiden.
Ja, men det här med att ständigt vara i en slags fas av förbättring eller utveckling.
Det pratar ju många om, att det är ganska viktigt att det finns ett utvecklingsfokus hela tiden i ens verksamhet, annars stänger man av och då kommer man ju ingen vart om man stannar upp och är nöjd där man är.

NL:
Jag tror mycket handlar om att dels få tid från verksamheten till och faktiskt på sikt spara tid. Det är väl en del, sen också så har vi väldigt öppet med vem som tar vissa delar utav utvecklingen och då blir det oftast den som känner sig manad, taggad, och är extra driven. Vi delar liksom inte bara ut arbetsuppgifter.

Jag tycker det är jättekul så jag tar på mig väldigt mycket och så gör jag arbetet som behöver göras och så tar jag tillbaka det till verksamheten med ett förslag.
Finns det några andra saker vi kan göra? Kan vi tänka annorlunda?

Man måste verkligen inventera hela gruppens kunskap och synpunkter med.

Alla behöver inte sitta i samma möte och göra samma sak.

HL:
Då blir det luststyrt tänker jag, liksom att den där känslan i magen eller knoppen eller vart den finns liksom. Ja Nils vilka goda råd och kul att höra om hur ni tänker och hur ni jobbar på ätstörningsenheten och vi ska väl säga att ätstörningsenheten på Östersunds sjukhus prisas ju ganska högt i vårdsverige.
Den brukar framstå som ett gott exempel på det ni håller på med. J

Så alla de här goda exemplen som lyste upp i en sådan gigantisk organisation som sjukvården i Jämtland Härjedalen.
Den behövs ju delas med sig utav så att man inte uppfinner hjulet igen någonstans där borta när det redan finns ett hjul så att där blir ju ni ambassadörer kan man ju säga Nils.

NL:
Absolut med goda exempel och det är många andra ambassadörer som också inspirerar oss.

HL:
Anna Sjövall, jag ser att du står och nickar gillande hela tiden.

AS:
Ja, men jag blir alltid inspirerad när man får höra direkt från verksamheten när man har gjort någonting och det behöver inte vara jättestora arbete men ändå förbättra för både personal och våra patienter. Jag tycker det är väldigt roligt att höra att det finns ett mindset här som de använder som ni levererar.

AG:
Jag är jättejätteglad också att ni skulle komma hit och dela med sig av de här exemplen, för det är ju precis det som Sjövall lyfter också att kunna dela och dela med andra och höra hur andra har gjort inspirerar och som vi var inne på tidigare. Ja, men våga prova och våga fråga och veta var man kan ta kontakt och vi ska se till att vara bra på att visa de vägarna.

HL:
Tack och innan vi rundar av så tar vi lite fokus på kvällens träning. Jag är förkyld. För mig är det ingen mening. jag kommer kanske gå promenad.
Ja, gå med stavar kommer det bli, men det kommer ju inte att bli så där så att jag riskerar min hälsa.

AG:
Stavarna var ju mest för att du inte skulle halka.

HL:
Tack för omtanken för härligt. Ja, så många bra tips.

Vad står på din agenda Nils gymmet eller?

NL:
Jag vet inte riktigt, jag har ett hemmagym så det är sällan jag går i väg så mycket. Men kanske ett litet pass hemmagymmet i alla fall ikväll.

HL:
Låt det härligt ja, Sjövall ska du ut och köra en mil i motvinden?

AS:
Det var planen, men jag vet inte om jag är så sugen på det nu.
Det är så väldigt mycket motvind där jag bor, så det kanske blir styrketräning i stället att jag kastar om lite? Ja vi får se.

HL:
Anna Granevärn. Du har ju flera lopp på gång i Vasaloppet. Då är det riktiga Vasan.

AG:
Ja fast jag kommer ju faktiskt köra på lördag också då för barnen vill ju åka Vasaloppet 10 och det är ju fristil.

(Här önskar vi Lycka till! Och tackar de som medverkat i detta avsnitt)

27 mars 2023. Avsnitt 44. Om patientsäkerhet med Mattias Skielta, chefläkare.

Vad är utmaningarna i en digital omställning när det handlar om Patientsäkerheten? Hur kan kan man arbeta och förbygga för att nå den absoluta patientsäkerheten? Hör också om hur nära vård kan vara en Höjing av vad patientsäkerhet innebär.


Vi gästas av Mattias Skielta, chefläkare vid Östersunds sjukhus som har koll på patientsäkerhet. Medverkar gör även de ständiga gästerna Anna Granevärn, t f hälsa- och sjukvårdsdirektör och Anna Sjövall, verksamhetsutvecklare.

Transkribering av Region Jämtland Härjedalens podcast.
Avsnitt 44- ” Patientsäkerheten …..”

Medverkanden tituleras med initialer i transkriberingen av avsnittet.
MS- Mattias Skielta, chefläkare patientsäkerhet.
AG- Anna Granevärn, tillförordnad hälso- och sjukvårdsdirektör.
AS- Anna Sjövall, verksamhetsutvecklare.
HL- Håkan Lundqvist, programledare.

AG:
Du ska salta lagom mycket. Du ska ha de här riktigt grova grynen, de ska ligga i vattnet en liten stund innan du sätter på spisen. Sen ska du inte ha för hög värme utan den ska liksom puttra ihop lite lagom fint och sen ska du toppa den ordentligt med bär från frysen och värma på dom. Lite grann.
Nötter är gott, lite frön, ja eller så tar du frukt vill du ha något riktigt smaskigt så kan du ta lite jordnötssmör och banan.

HL:
Det låter ju fantastiskt och det ni hör är faktiskt Anna Granen som är tillförordnad hälso-och sjukvårdsdirektör.
Ni lyssnar till Region Jämtland/Härjedalens podcast. Det var skönt att vi fick det här grötrecept att starta med.

AG:
Ja ja, det bjuder jag på.

HL:
Ja, för att det är det där du laddar upp med kanske innan du startade i Vasaloppet.

AG:
Ja, men det stämmer. Jag kör alltid den varianten med banan på gröten när jag ska åka något skidlopp eller så.

HL:
Berätta då hur gick Vasaloppet för vi brukar alltid börja prata om lite träning och i ditt fall då tävling.

AG:
Jag är jättenöjd faktiskt. Jag stakade Vasaloppet hela vägen, hela, hela vägen.

HL:
Ja, grattis till det!

AG:
Jag är supernöjd.

HL:
Ja, för igår hörde jag Jörgen Brink (före detta elitåkare) på Mästarnas mästare att till och med nu stakar ju till och med motionärerna, så ja, det gjorde man ju inte förut, men det där hade du ju inte klarat om du inte hade liksom legat i och tränat innan.

AG:
Nej, precis nej och ätit havregrynsgröt varje morgon i alla fall.

HL:
Vad har du för placering då?

AG:
Runt 400 någonstans.

HL:
Måste ju ändå anses vara ganska bra?

AG:
Ja, det var bättre än förra året.
Jag tror att det var 500 någonting klar förbättring.

HL:
Anna Sjövall välkommen hit du också vår verksamhetsutvecklare.

AS:
Tack!

HL:
Hur är läget?

AS:
Det är väl bra?

HL:
Ja, du hörde ju grötrecept det här från början, även du har ju blivit inspirerad av havregrynsgröt?

AS:
Ja, men jag är ju inte lika avancerad. Jag är lite för trött på morgonen, jag är inte lika pigg så att och så vidare.

HL:
Mattias Skielta. hej och välkommen hit till podden.

MS:
Tack så mycket.

HL:
Jag har länge suktat efter att du ska få komma hit, alltså jättekul att ha dig här, berätta vem du är för den som inte känner till det.

MS:
Jag jobbar som chefläkare inom regionen. Utbildad i internmedicinare och reumatologi.

HL:
Du forskar har du skvallrat för mig också innan vi började spela in.

MS:
Ja precis forskar inom kardiovaskulära riskfaktorer hos patienter med diagnos reumatism.

HL:
Forskning är ju väldigt viktigt att den finns på Östersunds sjukhus eller hur?

AG:
Ja, det är det. Det är jätteviktigt och vi hoppas ju att fler vill jobba hos oss och forska och ha kombinationstjänster.

HL:
För det där hänger ju ihop med att vara en attraktiv arbetsgivare. Det gör det att det är en bra forskarmiljö.
Vad tycker du Mattias?

MS:
Ja, absolut, för min del har det varit jättebra. Ja, jag är jätteglad nu att det kommer komma de här kombinationstjänsterna, alltså att man kan få in andra specialister, kanske som verkligen vill satsa på forskning på heltid.
Att man skulle kunna komplimentera med 1 halvtids forskartjänst till exempel. Det tror jag skulle dra många och vara enklare liksom att få hit dem kanske.

HL:
Är det ett bra för att liksom jobba med rekrytering till ett sjukhus? Att det finns den här forskarmiljön.

MS:
Ja absolut, det tror jag. Det blir ju en väldig skillnad egentligen i känslan hos i alla fall mig. Alltså får väl prata för mig själv kring det.
Men just det här att vi gick ifrån att vara vanligt länssjukhus till att vara ett subb universitetssjukhus.

AG:
Egentligen när vi fick läkarutbildningen hit. Då blev det ju en helt annan känsla av och vi gick ju från att vara i botten med publicerade artiklar till att vara den som publicerar flest medicinska artiklar per capita i Sverige.

HL:
En framgång.

AG:
Ja absolut!
Det är ett otrolig driv liksom, vi har haft väldigt många engagerade. Både professorer och docenter.

HL:
Vad kul? Det här tror inte så många känner till om Östersunds sjukhus egentligen.

AG:
Nej, vi har nog en hel del att göra här faktiskt när det gäller att sprida mer kring det här.

HL:
Vad häftigt det är jättekul det där för jag vet ju att du nämnde ju till mig Anna Granevärn, att utav, om det var 13 läkare så är det 11 som valde att stanna kvar på storsjukhus senast
efter utbildningen?

AG:
Dom läkarstudenterna som precis har avslutat sin utbildning och som går mot att påbörja nästa del, den praktiska delen sin utbildning, 11 väljer att stanna kvar av läkarstudenterna.

HL:
Det är väl också ett gott betyg?

AG:
Mycket gott betyg för att vi har ju det här, vi kanske aldrig nämnt i den här podden, men vi har ju en regionaliserad läkarutbildning här som drivs från Umeå, men där man under de sista åren utav sina studier får göra den lokalt eller regionalt i Östersund och har den möjligheten. Det här är en jätteviktig del för oss för att kunna kompetensförsörja med läkare i vår region, att vi har läkarutbildningen här.

HL:
Mattias du, det var kul att få höra det här och vi frågade aldrig dig om träning. Men du ser ju väldigt fit ut så jag förutsätter att du håller på med någon form av fysisk aktivitet.

MS:
Ja, jag försöker löpträna. Ja.

HL:
Långdistans?
Ja, du har en långdistanskropp om jag får säga. Rätt så lång och lite gänglig och det är väl så man ska se ut då. Anna Sjövall, du ju också långdistansare.

AS:
Ja inte så långt men jag har hög kadens.

HL:
Ja och kadens är då frekvensen på löpstegen.
Har du långa löpsteg eller korta?

AS:
Korta

HL:
Ja då sparar du på energi.

AS:
Ja, de påstår det.

HL:
Du får prova dom långa så kommer du märka skillnaden.

Mattias Skielta vi ska prata med dig om det som kallas patientsäkerhet som kanske kan vara något man faktiskt behöver ta med ganska mycket kring när man pysslar med digital omställning.
Som Region Jämtland Härjedalen håller på med inom sjukvården. Om man börjar med just patientsäkerhet.
Det begreppet. Vad är det för någonting egentligen?

MS:
Vad det begreppet är. Det handlar ju egentligen om hur säker vård vi bedriver inom regionen. Vilka förutsättningar vi har och att vi utifrån dom förutsättningarna bedriver vården så säkert som det går.
Det handlar ju om egentligen allting vi håller på med inom regionen.

Så att, ja, jag har sagt någon gång den att det viktigaste för patientsäkerheten det är varje medarbetares egen insats i det man håller på att jobba med, till exempel den att bara under covid när det var som värst, så var ju liksom nyckeln till framgången den att alla som jobbar på städ, helikoptrarna var städade och ambulanserna och nere på infektion och akuten så det var ju superviktigt. Det kan ju vara liksom en del som man inte
tänker på den, att det är så viktigt men det är superviktigt, maten och vad vi har för digitala instrument.
Läkemedel och ja, så att det är ju allting. Det hör ihop, alla som jobbar med någonting inom region Jämtland Härjedalen påverkar ju patientsäkerheten på något sätt.

HL:
Så oavsett vad jag gör på Östersunds sjukhus är en stor del utav att patientsäkerheten ska fungera.

MS:
Ja ja, så är det och jag tycker absolut att egentligen varenda medarbetare där ska lyftas för den insats de gör för om de inte gör den insatsen då kommer det att fallera.

HL:
Ja, men det kanske man inte är medveten om när man går där och jobbar varje dag då, att jag sysslar faktiskt med patientsäkerhet också?

MS:
Nej, jag tror inte det.

HL:
Vad bra att vi lyfter i den här podden då.

MS:
Jo, det kan kan säga, jag menar ta dem som är på diariet, att det är ju viktigt att det sköts och sen att alla rutiner sköts.

HL:
Om man tänker då kring den digitala omställningen som rullar på, det är de stora kliven ibland och ibland är det lite mindre kliv.
Vad ser du för utmaningar?

MS:
Jag tror att det är lättare att vi bestämmer för patienten.
Vad är det dom ska använda, och att vi inte utgår ifrån vad de har för behov egentligen? Sen ska vi liksom försöka lyfta vården hem till patienterna vi ska skjuta kunskapen utåt. Då måste vi ha förutsättningarna för att kunna göra det också till exempel.

HL:
Du tänker på det som pågår med nära vård (reform som genomförs i hela landet) och den omställningen, eller?

MS:
Ja exakt, och sen är frågan, vad är nära vård då? Frågar du i Sverige så är det ju ingen som kan säga det egentligen, att det är det här som är nära vård. Det här ska alla införa.
Det kommer ju vara olika för varenda region egentligen hur man gör det.

Vi har ju ett nav med ett sjukhus i mitten och jag menar, vi har väl ändå jobbat ganska mycket med det ändå vård nära och du har hälsocentralen nära och sådant där, dom har hög kompetens på alla som jobbar på hälsocentraler och sådant där, så att jag menar vi har ju en bra vård nära ändå, men det är just det här är att flytta ännu mera närmre hemmet kanske. Man har ett större samarbete, kanske med kommunerna och att det blir liksom på något sätt en personcentrerad vård som är nära vård egentligen.

HL:
Det begreppet har vi ju rört oss med i andra avsnitt utav den här podden, vi har rört oss med begrepp som att man måste bli mer medveten om vad man som patient själv kan göra. Några risker då som du kan se?
Något man kan peka på att det här behöver vi liksom få på plats för att det verkligen ska fungera?

MS:
Det finns ju många olika risker men alltså det gäller ju att ska man jobba med digitala delar så måste man ju då ha en möjlighet till att kunna kommunicera digitalt till exempel, eller att kunna kommunicera mellan varandra.
Och vad är syftet?
Är det liksom en envägskommunikation eller är det dubbel kommunikation?

Hur mycket ska patienterna kunna göra själv? För sig själv, så säger jag liksom, om vi ska klara av det här med omställningen, med att vi har så få, alltså lite personal, och vi har en växande befolkning med samma behov så måste vi liksom få så många som möjligt att sköta sin egen sjukvård själv och dom som har behov av vår hjälp, dom stöttar man.
Och så att man då kan gå in och hjälpas åt på det sättet.

Jag tror att på något sätt är väl också den att det här att man har verktygen och att vi kommer överens på något sätt tillsammans. Jag, jag, jag tror ju här att vi måste utgå från att patienterna är vårt gemensamma.
Alltså, den är gemensam och vi ska bidra med sjukvård från alla håll till den patienten och att det inte är så, att just nu är det min patient och då ska du vända dig dit och sen när de är klar då får du vända dig hit, utan att man får försöka fokusera på patienten i mitten och sen så jobbar vi allihop för den hela tiden.

HL:
Det här teamet runt individen, patienten?

MS:
Ja och beror ju på vart den patienterna är då. Är den då i Stora Blåsjön.
Ja då är det kanske få som är i närheten av den patienten och att och många måste då jobba digitalt för att kunna vara på samma plats, så att det är väl liksom den utgångspunkten som ska vara det.

HL:
Ja, det kräver ju också då att patienten har möjlighet att också vara digital.
Med ett sådant exempel, alltså med både teknik och kunskap.

MS:
Absolut, men det är det där jag menar, just det här och att så länge du kan klara det själv, då ska du ju tillåtas göra mycket av vården själv,
Medan har du behov av ett stöd i det, det är då du ska få stödet.

MS:
Anna Granevärn du hör Mattias berätta här. Vad tänker du?

AG:
Ja, men jag står och tänker på patientsäkerhet och risker just nu, för det har vi ju i många olika sammanhang och ibland i sammanhang som man kanske inte tänker på direkt att det också kan uppstå risker.
Det kan ju handla om dom här ganska långa processerna som vi har ibland, för att vi är en offentlig organisation och myndighet och att vi måste följa många olika slags lagstiftningar.
Men det finns ju tillfällen när en process går så trögt så att vi riskerar att till exempel stå utan en väldigt viktig utrustning för att kunna ta hand om patienter på ett säkert sätt.
Då händer det att jag lyfter luren och kontaktar Mattias för att ha stöd från vår chefläkare.
Vi behöver kanske gå utanför de rutiner eller regelverk eller till och med lagstiftningar som vi har att förhålla oss till och att det blir en så pass allvarlig patientsäkerhetsrisk.

HL:
Men då gör du någon slags bedömning utifrån vad den här patienten faktiskt behöver, är det fara för liv då?

AG:
Ja, men det kan handla om dom här svåra stora besluten.
Mattias var ju till exempel involverad när vi behövde göra direktupphandlingar av hyrpersonal för att kunna bemanna tillräckligt många vårdplatser. Det var ju ett sådant beslut som gick utanför. Och skulle det vara så att vi står utan en utrustning som vi behöver för att kunna hjälpa patienter till exempel i våra ambulanser och att vi plötsligt inte har den utrustningen, då behöver vi ju bedöma hur allvarlig, den risken är och kanske hantera den i ett kortare perspektiv än att gå ordinarie process så att säga.

HL:
Mattias, det låter som att du har mycket på dina axlar när Anna ringer, mellan varven i alla fall?

MS:
På något sätt säger det ju min uppgift där i den här regionen. Det är ju att vara patientens advokat på något sätt. Jag ska ju alltid utgå ifrån, och se på deras behov, så att jag menar just det här med om man tar ambulans eller någonting så där ja, om det är utrustning, eller att man inte hittar det man behöver eller att det finns inte tillräckligt med ja andra resurser ja, då måste jag utgå från dem och tänka att ja, men om vi inte gör det där då är det väldigt farligt.
Så att det är ju min uppgift på något sätt den att både vara bollplank , men även vara liksom ifrågasättande och trycka att ja, men är det här verkligen rätt? Satsar vi rätt eller gör vi rätt eller? Är inte det här en risk, eller ska vi inte stanna det här nu och så fundera lite grann? Vad ska vi tänka om och göra något annat? Eller ja, hur ska vi göra det?

HL:
Så det blir lite det där inte motståndet ska jag säga. Men det är interna ifrågasättandet bidrar ändå till någon form av utveckling eller åtgärd som är det bästa då för patienten.

MS:
Det är det som är bedömningen?

MS
Jag tycker det, jag beskriver mig själv som en lobbyist.
Får jag inget gehör där går jag till nästa och så pratar med dom och, ibland lyckas jag ibland lyckas jag inte, men då var det ju inte rätt heller då, det som jag var ute på.

HL:
Hur mycket får du lobba då?

MS:
Det beror ju såklart på våra handlar om.

HL:
Vad brukar du ha för taktik?

MS:
Jag tycker det är viktigt att man ska få bra underlag för beslut, att man har tänkt igenom. Och ibland kan det vara så att man inte har tänkt på allting.
Jag menar, så är det ju för en annan också, att man ser liksom bara en viss del utav månen för den andra delen är skymd på något sätt och sen när man då ser hela så förstår man att okej, jag var lite ute på helt fel liksom, men det ja, så att det är ju en dialog tycker jag.

HL:
Du, du är inne på samverkan?

MS:
Absolut ja, jag menar om man tittar, om vi nu ska prata patientsäkerhet och det här med nu kanske vi glider ifrån just det här att det ska pratas digitalt men just det här den att det är viktigt tycker jag, med att vi jobbar i en region där vi till exempel har många Lex Marior.
Därför att Lex Marior är en bekräftelse på att vi verkligen tittar på vår vård och om den är bra? Är det något vi kan lära oss utav?

Om man till exempel skulle man åka till sjukhus utan många, lex Maria.
Är det ett säkert ställe då, eller är det så att du är på ett ställe där man egentligen inte bryr sig?

HL:
Då skulle du stå där och fundera liksom?

MS:
Ja, absolut ja.

HL:
Finns det nåt slags normalitet i Lex Maria man bör ligga på?
Det låter ju konstigt att fråga det, men att man bör ligga på en viss nivå, eller?

MS:
Nej, det tror jag inte. Det finns, alltså dom tycker väl från IVO att det sjunker och att det borde vara fler och sådana här saker men.
Det finns det inte så, utan det är mera det att vi själva måste fånga upp allting och lyfta det för att vi jobbar ju nu ganska mycket med att försöka identifiera risker.

Det har väl egentligen varit som ett paradigmskifte.
Det kan man väl säga även om man har pratat mycket om det förut så innan covidpandemin kom, då var man ju ganska reaktiv och satt och väntade på att saker och ting ska ske och så skulle man hitta då och utreda varför och så sen så komma på att ja, men det var så här vi borde ha gjort. Och så försöker man implementera.

Nu jobbar vi ju mycket mera med risker i och med att det var ju det som hela covidpandeminsvängen var, att hela tiden försöka ligga steget före hela tiden.

HL:
Utifrån pandemin, är det helt nya arbetssätt när det gäller den här biten, då?

MS:
Ja i alla fall från vårt håll, införande av gröna korset och risker.
Och hur analyserar vi det? Ja, det är mycket möjligt att man kan säga det.

HL:
Vad innebär det för framtiden?

MS:
Ja men alltså om man nu säger om vi ska gå in på det här med digitalt, alltså patientsäkerhet i den digitala världen, då handlar det ju mer om att hela tiden försöka tänka, OK var det här smart nu? Ska vi hoppa på den här typen utav system eller hur ser det ut? Någon annan som kommer med något annat system? Finns det någonting vi kan liksom få ihop alltihopa? Kan det implementeras i vårt journalsystem.

Ja så att det är hela tiden det man jobbar med, inte sitta och vänta på att okej, vi införde det här och så sen så nej, det där var inget bra utan.

HL:
Då uppstod ett problem och så får man börja hantera det?

MS:
Då ja, och då kanske det är för sent då och då sitter vi med det där och ett avtal på längre tid eller ja, vad det nu är för någonting som inte fungerar fullt ut.
Man kan bara ta att vi håller på med en upphandling om söksystem och det är ju en.
idé för att söka, alltså via personsökare när man söker läkare eller andra nyckelpersoner på sjukhuset idag.
Och det är ju risk, för att det är ju ett gammalt system och det är svårt att nå kanske och det är ett envägs system bara, du vet inte om den du har sökt nåtts utav sökningen eller inte. Är det någon som kommer eller inte? Du har ju som ingen aning i det där. Du får ingen bekräftelse direkt. Utan du skickar i väg något och sen hoppas att någon dyker upp, men jag kan ju aldrig söka en kollega i primärvården till exempel, utan då får man ju förlita sig på telefon eller sådant där. Men just det här har ju tagit lång tid, men det blir nyare och nyare saker och så hamnar vi digitalisering och vi har större behov utav kunna nå varandra och det finns nya saker så att det drar ju liksom ut på tiden.
Man måste ju sätta ner en fot, att nu är det "good enough", nu måste vi köra men just vikten av att vi alla ska kunna nå varandra kommer ju vara en grund i den här digitaliseringen.

HL:
Ha, så det är en upphandling som pågår och det alltså när jag hör det så handlar det egentligen om att vara grundlig och ställa massa frågor och kanske vara lite besvärlig. Ja, och att andra förstår att det finns en anledning. Till varför?

MS:
Ja.

HL:
Vilket spännande jobb du har.

MS:
Ja, det är jätteroligt.

HL:
”Nu kommer Mattias, stäng dörren” (skratt, skämt)

MS:
Ja just det, igen.

HL:
Ja ja, men det är ju oerhört viktigt. Det du säger.
För vad skulle alternativet vara, att gå baklänges nästan?
Att gå baklänges in i framtiden är ju kanske inte det bästa.

MS:
Ja jo, men exakt och det finns mycket liksom grejer man kan fundera på och tänka efter att vilken vård är det vi bara planerar för, är det tjugo tjugotre eller är det tjugo femtio? Vad är det vi ska ha?

HL:
Vi får fråga Anna Granevärn, är det någon som vet så är det ju du.

AG:
Ja eller vår verksamhetsutvecklare kanske Anna Sjövall?

AS: Ja, det kan man ju undra.

HL:
Det är Nobelpriset på den frågan?

AS
Jag tror det ja ja.
Ja, det tycker jag är svårt att säga. Det beror på vad det är för någonting, men det jag tänker, man behöver också fundera på är så här.
Att man behöver kanske också ibland testa saker, för ibland så kan man ju undra om våra gamla sätt att arbeta verkligen är säkrare än nya.
Det behöver man också ha med sig. Jag jobbar som distriktssköterska tidigare, är det säkra att patienten kommer in med 1en lapp i luckan och att den lappen kan försvinna någonstans, än att man skickar in ett meddelande via 1177 till exempel?

Är telefonen säkrare än ett videosamtal?

Ja, det finns ju massa som man också behöver ifrågasätta, gamla sätt att arbeta och där man liksom är van också. Jag tycker det är jättespännande.

HL:
Ja, och då är man ju inne på just det här med att ställa om till andra arbetssätt eller effektivare arbetssätt, eller i det här fallet då säkrare arbetssätt eller patientsäkra arbetssätt.
Vad är liksom, vad skulle du säga Mattias. Hur borgar man för att personalen då blir trygga i att få nödvändiga utbildningar när man pratar om digital omställning. Hur skulle dina frågor se ut? Hur skulle du fundera för att du till slut skulle landa i att det är patientsäkert? Det är ganska omständligt fråga, jag fattar det, men du får ju ett försök.

MS:
Ja, men det var en som beskrev för mig att de bästa digitala verktygen det är sådana som inte kräver utbildning. De som är så intuitiva.
Är det så att det kräver liksom en dags utbildning för att överhuvudtaget kunna göra det här? Då är det ett system som är för svårt, då blir det för knepigt.

HL:
För det sätter hinder och det sätter mig på prov.
Och jag måste ha något slags grundförståelse, eller?

MS:
Ja absolut ja, som vårt journalsystem till exempel, den hade vi ju jättebra utbildning i, innan vi fick det, men vi har ju som ingen kontinuerlig utbildning på det, så det gör ju det att ja, men jag kan ju bara gå till mig själv.
Jag jobbar ju utifrån som jag var lärd från början, men det har ju utvecklats något enormt under tiden här, så många nya delar och sådant där. Nu jobbar ju inte jag så mycket med patienter, men jag är ju alla fall i inne i systemet flera gånger i veckan.

HL:
Så att i ditt fall hade det behövts då kontinuerliga fortbildningar eller kompetensutveckling?

MS:
Det funkar ju. Det är ett bra system så jag menar att jag klarar mig bra i det ändå, men med just de här smådetaljerna kanske man hade kunnat gjort mer.

HL:
Så där är det ju när man går någon utbildning i vad det än är så det känns ibland som att man plockar guldkornen därför att 1. det känns bekvämt för mig och jag förstår det och 2.
det där känns som en lite för stor utmaning, så då låter jag den vara där borta. Det kan ju något annat göra.
Håller ni med om att man funkar lite grann så?

AG:
Ja.

HL:
Men alltså, det här är ju bryggor man måste försöka komma över.
Det är vi överens om och det är lätt att säga och ibland lite krångligare att genomföra.

MS:
Men sen tror jag det att just det här som Anna Sjövall är inne på, just det här med att hitta på nya andra sätt att jobba och testa dom, är dom bättre, för att jag tror att man är för protektionistisk i sitt gamla arbetssätt.

HL:
Utveckla lite

MS:
Ja men alltså, det att man ska försöka hitta något nytt sätt.
Jag menar man såg ju bara nere i Kalmar till exempel, de hade väl någon digital ortoped där som hade minskat inflödet med remisser med 80 procent, bara genom att man hade någon digital kontakt.
Man kan ju fundera på att man har ju ändå ansvaret för sina barn och sin bil och olika sådana här saker.
Du bokar ju för en massa olika saker som du ska göra.
Det borde man ju kunna göra med sin egen hälsa också egentligen, att man ser sig själv bäst.
Kan jag beställa olika prover själv? Kan jag beställa en vanlig lungröntgen själv via 1177 eller alltså har jag någon av de vanligare sjukdomarna, kan jag då beställa dig själv?

HL:
Vad förträffligt det vore känner jag, fixa en egen lungröntgen eller beställa tiden.
Några utav de här möjligheterna finns ju via 1177.
Att du kan ju till exempel boka tid för labb och provtagning och sådana saker och boka tider själv eller i alla fall skicka meddelanden och få ett svar tillbaka.

AG:
Precis, det finns ju viss hemprovtagning också. Man kan beställa för klamydia till exempel.

HL:
Ja och om man pratar om dom där bitarna som du hinner på Mattias, hur, tänker du att man skulle? Eller hur långt skulle man kunna driva det då?

MS:
Ja men absolut, så får man ju…. liksom det där måste man ju diskutera i dom olika professionerna. Men jag tror att man kan lägga mycket mera på patienten.
Till exempel att är det så att du har en sjukdom som kräver kontinuerliga testningar för att se, är jag frisk eller sjuk till exempel?
Eller jag har den här medicinen, är det så att påverkar den min kropp tillräckligt mycket eller inte? Ja, men det borde man ju kunna bara sätta vilket referensintervall det ska vara i det här fallet?
Är du idet här referensintervallet är du frisk. Är du utanför den här så hör av dig.

HL:
Just det, och då måste jag kontakta sjukvården.

MS:
Och det borde jag ju liksom egentligen kunna sköta själv.

HL:
Nu är vi inne på det vi också har pratat om tidigare egenmonitorering för till exempel hjärtpatienter, hjärtsvikt och blodtryck. Patienterna med diabetes också eller?

AG:
ja, de har varit med ja.

MS:
Det är väl lite som självscanning på Ica maxi ungefär.

HL:
Det låter så läskigt, men du får det låta så avdramatiserat, om jag får säga så.

MS:
Ja, men jag tror att man måste prova och kanske för just den specifika patienten, kanske man tycker då att, ja, men vi kan inte lägga det ansvaret där.
Det är väl lite grann som ungefär som självscanning på Ica maxi.
Jag menar första gången så har det ju jättekontroll ganska ofta på att ta du skanna alla detaljer, men när allt har varit korrekt tillräckligt många gånger då dröjer det kanske ett år innan du nästa gång fastnar i den här kontrollen.

HL:
Jag har slunkit igenom väldigt mycket på slutet.

MS:
Men jag menar att man skulle kunna ha samma typ av säkerhetssystem liksom.
Jag har kollat mina prover och jag har skickat, det är godkänt att det stämmer det här.
När man ser på gruppen som inte klarar av det riktigt så kanske de behöver lite stöd från oss vad det gäller personal, men så länge du kan sköta dig själv så kanske du kan sköta dig själv.

HL:
Går det att vara 100 % patientsäker.

MS:
Nej, alltså så här, finns det någon dag då du är ute och kör bil som det är 100% säkert att köra bil?

HL:
Du har fått den här frågan förut jag hör det.

MS:
Ja, och svaret på den frågan är ju nej, därför att det finns så otroligt många olika faktorer. Det kan vara en rattfyllerist du möter eller att det är isigt eller att det ungarna skriker i baksätet eller plötsligt så kräks de och du vänder dig om och, ja vad det nu var för någonting. Så att det och samma år sak, vi jobbar ju också med människor vi får försöka hela tiden och ha rutiner och det men...
Ja, det kommer ju vara så att vi avviker från den tiden. Man måste jobba på erfarenhet att jobba på alla de här andra sakerna och då har man ju liksom det kollektiva som jobbar tillsammans för att man liksom ska rädda upp situationen i akuta situationer och.

HL:
Men tror du på att en digital omställning kan bidra till att patientsäkerheten ökar, eller bibehålls?

MS:
Ja, jag tror absolut att den kommer att bibehållas och kanske det blir mycket bättre, så kan det vara. Jag tror framför allt om det är så att du har just system som är intuitiva och enkla att sköta själv.
Alltså, ja, vad är det som det innebär i självmonteringen för dig? År det egentligen bara att du har koll på dina egna prover? Ja, då borde du kunna beställa dina prover. Lämna proverna, kontrollera proverna själv och så sen så har man något digitalt möte.

HL:
Och följer upp och?

MS:
Ja oj och egentligen också, jag menar, det är ju ett samarbete om man nu ska ha patienten i centrum så är det ju ändå ett samarbete av patienten, att är man flera som lyssnar på patienten samtidigt i ett digitalt möte till exempel.
Då kommer det ju säkert att hitta mycket mer detaljer där än när du har separata möten.
Det är fler som lyssnar, det är fokus på just den person.

HL:
Vid samma ögonblick?

MS:
Exakt, då spelar det ingen roll om man sitter till exempel i Funäsdalen och kommunen är med och distriktsläkare och distriktssköterskan och så någon från sjukhuset.

HL:
Låter ju jättelogiskt, för vi ägnar oss åt det ibland när vi arbetar eller håller på med annat. Vi sitter i bikupor som det heter och resonerar och kommer fram till saker och redovisar på stort papper med tuschpenna. Kanske en dålig liknelse.
Men det du är ute och far efter är ju hjärntrusten.
Att när flera samspelar i samma samtal så dyker det upp saker.

AG:
Ja, men det är ju precis det här som är att bli personcentrerad också. Ja, i vården, att man fångar upp helheten för varje patient, inte bara kanske sjukdomsproblem men utan helheten.

HL:
Och jag som patient kanske då också känner en mycket, mycket större trygghet med min åkomma eller min sjukdom. Då jag blir omhändertagen på det sättet.

MS:
Absolut ja.
Nej, men så tror jag.
Absolut allt det, då tror jag inte det spelar någon roll egentligen, om det sitter personer som verkligen är intresserad utav dig på distans digitalt eller om de sitter i rummet.

HL:
Huvudsaken vi har samtalet och kanske ser varandra också?

MS:
Ja.

HL:
Mattias, om det är någonting så där som du står lite extra och funderar på kring patienter och hur vi har det och det här med patientsäkerhet vad är det för någonting då?

MS:
Ja, men det är alltså det här med primärprevention till exempel.

HL:
Vad är det, för den som inte vet?

MS:
Men du ska inte röka och du ska träna och du ska ha liksom ett BMI som passar inom referensen och du ska må bra och inte stressa.
Ja, allt vad det nu är för någonting för att du vet, att det är förebygger sjukdom i framtiden.
Men just den är ju jättesvårt att komma åt och man har ju gjort stora studier på det där och man har lagt ner stora insatser på att försöka få människor att ändra sig. Det är viktigt att göra olika saker och det går ju liksom inte utan den egna motivationen.
Där tror jag egentligen, hur ska vi liksom kunna få till det och då skulle man kunna ha det i någon form utav digital eller, att man ska redovisa vad man nu tränar eller vad det var för någonting.

HL:
Alltså ett kvitto på hur folkhälsan, eller min egen folkhälsa. Så är det så att jag begriper att jag mindre riskerar att bli allvarligt sjuk där borta. Om jag lever så här och nu? Ja, men det här hör vi ju ständigt.
Vi är ju så otroligt påpassade av andra, hur vi ska leva våra liv och vara och så vidare.

MS:
Jo, men ändå, så det är ju om det är så att man har bestämt sig för att nej, men jag vill vinna ett långlopp eller jag ska bli topp 300 eller jag ska bli... ja då har du ju den där inre motivationen, men det gäller ju att hitta den där inre motivationen hos alla egentligen. Hur gör man det liksom?

HL:
Jag brukar tänka att jag börjar närma mig 60 bast så jag brukar tänka, så här brukar jag tänka.
Jag vill ha ett så långt och innehållsrikt liv som möjligt. Jag vet ju inte när det tar slut.
Men om jag försöker förhålla mig till det så kan jag ju koppla på hur jag lever och så vidare. Och ibland ramlar man ju igenom kan bli en fest för mycket eller kanske en macka för mycket ibland. Men det är ju ingen katastrof så länge jag behåller mindsetet. Då har vi löst den här frågan, känner jag nu?

Det är så lätt att säga det och svårare att göra, men krävs det som krävs för att slippa det här i framtiden, krävs det ännu mera ifrån samhällets sida då från sjukvården eller folkhälsoinstitutet eller vilken myndighet vi nu pratar om.

MS:
Nej, alltså, jag vet inte riktigt.
Jag vet inte riktigt hur man ska komma till, men ja, men just det här att undvika att folk blir sjuk måste väl ändå vara den största patientsäkerhetsfrågan för då blev jag ju aldrig sjuk?

HL:
Jag håller med dig.

MS:
Ja men det är ju jättesvårt att dela, att jobba med, och det jobbar vi inte så mycket mer än heller egentligen.

HL:
Okej, så här finns det mer att göra, men är det från sjukhusets sida då eller från regionens sida eller?

AG:
Det här är väl ett ansvar som ligger på väldigt många. Det handlar om politiska beslut, till exempel att vi ska göra saker.
Vi har ju de här hälsoundersökningarna, screening och sådant som har påbörjats i liten skala med att man ändå söker upp vissa åldersgrupper och erbjuder besök och provtagning så det kommer ju. Vi har ju också sett forskning från ganska länge sedan att det här har gett effekt över tid för människor som har fått dom här genomgångarna och varit med i dom forskningsstudierna. Det har ju säkert du koll på Mattias,

HL:
Men någonstans landar man ju också i dom här socioekonomiska faktorerna, liksom om vi bekämpar fattigdom så får vi det här resultatet. Det är så mycket som samspelar i samhället, så visst är det en politisk fråga.

AG:
Absolut, den är komplex på många sätt, men jag tror att det är jätteviktigt att vi alla som jobbar med hälso- och sjukvård också har det här framför oss på bordet och att vi har en förståelse för de här sakerna och hur viktigt det faktiskt är.

HL:
Mattias, det var jättehärligt att få ha dig här i vår poddstudio i den här podden. Har du haft kul, tycker du?

MS:
Ja, men verkligen, ja kul, gav mersmak.

HL:
Ja vad kul? Då är du välkommen tillbaka några gånger såklart

AG:
Man kan få göra återbesök.

HL:
Ja, ja, så har vi det här och vi är digitala så det är lugnt. Hör du vad har du på tapeten ikväll då? Är det ett långpass eller är det något annat?

MS:
Jag vet inte, kanske är väldigt inspirerad.

HL:
Vad härligt, men du sysslar ju mycket med dina ungdomar som håller på och tränar och tävlar också så att du lägger mycket tid där då.

MS:
Ja, ja, men det är kallt och mörkt på natten bara.
Nej, då tvekar man, men om man ska jobba med primärprevention så...

HL:
Ja ja ja, men du får in några gånger i veckan i alla fall, Anna Sjövall du då är det milen idag eller?

AS:
Nej, jag var lite förkyld förra veckan, så nu lyssnar jag på min PT (personliga tränare) som säger att du måste också lyssna på kroppen så jag ska inte träna idag.

HL:
Vad bra, så lyssna på kroppen också ibland, men då är du i någon slags sån där återhämtningsfas efter sportlovet.

Anna Granevärn. Du har väl redan börjat träna inför nästa års vasalopp om kan man anmäla sig redan?

AG:
Jag har anmält mig till Tjejvasan så det finns en plan nu för de kommande typ 50 veckorna eller vad det är då innan nästa Tjejvasan.

Vi får se vad det blir i kväll. Jag har styrketränande i morse. Ja, och nu ser jag att det singlar ner lite snöflingor och det finns ju egentligen inget mysigare än ut och åka lite skidor med pannlampan när det snöar lite lätt så här.

HL:
Ja du, du får lite för knoppen också.

AG:
Ja, exakt, det är jätteviktigt. Det är en väldigt viktig del av hälsan också.

HL:
Ja frågan är fri vad jag ska göra?

AG:
Ja, vi står och väntar Håkan.

HL:
Jag tänkte, jag tycker så konstigt när det kommer självmant. Jag vill gärna ha frågan.

AG:
Men ska du upp på nationalarenan?

HL:
Nej, idag blir det ingenting faktiskt. Jag ska ut och äta med ett gäng arbetskompisar från ett annat ställe så att det ska jag ägna mig åt.

AG:
Vad spännande vad ska ni då?

HL
Vi ska gå på en restaurang i Östersund får man säga vad den heter, jag vet inte.

Hör ni, tack för att ni kom hit allihop idag och ha det så bra så länge, tills vi hörs nästa gång.

ALLA:
Tack

11 april 2023. Avsnitt 45. Med en digital avläsare behöver vi inte in i munnen.

Folktandvården i Region Jämtland Härjedalen, har lyckats bra i kommande rekryteringar, ett flertal nya tandläkrare är på gång, samt andra viktiga medarbetare som kommer fylla på de närmaste månaderna, och efter sommaren.

Den digitala miljön, omställningen, och nya verktyg är absolut nödvändiga att få på plats, exempelvis digitala scannrar som läser av bettet utan att det krafsas inne i munnen. Om detta och mycket mer pratar vi med Stefan Stjernström om, som är Folktandvårdens chef i Region Jämtland Härjedalen.

Transkribering av Region Jämtland Härjedalens podcast. Avsnitt 45 - ” Folktandvården” -Mobila närvårdsteamet

Innehåll: Medverkanden tituleras med initialer i transkriberingen av avsnittet.

SS- Stefan Stjernström, chef Folktandvården Region Jämtland Härjedalen.

AG- Anna Granevärn, tillförordnad hälso- och sjukvårdsdirektör.

AS- Anna Sjövall, verksamhetsutvecklare. HL- Håkan Lundqvist, samtalsledare.

HL:
Japp det är dags igen för region Jämtland Härjedalens podcast och då har vi lite celebert besök. Anna Sjövall, idag är det vem då som är här?

AS:
Stefan stjärnström.

HL:
Hej, Stefan, du är chef för folktandvården.

SS:
Det stämmer ja, övergripande chef för hela regionens alla folktandvårder precis. Folktandvården i region Jämtland Härjedalen består ju både utav allmäntandvården på våra vanliga kliniker ute i länet och specialisttandvården som är belägen inne på sjukhuset.

HL:
Och där har jag varit en gång med min framtand, men det är ett annat avsnitt som tarvar ett par timmar tror jag. Ont gjorde det i alla fall. Jag såg ut som piff och puff på julafton, om ni vet det här med kinderna och svullnader, men det är en annan femma.

Någon som inte är med oss i studion. Det är Anna Granevärn för du sitter i en bil. Sitter du på norska eller svenska sidan?

AG:
Ja, jag sitter på svenska sidan nu faktiskt. Jag har passerat gränsen.

HL:
Vad har du varit i Norge och gjort för någonting?

AG:
Jag har varit i Röros och där har vi tecknat ett samarbetsavtal med våra norska kollegor kring vårdsamverkan.

HL:
Vad innebär det konkret då?

AG:
Det innebär att vi kan remittera en del utav våra patienter från framför allt västra Härjedalen, men även lite utökat att kunna gälla även andra patienter som väntat länge på att få till exempel en knäoperation. Det är det som är nyheten i det här avtalet. För den här samverkan har ju funnits en tidigare den och då framför allt i form utav ett gemensamt utvecklingsavtal, ett samarbete kring att utveckla och pröva det här samarbetet.

Nu har vi gått in i en tydligare driftfas och etablerat det här samarbetet. Det vi prövar nu är att utöka det lite och vi kommer fortsätta att diskutera ifall det finns andra delar som vi också kan samarbeta kring.

HL:
Vad blir win-win situationen? Om du förstår, jag menar.

AG:
Vi har ju dels kunnat minska resandet för patienter det blir mycket närmare för dem och för våra kollegor så kan ju de ha överkapacitet och då fyller de ut det med våra patienter. Sen finns det ju såklart områden också där det inte finns kapacitet att hjälpa oss och då är det så.

Men vi tittar hela tiden på nya områden och det är ju bra också för de norska kollegorna att ha det med sig i sin planering. Att vi också kan ingå i det tänket kring hur man utvecklar.

HL:
Men funkar det åt andra hållet också? Att norska patienter kommer in på den svenska sidan.

AG:
Ja, men det är klart att det händer. Det är väl framför allt i akuta ärenden då man är i Sverige och det händer någonting.

HL:
Då det uppstår någon form utav händelse eller kris eller olycka eller något liknande?

AG:
Exakt då tar vi ju hand om det på vår sida av gränsen och ibland kommer dom att hämta ganska snabbt och fortsätter ta hand om patienter på sin sida av gränsen på hemmaplan.

Sen pratade vi lite grann om tandvården också, men det är ju i ett annat system i den norska strukturen, men vi har i alla fall lyft och vi har konstaterat att just i det här området så finns det en hel del patienter från västra Härjedalen som väljer att använda tandvården i Norge, men vi har inte kommit vidare i att etablera något tydligt samarbete. Stefan har ju koll på det där.

HL:
Han står här och nickar nu när du när du säger det där.

AG:
Stefan har full koll men han är väl också ganska framgångsrik i sitt rekryteringsarbete tror jag.

HL:
Vi ska höra med honom. Ja, men ska vi säga grattis till avtalet, hur länge kommer det där att löpa?

AG:
3 år

HL:
Kör försiktigt, brukar vi säga.

AG:
Ja, jag ska göra det, ha det så bra.

HL:
Ja detsamma hej då hej då hej.

Stefan folktandvårdens chef här i Region Jämtland Härjedalen. Vi hörde ju här av Anna Granevärn att du hade varit framgångsrik i dina rekryteringar, vad är det hon menar egentligen?

SS:
Ja, hon är nog både snäll och korrekt i det.

Nej, men efter det tapp vi hade runt årsskiftet där ett antal anställda slutade både utav naturliga anledning, pensionsavgångar och någon som flyttade söderut och så vidare. Samt att ett antal anställda valde att gå till andra Vårdgivare helt enkelt. Efter det så har vi fått ett antal svar på våra rekryteringsannonser.
Vi har signat 3 nya tandläkare de sista veckorna och vi väntar på svar på en fjärde och vi har även träffat ytterligare ett par stycken och sen har vi någon hygienist och några sköterskor också. Jag är positivt överraskad och mina medansvariga i ledningsgruppen gör ett fantastiskt jobb med att möta de ansökningar vi får in.

HL:
Vad är det som gör att det lockar då?

SS:
Jag vill ju tro att det är våran grundverksamhet i grund och botten givetvis, och sen som jag, som jag precis sa, så har jag medansvariga inom folktandvården med som krigar varje dag och gör ett fantastiskt jobb och det är helt avgörande när man får in ansökningar, att man är snabb och svara och hur man möter upp och hur vi visar våra kliniker och vad vi kan erbjuda för handledning för dem som kommer nya som tandläkare, för en del utav dem vi rekryterar kommer ny efter sommaren då när man fått sin legitimation.

Det har ju varit lite uppståndelse kring satsningen på folktandvården den senaste tiden Jag vill ju tro att det tippar lasset åt rätt håll för vår del.

Vi blir helt enkelt lite mer attraktiv med, i det sättet vi pratar och tänker och jobbar idag.

HL:
Ja, men kul och fler kan vara på gång, säger du?

SS:
Ja, jag vill inte ta ut segern i förskott, men vi har powerplay kan vi väl säga så här i slutspelstider? Det blir en skön känsla att ha med sig i kroppen, men det är superkul och varje signerad anställd, det är det, det betyder så mycket. Även för våra medborgare i form utav levererad tandvård både i morgon och på lite längre sikt.

HL:
Vad säger du Anna, som är verksamhetsutvecklare? Blir du lika lycklig?

AS:
Ja, det tycker jag, jag är inte så jätteinsatt i tandvården, men det är väl alltid roligt när det är positivt tycker jag. Vi, jag hade ju förmånen att vara med på en planeringsdag förra veckan med hela vår gruppering i nära vård. Där folktandvården är en del och det är ju väldigt inspirerande, väldigt roligt och några av dina medarbetare var väldigt, inspirerande att lyssna på faktiskt.

SS:
Kul, ja det var en fantastisk dag och jättemycket energi i rummet för hela ledningsorganet i division nära vård och där tandvårdens fanns med också om det. Det gav mycket energi och mycket glädje, mycket skratt och vi pratade mycket om både patientsäkerhet och ledarskap.

HL:
Så trots att det kan verka motigt eller vara motigt med Folktandvården eller vården i stort och så vidare, så hittar ni ändå någon form av energi och någon slags positiv känsla där och inte bara går och hänger med huvudet?

SS:
Det tycker jag det. Det kan man väl få göra det i korta perspektivet när man tappar medarbetare som man tycker väldigt mycket om och som är superduktiga. Det är klart att det alltid är en förlust när någon roterar och gör någonting annat eller jobbar någon annanstans. Det är alltid en förlust, men vi har ju vårt uppdrag och vårt jobb och vi brinner för folktandvården i den här regionen och tycker det är vansinnigt kul att jobba med det.

HL:
Någonstans måste man ju också välja att fokusera på att lösa problemet eller sitta och Pillar sig i naveln och funderar över, varför blev det så här?

SS:
Ja, men som sagt man får väl bryta ihop och komma igen när man tycker att det är mörkt någon dag.

HL:
Klassiskt sportreferat.

SS:
Ja, jag är hemskt ledsen men dom finns där i min ledarskapsrepertoar så är det. Men nej, det är precis som du säger, man måste välja och se det som är positivt. Man måste tycka det var kul att det är kul att vara chef och leda i förändring som jag skulle påstå att vi gör. Man måste gilla utmaningen för annars kommer vi inte framåt och sen är det klart att vissa saker kan ju ha en tendens att få mer uppmärksamhet i media när vi signat våra tandläkare det är klart att vi kanske inte gör några pressreleaser för det, men för oss så betyder det supermycket och vi vet vad det innebär i form utav både glädje hos dom befintliga medarbetarna och vad det innebär för framtiden när vi kan öka produktionen igen.

HL:
Men det kanske är läge att berätta om dom glada nyheterna också?

SS:
Absolut, och det jag tänker att ett litet steg är väl att vara här idag.

HL:
Kom ihåg var ni hörde det först! Det är ju roligt att du är här från folktandvården för vi har ju aldrig pratat folktandvårdens roll i den här digitala omställningen ute i samhället och inom vården som pågår, så det är ju extra kul att ha dig här Stefan, så vi får prata lite grann om det. Om man tittar på den digitala omställningen som också ni ska beröras utav. Vart står ni idag och vad har ni för mål och vart den är på väg någonstans?

Ja, det var många stora frågor. Vad är digitalisering? Kan börja med det första vad är digitalisering? Vad är det för dig? Vad är det för verksamheten tror du?

SS:
Jag tror att det hade för mig så handlar det ju om att ställa om till nya arbetssätt i en förändring som kommer att ske vare sig vi vill eller inte och det är väl det var lite det jag menar med att leda i förändring som går fruktansvärt fort när det gäller ny teknik och där behöver vi hitta en acceptans och följa med det och implementera det i verksamheten i takt med att ny teknik dyker upp kommer och att vi mäktar med att få in den.

Det kan man ju tycka och tänka om, men vi har precis fått ut alla kliniker under förra året på 1177 och får igång flera och flera tjänster i den i den vevan. Där har folktandvården legat lite bakom så jag skulle säga att vi har ganska mycket resa kvar att göra framåt, men det sker ändå saker.

Vi har fått in lite nya digitala skannrar som innebär ändrade arbetssätt och på sikt när vi har full rulle på dem så innebär de betydligt snabbare och bättre vård för många utav de patienterna som berörs utav den typen av åtgärder. Men vi ser också att vi är sårbara, vi är ovana och det tar mycket tid utav oss och vi är inte riktigt vana att ta till oss ny teknik och nya arbetssätt som jag tror det kommer att vara i framtiden.

HL:
Men då är vi inne på det här som vi har pratat om så många gånger att den här lilla puckeln eller stora ibland kan kännas övermäktig men som man måste försöka komma över när man startar någonting nytt eller påbörjar någonting nytt. Det är absolut nödvändig, liksom att kravla sig upp, titta över kanten och rulla ner på andra sidan liksom.

SS:
Ja, men sen tänker jag, jag tycker det är intressant att lyssna när du säger att ni har en del kvar att göra för tittar man på vissa saker som webbtidboken till exempel, då kommer vi i gång betydligt snabbare och bättre än kanske övrig hälso och sjukvård. Så det finns ju, liksom det är lite olika.

HL:
Det, det är ju intressant om vad var det som gjorde att ni var så rappa med att nyttja webbtidboken? Alltså det patienterna själva kan boka sina tider.

SS:
Jag tänker att en del utav det vet jag inte men tandvården tas ju många gånger som att man vill gärna fråga oss om vi vill vara först ut. Man tycker kanske att vi är lite alltså som organisation med bara 170 plus medarbetare.
Vi är ganska strukturerad i vårt värv så att säga, munnen är en begränsad yta och så vidare. Jag tycker vi är väldigt duktiga på det vi gör och vi kanske sitter långt fram i klassen vi är duktiga på detta historiskt sett, och då frågar oss som elev då, eller vad vi nu ska kalla det. Ja, jag ska akta mig för den typen av uttryck, men vi vill gärna prestera väl och sen så tror jag att just det här som jag var inne på innan, att jag tror att vi behöver anamma ny teknik, och ny utveckling när den kommer. Sen behöver man ta de stegen, visa att vi också mäktar med.

Det med min lilla stab, vi har, om vi bortser från själva journalsystemet så har vi 3,3 tjänster, inklusive mig själv som ska göra allt. Utöver cheferna och det är klart att då går veckorna fort.

HL:
Alltså om man tittar på den digitala tekniken då inom tandvården? Vad är det ni skulle vilja se som kom på plats lite snabbare än vad det finns idag?

SS:
Ja, jag tror att det är ett helhetsgrepp och det är väl lite det vi har varit i gång och jobbat med den utöver lönerevisionen som har varit på tapeten lite grann.
Det är en del utav vår utvecklingsresa vi behöver justera den, men vi behöver också justera hur vi jobbar med förändring, det vill säga tillsätta kanske små projektgrupper där vi behöver få prioritet inom regionen och då får kanske lite specialisthjälp, till exempel från digitaliseringsenheten som finns på regionen som var på vår senaste ledningsgrupp och berättade hur dom jobbar. Vad kan de bistå med? Vad är rimligt i tid? Så att man vet och bara det gör ju att det blir mycket lättare för mig, till exempel att göra en bedömning OK, men då kan vi prioritera den här insatsen och börja med den och göra ett avrop och få stöd och hjälp då.
Så att det handlar mycket om intern kunskap. Men det handlar också om att prioritera bland de ändringarna vill vi vill göra.

HL:
Om du fick önska då. Vad är det du skulle önska allra mest då? Förutom just den här delen? Finns det något konkret verktyg? Ni saknar någon speciell kamera eller något instrument eller någon teknik som ni skulle vilja få på plats som finns redan?

SS:
Jag är uppvuxen på gränsen till Närke, så vi kan väl ta då digitala skannrar som jag nyss nämnde. Vad gör en digital scanner. I stället för att du gör ett avtryck inne i munnen med en massa som du applicerar för att utav olika anledningar, kunna se exakt hur bettet ser Så har du en scanner som rör sig utanför käken och ger en digital avläsning utav bettet som är fullgott.

Den digitala bilden går sen i väg till tandteknikern som bygger det tandläkaren har beställt och här tror jag man tjänar både tid och kanske onödigt krafsande i munnen på patienten. Jag tror att du som patient, när vi har lärt oss så här med fullt flås på den här typen av apparatur, så kommer de att uppskatta det väldigt mycket.

Där du var och träffade den här typen utav instrument förmodligen på specialisttandvården och där har vi haft en apparat i gång länge.

Det vi jobbar med nu. Det är att få i gång de här scannrarna ute i vår allmäntandvård. Det här är standard på alla utbildningssäten i Sverige som utbildar tandläkare sedan flera år tillbaka. Vi har på 15 kliniker idag 3 digitala scannrar ute, varav en har vi efter ett årsarbete lyckats få i full drift nu. Det beror på att vi har saknat, ska vi säga helhetsgrepp i tid och kombinationen utav vad som krävs för att få apparaturen i full produktion och det hamnar ju då på våra chefer, på våra enhetschefer, verksamhetschefer ute i verksamheten som då utöver det de fortfarande ska göra varje dag med allting praktiskt i vardagen ska få en ny teknisk apparatur på plats och det kan handla om att vi har för dåligt nätverk i lokalerna för att då har det under pandemin med komponentbrist. Varit jättesvårt att få fram dela.

Där började våra problem, så det finns ju inte en enskild orsak. Men jag tror att projektleder vi den här typen av implementering av ny teknik. Det är där jag landar att det behöver vi bli det så vi behöver jobba, tillsätta ett mindre projekt som stöttar cheferna i det här och sen kan den projektledaren, oavsett om den finns i folktandvården eller kommer ifrån någon annan del utav regionen, då hoppa på nästa projekt. Vi har lagt en plan nu för de närmsta åren för de här kostar ett stort antal pengar att köpa in för oss så att vi kommer att köpa ett par 3 om året i bästa fall och försöka få ut det och sen så kommer ju patienterna att kunna åka per område till då närmsta maskin om man hellre vill använda den typen av operatör och det är klart att nyutexaminerade tandläkare som har tränat sig i det här under utbildningen vill ju möta en modern och bekväm utrustning.

Ja, alltså en rekrytering idag utav en, en välutbildad relativt ung människa. Det handlar ju om att du ska få en känsla av en arbetsplats, både vad jobbar vi med, hur jobbar vi, hur tänker vi kring det? Hur känns det? Att kliva in på arbetsplatsen? Och det är klart, då vill du använda den teknik du utbildat dig i att använda.

HL:
Vad tänker du att digitala verktyg eller ett digitalt mindset eller vad vi nu det i det här omställningsarbetet innebär för arbetsmiljö och de bitarna, alltså vilka vinster tror du att tänker du att man kan göra?

SS:
När tekniken funkar så gör vi ju enorma vinster, tänker jag i att det går fortare. Det kan vara mer patientsäkert på lång sikt, vi har ju ingen aning om vad som är fallet i form av teknik om 30, 40, 50 år. Det kan vi bara drömma om, men däremot så idag, det var vi inne på, är ju att när vi har problem att få ut tekniken så blir den ju i stället ett arbetsmiljöproblem för mina medansvariga. Det är framför allt enhetscheferna ute på klinikerna och det är det vi måste jobba runt så att vi får en arbetsmiljö för alla som funkar bra och att vi gör den här förändringsresan tillsammans.

HL:
Spännande ser du hur det ska gå till rent praktiskt?

SS:
Det pågår i detta nu både utifrån hur vi tänker kring resurs illsättningar och hur vi kan stuva om och eventuellt tillföra lite resurser för att jobba utifrån ett projektledaresätt. Sen en tydlig prioritering. Vart ska vi bygga vårt så att säga vart och vilka maskiner ska vi ställa in? På vilken klinik i vilken ordning? Det är ju som vanligt förberedelserna som gör resultatet väldigt mycket och det gäller att vara noga i förberedelserna också. Det brukar vara där det man betalar tillbaka sig i slutet på loppet.

HL:
Och händer det något får man ju lära sig utav det misstaget då?

SS:
Ja, det kallas livet. Vi har ju en åldrande befolkning i vår region utifrån ett tandvårds perspektiv.

HL:
Hur skiljer ut sig där jämfört med?

SS:
Det finns någonting där inom tandvården som är extra speciellt, på något vis vill man ofta prata med sin tandläkare eller tandhygienist eller tandsköterska eller ja, men det upplever jag. Jag tror att vi tror att vi lite till mans fortfarande, och det kanske inte bara i Jämtland, att man vill gärna träffa sin tandläkare. Man vill gärna ha ett fysiskt besök och så vidare. Jag tror att de närmsta åren kommer vi att behöva ställa om till en tandvård där de som är friska behöver vi hitta våra digitala arbetssätt att möta oss i. Det är där vi kan göra störst skillnad om vi får apparaturen på lite längre sikt, kanske inte imorgon men om några år för att i stället ta in den som behöver vården mest i stolen för det fysiska mötet.

Vad det gäller dialogen tror jag att vi att kanske inte är först på bollen i hela landet.

På det sättet är det tacksamt för äldre medborgare som fortfarande vill ha den här fysiska kontakten eller ringa direkt in och prata med en tandsköterska i receptionen. Jag tror att många tycker om det.

Det tror jag är rätt så säker på det, men samtidigt så behöver vi ju också börja titta på andra sätt att jobba.

HL:
En släkting till mig och jag var inne på 1177 och jag hjälpte den att skriva i sin kontakt med vården och det slog mig då, vilket egentligen ganska fantastiskt, enkelt och väldigt effektivt sätt att få kontakt med vården för i alla fall dit jag skrev så lovades det återkoppling inom 3 dagar på ett ställe och inom 5 dagar på ett annat ställe. Och i de flesta fall fungerar det väl Anna Sjövall?

AS:
Det ska fungera. Det är väl 3 dagar som jag oftast är standard.

HL:
Det jag hajade till kring när min anhörige satt bredvid det var att den inte hade varit in på det här tidigare. Det var jag som liksom föreslog. Vi går den här vägen slipper du sitta i telefonkö och vänta varje morgon och inte komma fram så vi provar det här och den här släktingen visste inte att det riktigt fanns.

AS:
Nej, men det gör det, så sprid ordet för det var det otroligt bra sätt att få en första etablerad kontakt med den man nu söker inom vården.

SS:
Absolut, och nu finns den möjligheten också inom tandvården då på det sättet och där håller vi på och lägger på flera olika typer av tjänster. Det är ju bara att gå till sig själv. Att hur man upplever att använda 1177 via telefonen som dom flesta av oss har, men med risk för att prata om privata saker.

Jag har en far som är 70 plus. Han bor i ett annat län, men vi kan ta honom som exempel. Han har ingen smartphone utav olika anledningar så har svårt att tillgodogöra sig teknik, han är inte superimpad heller och det här gör ju att han med en gammal mobiltelefon med bara knappar på, har ju inte så lätt att använda och logga in med bank ID för att sköta sina egna kontakter via 1177.

Om han får vara en symbol för patienter på andra ställen, de finns ju givetvis i Jämtland också, och då är ju sådana som du som hjälper anhöriga eller grannen eller vem det nu är superviktiga i det arbetet och försöker hjälpa och kanske i vissa fall hjälper att skaffa då en smartphone eller internet eller vad det nu kan vara. Men vi behöver fortfarande hålla linan upp så att de patienterna kommer till vården samtidigt som vi gör omställningsarbetet.

Tittar vi i andra änden på åldersspannet, det vill säga våra ungdomar. Så är de nästan uppvuxna med tretumsskärmen (smartphonen) i handflatan.

HL:
Ja för dem är det ju inte så krångligt. Men som medmänniska när vi ger liksom en hjälpande hand åt någon i ens närhet och får den att upptäcka den här möjligheten eller bara hjälpa till, om de nu har en telefon som inte är en smartphone och så vidare det. Det är ju också ett sätt man kan bidra på om man känner för det som vanlig medborgare känner jag.

SS:
Absolut ja.

HL:
Stefan, om man tittar i kristallkulan eller vad som redan faktiskt finns där borta, vart skulle man kunna säga att utvecklingen ska landa någonstans? Vad ska folktandvården i den här regionen vara om 5 - 10 år tycker du?

SS:
Kristallkulan, den är ju bara tandvårdschefens ynnest att få ha, men vi vet att allting styrs av ekonomiska ramar och allt sådant där och politiska beslut och så vidare och hur det ser ut med ekonomi och sådant. Men om man får visionera lite idag.
Det är ju en skala som går nästan ifrån noll. Sådant vi redan gör idag som faktiskt har hänt dom senaste åren. Som vi har bytt till.

Vi handleder ju varandra och har så kallade visningar via länk, alltså via teams möten där tandläkare i allmäntandvården konfererar med specialisterna inne på sjukhuset via videomöten och visar då patienter som de funderar över ska vi, hur ska vi remittera den här? Vad tycker du om det här bettet? Ska jag skicka in den som remiss till dig eller kan jag göra det här eller vad det nu kan vara och den har vi ju gått ifrån fysiska möten till digitala möten, och där pandemin har hjälpt till med det och det är ju verkligen en digital utveckling.

1177 nämnde vi, vi kör ju teamsmöten överhuvudtaget så vi har minskat resandet enormt och det är ju så även för folktandvården. Nu handlar det mer om administration, handledning, utbildning, men det är inte att förakta på något sätt och det där fortsätter vi vara duktiga. Men framtiden och om vi ska backa och hoppa in några steg framåt så tittar vi på något av grannlänen så har ju dom till exempel en robot som kallar patienterna, det vill säga som skriver och skickar ut kallelserna utifrån ett visst system.

Jag tänker att fortsättningen på om jag tittar in i kristallkulan, det är ju att den här AI funktionen börjar tänka själv utifrån intervall som vi pratar om i tandvården, det vill säga när ska patienten kallas nästa gång? Utifrån det vi har journalfört utifrån, i någon form för riskgrupperna då som i framtiden kommer vara artificiell. Det är jag helt övertygad om att där kommer vi inte behöva göra någon slags handpåläggning eller något annat utan kallelsen kommer till mig bara. Det är ju en grannlaga uppgift att prioritera i vårdbehov. Men jag tror ju att här kommer artificiell intelligens som vi pratar om ett antal år framåt.

HL:
Då kommer den att komma där, och jag menar ju inte dom som liksom är i behov av akut tandvård utan mera det här systematiska uppföljningsarbetet och koll på käften om man säger så.

SS:
Absolut och tittar vi ytterligare längre fram så är min vision, det är ju att vi får en apparatur som likt den digitala skannern av bettet att du har en digital Channel som faktiskt klarar av att mäta munhälsan på fler parametrar som då direkt kan säga du behöver inte gå till tandläkaren på ytterligare 12 månader eller 24 månader eller vad det nu är, eller du behöver komma för det är mycket tandsten eller vad vi gör. Men den typen utav scanning tror jag kommer med AI och nya apparatur om ett antal år.

HL:
Spännande!

SS:
Ja, det är vansinnigt spännande och det går väldigt fort.

HL:
Annars Sjövall. Vad tänker du då kring tandvården och om du får sätta klorna i den med din verksamhetsutvecklahjärna.

AS:
Nej, men jag tänker det här med automatisering är ju en sådan sak som man pratar om i hälso och sjukvården generellt, att saker som vi inte behöver göra liksom med handpåläggning och som går att automatisera, ska vi kanske försöka göra det så att så att man kan lägga liksom fokuset på det vi behöver göra om vi är färre resurser eller att vi behöver ta hand om de som behöver oss och inte sitta med administrativt arbete, så det tror jag. Det tror jag mycket på i alla led egentligen.

SS:
Hela det omställningsarbetet till nära vård också och att här får kanske tandhälsan då på något vis en annan status då som man säger, så jag hoppas att den får det. Jag tycker det är bra att folktandvården och tandvården är i fokus.

Vi i Sverige har en tandhälsa på gruppnivå som är i världsklass, men den är inte jämlik och det är ju någonting som vi brinner för att jobba för.

Vi bedömer att alla odontologen som behövs finns idag, men vi har en ojämn belastning. Men jag tänker också att vi vet demografiskt att vi inte kommer att vara fler. De närmsta, 10, 12, 13, 14 åren som jobbar förvärvsarbete, mellan 18 och 64 utifrån hur befolkningssammansättningen ser ut. Vi kommer att bli allt äldre, vi kommer ha fler som lever länge med många tänder kvar och det kommer ju att göra att tandvården kommer också att förändras. Det vill säga att vi ska träffa allt fler som är 80 plus och har många tänder kvar. Backar du 30, 40 år så var det en betydligt lägre andel utav de patienterna som hade ett vårdbehov.

HL:
En god tandhälsa i landet vittnar ju då om att vi lever ett ganska gött liv eller är duktig på att ta hand om våra tänder på nationell nivå?

SS:
Absolut, och vi som sagt i Sverige. Vi är ett utav de finaste länderna. Vad det gäller när det kommer till tandhälsa så är det, och det är ju någonting att vara väldigt, väldigt stolt över. Men det finns stora skillnader och mycket jobb kvar att göra och det kommer mycket där i framtiden.

HL:
Jag står och minns nu. Jo, jag sa ju här i början att vi inte har liksom berört folktandvården. Det har ju visst och det var jag som glömde bort det. Vi har ju pratat med. Vad heter han?

AS:
Lars Grangert. Som varit här som är ortodontist, och specialisttandvård.

SS:
Vi levererar den tandvård vi levererar som mina medarbetare levererar varje dag. Den gör mig väldigt, väldigt stolt.

HL:
Du kan hälsa dem att jag är extremt nöjd så här i efterhand.

SS:
Jag tror säkert de kommer att lyssna på det här så att den hälsningen har gått fram.

HL:
Härligt Stefan stjärnström. Det var jättekul att ha det med här i podden och du får gärna komma hit någon fler gång.

SS:
Jag kommer väldigt gärna tillbaka och berättar om framtiden när den har inträffat.

Men tills vi hörs och syns nästa gång så har det så bra ja, men detsamma stort tack.

AS+SS:
Detsamma.

24 april 2023. Avsnitt 46. De har jobbat med "Nära vård" sedan 2017- möt MiNT-teamet.

Möt läkaren Magnus Gibson och distriktsköterskan Susanne Larsson från MiNT, Mobila närvårdsteamet som jobbar över alla gränser och verkligen möter sina patienter i deras egna hemmiljö.

Det har de jobbat med sedan 2017 för att skapa trygghet, och en så bra livsmiljö som möjligt för många.

Till sin hjälp har de ständig uppkoppling mot flera system digitalalt och beskriver bilen som sitt kontor.

Det handlar om att undvika onödiga sjukhusinläggningar och i slutändan ge så bra livskvalitet och trygghet som det bara går till både patienten och dennes anhöriga.

Transkribering av avsnitt 46
Region Jämtland Härjedalens podcast

”MiNT - teamet

Medverkande tituleras i transkriberingen:
AG - Anna Granevärn-Sjukvårdsdirektör

AS - Anna Sjövall- Verksamhetsutvecklare

MG – Magnus Gibson

SL- Susanne Larsson distriktssköterska

HL - Håkan Lundqvist- Programledare:

HL:
Hörni, idag är det ju extra kul att få säga välkommen till 2 ur, kan man kalla det Mintteamet? Vad säger du? Susanne Larsson?

SL:
Ja jo, men det är Mint-teamet, mobila närvårdsteamet.

HL:
Ja, det är du och Magnus Gibson som är här. Magnus välkommen till dig också. Du är läkare ja och Susanne är distriktssköterska och ni två jobbar ihop tillsammans med några till förstås.

MG:
En sköterska till på heltid och sen delar just nu en läkare till.
Så det är en läkare heltid, men jag är där 2 veckor och sen har jag ett annat jobb 2 veckor och så OK, vi delar på en heltidstjänst.

HL:
Men vi ska också säga hej och välkommen till våra ständiga.

Poddgäster Anna Granevärn, tillförordnad hälso- och sjukvårdsdirektör.
och Anna Sjövall, verksamhetsutvecklare.

Anna granevärn, du var ju inte med i förra avsnittet för du var över till Norge och tecknade avtal mellan Norge och Sverige höll jag på att säga, men mellan våra regioner och motsvarigheten i Norge.

AG:
Ja, just det. Ja, det var ju kul.
Men då var ju tandvårdschef den här.

HL:
Om ni kommer ihåg då det avsnittet tycker jag att ni ska ta och lyssna på för de har lyckats rätt bra med sitt rekryteringsarbete och mycket annat.

Man behöver inte komma in i käften råkade jag säga därför att det finns så himla bra digitala verktyg nu för tiden som är på väg in i folktandvården på riktigt här i vår region. Jättespännande det där ja, bra hör ni.

Vi brukar alltid prata lite så här fysisk aktiviteten och vi pratar ju om det därför att vi tycker det är liksom en del av folkhälsan och det här lite förebyggande att man försöker hålla i gång lite själv så där så att man inte blir sjuk.

MG:
Promenerar varje dag till jobbet. Man vill också ut i helgen och skejta lite och i helgen var det Ner i en bäck också. Det blev lite våt och om vänsterfoten.

HL:
Ja, men det kan ju vara ett uppvaknande på sitt sätt.

MG:
Ja, att där skulle jag kanske inte ha åkt precis nu.

HL:
Anna Sjövall. Du springer ju och Anna Granevärn. Du åker ju mycket längd, springer klättrar i berg, hänger upp och ner i knäveck och ja, du gör ju det mesta.

AG:
Det finns ju saker jag inte har provat, men helgen har ju framför allt varit jättefin skare på Storsjön så det har gått att skejta.

HL:
Men då antar att du har varit uppe tidigt på morgonen.

AG:
Ja ganska tidigt.
Det var väl igår som jag inte var lika tidig och då blev det ganska tungt på slutet när jag körde mina motvindsintervaller mellan Håkansta och Välllviken, 6 km i motvind och sen 6 km medvind och så tyngre och tyngre för varje runda 6 km i motvind.

HL:
Skidan liksom trycks ner 1 dm när skaren släpper, vad härligt det låter.

Du mådde bra efteråt?

AG:
Ja.

HL:
Anna Sjövall löpardojorna de brinner under fötterna nu när våren har kommit?

AS:
men jag njuter av att snön är borta på vägarna.
Jag tycker om snön annars, men löpningen är ju bäst nu.
Det är ljust på kvällarna och det är ingen is på vägarna.

HL:
Härligt.

AG:
Om vi går tillbaka då till dig kanske?

HL:
Ja jag har tränat också, nu ska vi se, igår var jag i väg och gymade och då blev det ett ben och ryggpass. Dagen innan det så blev det skejt på stadion för jag tycker det är bra att preparat där, så då vart det ungefär jag och körde vi en timme ungefär ja. Distans brukar jag inte bry mig om utan hålla i gång en timme är bra för hjärtat.

Jag har inte bara ätit godis i helgen, vi spelar ju in det här första vardagen efter påsk.

Om vi går tillbaka till det här med Mint-teamet, vad känner ni till Anna granevärn och Anna Sjövall till om hur man jobbar och vad de gör.

AG:
Ja, jag har känt till dem sen det startade och vi fick väldigt fina presentationer av statistik på hur det gick för de här patienterna och hur mycket, hur mycket bättre det blev på många sätt när de kunde få hjälp av mint-teamet i stället för att åka många ambulanstransporter in på sjukhuset och vanliga vägen in via akuten där man kan bli fast och sen in på någon vårdplats.

Så det finns väldigt många fina exempel, men sen har jag studerat det här lite på närmare håll också genom att jag faktiskt fick infiltrera mint-teamet och följa med en dag ut i bilen och träffad också en patient ute i verksamheten.

HL:
Vad tyckte ni om det då? Magnus och Susanne, att Anna deltog?

MG:
Det var jätteroligt.

HL:
Om man tittar på de patientgrupper som ni ägnar er åt, vad skiljer de ut sig på något vis jämfört med i allmänhet?

SL:
Ja, det kanske är det är ju framför allt äldre. Det är dom vi fokuserar på och det är väl kanske man kan säga att det är de som inte riktigt passar in i den vanliga vården, de hamnar lite på sidan det grundläggande problemet för dom kan vara, är min uppfattning, att dom är ju ofta multisjuka, gamla, svaga. Ofta så har de en ångest och oro som man kanske inte riktigt hinner med att göra så mycket åt i den vanliga vården.
Jag tror att det är svårare att fånga upp dem i vad vi kan tänka oss att traditionell vård är.

HL:
Är man äldre och kanske demenssjuk eller någonting annat så brukar man ju kunna känna sig otrygg och orolig.
Man vet inte riktigt vad det är som pågår och du ligger ju liksom i sjukdomens natur.
Det här är ju en grupp som kanske inte är så himla digitala.
Vi brukar ju prata mycket om digital omställning i den här i den här podden, så att det här är en grupp som kanske inte alls är så himla digitala men som ändå behöver få tillgång till den här vården som finns och er då.

MG:
Ja precis ja nej, vi vill ju gärna träffas så att säga fysiskt och jag tycker att det du säger Susanne, med trygghet är ju ett ledord, kontinuitet.

Att verkligen vara på plats och se personen i sinnmiljö, det blir ett verktyg som jag får ha som läkare och ja, och du som sköterska då, Susanne.

Det verktyget har vi ju inte när vi är på sjukhuset där jag jobbar mina andra 2 veckor så att säga. Så att det tillför ju verkligen någonting tycker jag i bedömningen och i bemötandet.

HL:
Det ju inte liksom ett teamsmöte med era patientgrupper utan det är helt andra verktyg ni utgår ifrån?

MG:
Telefonen, sen har jag ju datorn jämt så att jag är uppkopplad om det inte är någon svacka på fyrtiofemman (E45).

HL:
Ibland har man ju varit med om det, inte bara på E45 utan även på E 14.

Och så kan det ju vara, men om man då funderar kring ert arbete och så kopplar man på det här stora omställningsarbetet som pågår inom sjukvården, hela Sverige med nära vård och det ska bli mer personcentrerat och vi ska bilda team runt patienter med olika kompetenser som ser till att jag får den absolut bästa vården, samtidigt som jag också själv ska bli lite mer medveten om vad är det jag har att tänka på och försöka ta ansvar för själv om jag har en egen sjukdomsbild eller något sådant där?

Hur nära kommer ni era patienter för det låter ju som att ni är väldigt nära?

MG:
Vi är väldigt nära, vi är väldigt nyfikna också på gränsen, ibland skojar vi om att vi är på gränsen till skamlöst, nästan obehagligt nära.

Det suddar ut det vi jobbar med oss ju verkligen nära.

In i köksskåpen höll jag på att säga, och tittar.

Men jag har aldrig någonsin upplevt att någon tycker att vi är för närgången, men vi kanske vill det, alltså när vi är där då vi behöver det, kanske vi känner det.

Och vi kommer ju väldigt nära och vi får ju ta del av mycket historia och vad som trycker dem, vad de funderar på, och det är en stor tillgång tycker jag i vårt jobb också att lära känna och skapa den här tryggheten som det ju blir då. Och det säger ju också våra patienter att de känner sig trygga.

HL:
Men vad får ni för kvitton? För någonstans måste man ju känna tillfredsställelse med det man håller på med, för nu gillar att ge vård. Vad får ni för liksom kvitton och feedback som gör att det där kändes bra?

MG:
Ett kvitto kan ju vara det att man tittar på antalet sjukhusinläggningar jag menar sjukhuset är ju fantastiskt och sjukvården är ju fantastisk så att jag vill betona det, liksom, att med våra ögon vi står ju liksom på en annan plattform och ser vården från ett håll som kanske inte alla andra ser den ifrån. Så att jag tror att sjukvården i stort fungerar ju fantastiskt det man ser, men då de här som vi får, de har ju kommit lite på sidan.

Jag vill inte säga att det varit misslyckat, men vi behövs där tror jag för att spåra rätt om man har kört i ett dike, kanske fått en diagnos som man till och med kan ifrågasätta om den var rätt och den där utredningen behöver den verkligen göras? Och de där läkemedlen.

Behöver dom verkligen användas?
Jag kan nästan tro att vi sätter ut, eller jag har någon sorts tanke att jag sätter ut 10 läkemedel innan jag sätter in ett.

HL:
och sätter ut betyder att man avslutar.

Det är som att ni är lite stökiga typer.

MG:
Ja när man säger det på det sättet.

Det kan ju vara så att det har gått lite långt och om man har haft många vårdkontakter.

Och alla vill ju väl liksom, men då när vi kommer in med ett annat perspektiv då uppfattar jag i alla fall att vi har liksom vårdens förtroende och chefernas förtroende att jobba på ett annat sätt och hoppas att någon säger till om vi inte gör 100 % rätt alla gånger.

Det gör nog ingen och jag tycker att det är ett väldigt roligt jobb och vi har ju liksom 30, 35. Ja tillsammans har vi ju 100 års erfarenhet i teamet liksom så att någonstans borde vi hamna rätt och så är det väl just det att vi kan följa upp och se vad händer nu när vi sätter ut den här medicinen, hur går det? Vi följer de här patienterna hela tiden. Vi har kontakt med dem varje vecka och flera gånger i veckan.

HL:
Hur sker den kontakten då?

SL:
Ja, men det är ju, det är ju telefon. Vi försöker ju göra hembesök.

Inte till alla för en del bor ju långt bort så man kan inte åka varje vecka. Men telefonkontakt minst en gång i veckan med alla och vi försöker besöka de flesta. Inom 1–2 veckors period så har vi besökt dem, särskilt i början när man lär känna dem. När man känner varandra går det att sköta mycket på telefon.

HL:
Anna Granevärn. Det låter lite grann som att här har du liksom en del i verktygslådan för sjukvården egentligen.

En kontrollfunktion för de som kanske hamnar på ett sidospår när det handlar om diagnoser och mycket kontakter med vården.

AG:
Ja, men precis, absolut har vi har vi det. Sen är det ju som vi pratade om när vi var ute den här dagen, jag följde med er också att ja, men vad är behovet för det här är ju ändå begränsat till hur många patienter vi kan ta om.

Med det team vi har idag.

Behöver vi utveckla det här vidare eller hitta fler samarbeten för att vi står ju också i ett systemskifte.

Lite grann i omställningen till nära vård som du var inne på och som du beskrev så bra också Magnus när vi var ute.

Där du är i båda systemen, du är i det här vanliga systemet där man kommer in på det vanliga sättet och utreds enligt alla de principer och riktlinjer hur vi jobbar inom sjukvården. Och sen har du också det här andra där du kliver ut och så kan vi plötsligt jobba på ett annat sätt med patienten verkligen i fokus där vi tar hänsyn till helheten med även hemmiljön och allt det som finns runt omkring som bidrar och som är en så viktig del i nära vården. Hela det sociala sammanhanget och allt runt patienten. Jag tänker att det här är ju början på någonting där vi successivt ställer om mer utav sjukvården till nya arbetssätt där det här är en väldigt viktig del som faktiskt var ett av de första stegen mot en nära vård i Jämtland innan vi ens pratade om nära vård.

En fördel för oss kan jag tycka är att vi ändå har möjlighet att eller att vi inte tar emot.
Jag menar kommunens distriktssköterska till exempel.

Den kan inte begränsa sig på samma sätt som vi kan göra.
Dom måste ju ta alla som har ett behov.

Vi har ju valt att sätta ett tak för att kunna ha tid för de här patienterna, för det är det som händer när man har jättemånga patienter.
Man ska ta hand om att man inte har möjlighet att ge den tid som de här behöver.

Men det har ju vi försökt att vi har satt ett tak för att kunna ha den här tiden med de här patienterna. Det är också en viktig del.

HL:
Varför är det så extra viktigt då?

MG:
Men det är också för att skapa trygghet, att man ska lära känna varandra för att.

Tryggheten bygger ju lite på att man känner varandra och att det är samma sköterska och samma läkare, eller i alla fall inte en jättestor variation.

Det är ju vårt lilla team.

HL:
Jag måste fråga dig. Anna Sjövall som är verksamhetsutvecklare och man hör ju då på din titel att någonstans måste det finnas något tankar och funderingar kring, hur ska man fånga upp den här kompetensen som Magnus och Sara och deras kamrater har för att få in den i omställningen med nära vård och det begreppet och det arbetssättet?

AS:
Jag tänker att vi kanske behöver den här omställningen alltså ha det här tankesättet på ett annat sätt generellt om man tänker sig på personcentrerad vård så är det ju.

Det är ju mycket där man ska utgå från individen och individens behov och kanske inte bara det vi är väldigt duktiga i sjukvården att sätta in.
Vi har rutiner, riktlinjer, mallar.
Så här gör vi med det här flödet och det är jätteviktigt många gånger.

Men ibland kanske vi glömmer individen där i mitten som har liksom just det här med de sociala bitarna. Hur ser det ut hemma eller vad är viktigast för den här personen?

Det behöver vi också ta reda på. Jag tror att det här är ett j tankesätt mycket också att vi behöver hela vården behöver liksom.

Att tänka mer så får jag landa lite grann i.

HL:
Då har ni samlat på er i tidigt skede en massa erfarenheter, kompetens och kanske nycklar till att nå fram till det som är den stora omställningen med nära vård och personcentrerat.

Ska inte de här människorna bedriva någon slags intern utbildning för resten av nära vård inom sjukhuset och vården i regionen.
Men du kanske gör det redan Magnus eller?

MG:
I början när vi startade så hade vi mycket att vi åkte ut och berättade på ja, för de olika ja kollegorna för att inspirera och berätta att det här och hit kan ni även remittera då om ni ser någon sådan här person där ni tror att det skulle vara bra att jobba på ett annat sätt så skicka en remiss till oss eller ett varsel som vi sa i början.

Då hade vi vissa kriterier att man skulle vara över 75 år. Man skulle ha över 6 läkemedel, fler än 6 läkemedel har varit inlagd på sjukhus fler än 3 gånger på ett år och det var några till kriterier.

Nu har vi väl tummat på de lite kriterierna så att vi lagt till 1 kriterium att de det är inte stämmer någonting av det där så kan man kryssa i någon annan ruta.

Alla är välkomna. Det är några där man känner att här, här borde vi göra på ett annat sätt.

HL:
Man kanske inte lyckats fullt ut om jag kallar det i den andra vården nu då med att ställa diagnos och behandling, då kommer ni in lite som Batman och Robin och reder upp och reder ut.

Vilket oerhört stöd för jag kände inte ens till att ni fanns, men jag är ju inte heller berörd av det på det sättet.

MG:
Men sen måste man säga att det är ett fantastiskt roligt jobb och Jag upplever i alla fall ett stort förtroende också att jag får hålla på med det här jobbet. Det är helt fantastiskt.

En sak jag tänker på som vi kanske inte har berört så mycket som jag ser att du och din kollega Susanne jobbar mycket med är samordning.

SL:
Vi samarbetar ju väldigt mycket med de olika avdelningarna på sjukhuset och mottagningarna. Kommunens distriktssköterskor och hälsocentralen också.

Till viss del många äldre personer de kan ha kallelser till ja, det ena och det andra och det vore ju smidigt om allt gick att ordna på samma dag om man åker från Bispgården och sitter i rullstol eller ja, så att det ser man att vi jobbar jättemycket med sådant.

HL:
Men där är vi väl ändå inne på, som vi har pratat om tidigare. En slags digital lösning för att få en sådan här samordning att fungera.

Den är, jag menar att man inte ska behöva få liksom 4 olika blanketter eller 5 olika samtal eller att det dimper ned en bibba innan man ska in någonstans och göra någon undersökning.

AG:
Ja, men det händer ju saker, små steg, men den här Universal lösningen det beror ju lite grann på för att vi har ju bokningar i olika system allt ligger ju inte i samma.
Allt pratar inte med varandra och då behövs den här handpåläggningen.

Annars är ju de som använder webbtidboken, de har ju möjlighet att påverka själv till exempel och vi försöker på många håll också på sjukhuset när det går att samordna olika saker som ska göras.

HL:
När du samordnar då liksom, har du har dina känselspröt ute åt alla olika håll och kanter då?

SL:
Ja alltså, man känner ju de här patienterna väldigt väl så man har ju koll på vad de ska göra och vi har ju tillgång till deras journal, man ser ju också vad som är planerat och då får man ringa runt och försöka boka ihop så att det passar på en dag.

Ibland är det maken som ska in ändå och hustrun en annan dag.

Kanske vi kan få det att funka så att det blir samma dag.
Det kan vara ja utmärkt.
Det är väl lite sådana saker vi också jobbar med och det där är ju jättebra för det känner ju inget system i världen av.

HL:
Nej, hur ska ni kunna göra det? Både gubben och gumman eller vilka man lever med ska in dag. Vad finns det för vinster med den där samordningen då?

SL:
Ja, det är ju vinsten för patienten förstås som slipper åka fram och tillbaka många gånger. Ofta är ju de här patienterna som vi har knuten till oss väldigt, väldigt sjuka och sen att åka fram och tillbaka.
En del har långa resor. Det är jättejobbigt för dem. Någon kan ju bara röra på lillfingret och kan ju knappt se en bildskärm och så det är klart att man kan behöva hjälp.

HL:
Nu är inte ni något jättestort team inom sjukvården?

MG:
En läkare/ (motsv. heltid) och så är det två sköterskor.
Ja, en enhetschef då som ja, hon har ju ett annat område också och vi går in under det området så att säga.

HL:
Ja, och så pratar vi eller vi ser hela tiden att det pratas om en alltmer åldrande befolkning. Alltmer vårdkrävande där borta i någon framtid och ibland brukar jag själv tänka, men kan det verkligen stämma. Så mycket havregrynsgröt och träning som många av oss ägnar sig åt?

MG:
Till slut så blir man ju ändå gammal så då behöver man ändå hjälp och det kommer nog alltid att vara så. Fast man kanske är nittiofem, så att det är väldigt fantastiskt vad friska vi är egentligen och vilken fantastisk sjukvård och hälsovård vi har och det här. Det är ju bra men en del är ju faktiskt väldigt sjuka lång tid och man kan faktiskt inte göra så mycket åt det heller. Men det skapar ju oro i kring anhöriga.

Det är mycket jobb och ta hand om någon som inte klarar sig själv så att säga. Det är jättemycket jobb.

Så att det är fantastiskt hur det fungerar.

HL:
Okej, man kan väl säga då att en majoritet av dom patienten ni möter är ju kanske vad vi brukar kalla inte så himla digitala, men det betyder ju inte att ni inte är digitala era arbetssätt?
Kanske inte just i själva mötet där ni måste träffa personer, men när ni sitter i bilen eller när ni pysslar med journaler eller tittar på röntgenbilder eller annat, vad brukar ni använda för verktyg? Och hur jobbar ni alltså

MG:
Bilen är ju som vårt kontor, kan man säga vi ringer ju, vi gör ju mycket telefoniarbete i bilen och sen om vi åker på längre resor så åker vi ofta tillsammans.
En doktor en sköterska och då är det en som kör då förstås.
Den kan ju inte göra så mycket annat, men på telefon pratar ju u ofta i telefon Susanne. Med alla möjliga och jag har datorn bredvid.
Då kan jag kolla labprover och jag kan kolla röntgenbilder och läsa.
Det kommer en begäran om ett recept och jag fxar direkt och jag har precis samma tillgång som jag har på jobbet så att säga. Så jag har en laptop med.

Så i den månen liksom både i förberedelsen och kanske också efteråt så journalför, skriver ner, när vi skickar remiss och skriver något intyg och jag fixar det som behövs.

Då är det klart när jag kommer på kontoret sen och vem vet vart den utvecklingen tar vägen?

HL:
Nej, det är fantastiskt för ni kanske kommer få helt nya verktyg i framtiden.

Sen teknik tänker jag hemma hos patienten också.
Ibland så tittar vi ju på provsvar tillsammans.
Det kan vara en röntgenbild eller man har gjort en skiktröntgen som visar en viss hjärnskada och personen vill se den och även vill visa den för någon anhörig så det kan skapa en väldig förståelse.

Att få se att det faktiskt är en skada där.
Jaha, så det är därför han kan bli lite trött och måste gå ifrån och inte orkar dammsuga lika länge eller vad det nu kan vara för någonting som man kan irritera sig på hemma då och då.

Det kan ju underlätta livet om man säger. Så då är man ju verkligen inne i liksom omställning till det som är nära vård.

Att det ska vara att också individen själv och kanske också de runt omkring som har en större förståelse för vilken typ av åkomma eller sjukdom man dras med.

HL:
Men de har ju redan startat med nära vård för flera år sedan. Anna Granevärn.

AG: Exakt. Ja, det hör man ju.
Vad är det för ni? Ni gör ju ganska mycket hemma hos patienterna?

SL:
Ja, rent medicinskt också.

Ja, det händer det jo, men det gör vi ju i ibland. Men vi har ju den övriga vården också. Tack och lov som kan hjälpa oss med det. Men vi har ju. Vi har patienter som är jättesjuka och som absolut inte vill till sjukhus. Och i de lägena får vi försöka göra det bästa vi kan hemma, så det kan handla om att vi behöver ge blod. Då gör vi det hemma, eller järn.

MG:
Det har till och med hänt att vi har behandlat tarmvred hemma.

HL:
Men tarmvred måste man väl ändå in på sjukhuset?

MG:
Nej, men då kan man alltså med läkemedel och det är kontrast.
Kan man ju så går det vidare och det har löste sig flera gånger.
Men det gäller ju att ha koll på mycket prover och så för att det blir ju påverkan på hela kroppen.
Så då kan telefon i kontakt med kirurger som känner personen i fråga och så funka så det går att lösa, och det blir absolut tryggast för individen att få den här lösningen.
Patienten slipper åka in till sjukhus och det är ju bra och sen har vi ju många patienter som vi jobbar liksom proaktivt med kan vi säga.

SL:
Ja har man en kol-sjukdom så kan man ju räkna med att det kan leda till en försämring flera gånger och då har vi medicin hemma, antibiotika och kortison som vi kan ta till liksom medan de är hemma så att de slipper åka in till sjukhus för att få den hjälpen.

HL:
Hör ni jag tror ni tillhör topp 10 av de här gästerna som varit här känner jag om man får vara lite personlig.

Häftigt att få höra om eran verksamhet och hur viktig den är man. Man blir nästan lite kärleksfull och man får säga så.
Ja, bra jobbat och det märks ju hur ni brinner.

MG:
Det är ett fantastiskt jobb, men vi hade ju någon planeringsdag eller någonting när man fyller i arbetsmiljöenkät och så var det någon som sa ja, men där satte jag en sexa och så kröp det fram att alla hade, alltså det var skala ett till sex hur vi trivdes med olika saker, och jag tror vi hade kryssat samma. Så vi trivs.

HL:
Ja så ni var supersexig liksom?

MG:
S var det Håkan.

HL:
Ja tack en lek med ord ja men vad härligt att känna så kring sin egen arbetsmiljö för då blir man ju kvar, då är man ju inne på det här med attraktiva arbetsgivare och det begreppet och så vidare. Här finns det liksom en miljö för er att verka i som ni brinner för och känner tillfredsställelse med så det kan man tycka.

SL:
Alltså, vi ser ju nu att vi får in väldigt mycket remisser. Det har varit verkligen mycket remisser det här året och då har vi ju inte möjlighet att. hjälpa alla dom, så där har vi ju resonerat lite grann. Hur kan vi utveckla det här vidare då?

MG:
Och ja, det har ju blivit det där. Då är det lätt att tänka ja, men då måste vi anställa en till och en till och en till. Sen har vi gått och funderat på det därför att just det här, att vi är ett sådant litet team det är också en av styrkorna så att säga så att jag tror vi behöver fundera några

Hm ja ta den där enkla vägen att bara anställa flera.

Det kanske ska finnas små team därute, kanske de andra måste starta också?

HL:
Menar du kommuner och eller andra delar av regionen kanske?
Eller ja, så kan det ju vara så att antalet remisser ökar för att det liksom blir lite enkelt. Kanske att skicka dem till er också.

MG:
Inför själva anslutningen eller så att säga när vi får ett varsel eller en remiss så är det ju en ganska ordentlig process att sätta sig in i.

Vi tar en del kontakter med anhöriga med primärvård och så och bara den processen blir ju en analys av situationen som man sen skickar med till exempel primärvården eller till anhöriga eller till personen själv och säger att det här.

Kanske ni skulle se på det här sättet och då tror jag att det också bidrar utan att vi behöver ansluta.

Det är väl lite det att vi tänker lite utanför boxen kan man säga att vi ges ju den möjligheten. Vi har också den tiden att kunna tänka lite från olika håll och vinklar och vi resonerar hur mycket om ja, men de har remisserna vi får.

Hur ska vi tänka här och?

Hugger till med någonting. Och ja. Så kan det vara vad häftigt.

HL:
Vad är det någonting ni känner det där skulle vi vilja lyfta också. Är det nåt?

MG:
Men jag tänker också från era perspektiv lite grann, men vi vill inte liksom verka som lösningen på jordens problem, men vi är i alla fall ett verktyg som jag tror sjukvården kommer att behöva. Ett steg är att det nästan är en tillbakagång till en gammal struktur, att doktorn kommer hem.

Ett gammalt synsätt som kanske har försvunnit lite på vägen i den fantastiska utvecklingen som har varit sen ja, typ efter andra världskriget eller någonting sedan antibiotikan kom och allting. Ja, ni hör nu går jag i gång här i gång, nu får ni prata i stället det.

HL:
Ja, men det är väl inte att förakta det som också har fungerat historiskt? Det behöver man ju inte bara byta ut så där.

MG:
Nej, det kanske var någonting bra i det också, så att säga och då kanske vi är en tillbakagång på ett sätt som det är någonting som behövs och för vissa i alla fall.

HL:
En tillbakagång till framgång kan man säga.

AG:
Tillbaka till framtiden.
Men det här är ju faktiskt absolut precis det vi pratar väldigt mycket om att vi vill. Vi vill ha kontinuitet.
Fasta kontakter pratar vi mycket om, Anna Sjövall är ju väldigt duktig också på att mäta det här och det här blir väl nöten att knäcka då.

AS:
För jag har ju också tagit del av ert utvecklingsarbete där ni tittar lite grann på hur kan man utveckla det här framåt och vad skulle vi vilja göra och behöva göra? Och jag vet att det pågår mycket i primärvården också med hembesök och fasta läkare och fasta vårdkontakter, så vi rör oss ju i den riktningen och det gäller väl tillbaka då till det här pusslet att få ihop hela pusslet med hur ska det, hur ska det se ut. Så det kommer bli väldigt intressant att titta på igen, kanske om ett år och se vart har vi kommit då?

MG:
Det tycker jag faktiskt man märker på dom här fem åren vi har varit i gång.

Det har skett en utveckling åt det hållet så att säga att primärvården gör mera hembesök.

Det, jag vet inte om det finns någon statistik, men jag tycker att det verkar så.

AS:
Jag har inga siffror, nej, men det är ganska tydligt alltså. Både distriktssköterskor och läkare gör mycket mer hembesök nu.

HL:
Bra härligt hörni?
Vi brukar runda av med vad som händer ikväll. Vad händer ikväll, Susanne?

Vi undrar om du ska ut och träna något om det blir någon så här fysisk aktivitet ut med hunden?

SL:
Ja ut med hunden. Ja, jag har väl inget annat direkt planerat. Jag haft en lång påsk har nu med mycket främmande och så där, så det är ganska skönt att bara ta en lätt promenad med.

HL:
Magnus är det något på tapeten?

MG:
Promenaden hem då.

HL:
OK Anna Sjövall då? Du håller ju på med ditt program.

AS:
Men det var sista veckan nu.

HL:
Och siktet är inställt på någon form av lopp i sommar.

AS:
Ja, Göteborgsvarvet först och främst, det är ju maj, det är ju inte i sommar, det är ju ganska nära.

HL:
Ja, det är snart. Vilket datum är det?

AS:
Ja, någon gång i mitten på maj, jag kan inte exakt.

HL:
Hur många långpass har du kvar innan det sitter?

AS:
Ja, alltså det beror på vad du menar, men att springa klara distansen kan jag det? Ja, det är inget problem. Det är mer om hur man ska må under tiden.

HL:
Ja vad kul, så då ligger du liksom i du har det där i pipeline nu?

AS:
Ja precis då blir det intervaller ikväll.

HL:
Anna Granevärn?

AG:
Ja, jag gjorde ju faktiskt en klistervallning på mina skidor igår kväll och den testade jag imorse på skidstadion, funkade alldeles utmärkt.
Jättebra fäste så ikväll blir det 30 minuter löpning. Jag måste ju växla sport nu. Det är lite ångest med det och jag brukar alltid skada mig så här års sedan jag började springa så jag gör det försiktigt. Det är 10 pass på 30 minuter som liksom ligger utöver det som jag känner för att göra egentligen, men jag ska toppa det hela med att jag ska faktiskt laga fisk ikväll.

Jag tycker väldigt mycket om fisk, så det är det positiva.

HL:
Utmaningen att få till fisken liksom.

AG:
Nej, man använder en termometer.

HL:
Ja såklart. Vad brukar du köra, 48 grader?

AG:
Det beror på vilken fisk det är?

HL:
Ja, vad är det för fisk?

AG:
Ja, det har inte bestämt riktigt. Jag ska inhandla den först.

HL:
Det låter underbart!
Hör ni tack för att ni kom hit och delade med er i den här podden.
Tack Susanne Larsson och Magnus Gibson, Anna Sjövall och Anna Granevärn

8 Maj 2023. Avsnitt 47. Medarbetardriv frigör vårdplatser hos infektionsavdelningen.

Ett tillåtande klimat, med medarbetare som både får ja till att testa nytt och driver utveckling i en en lösningsorienterat miljö ska vi till. På infektionsavdelningen jobbar Maria Berg, som här sjuksköterska. Ett genombrott för dem har varit antibiotikapumpen, som då det är möjligt, innebär att patienterna kan stanna hemma, i sin egen trygga miljö och resultatet blir att vårdplatser kan frigöras för de som verkligen behöver sjukhusvård.
Det och hur de jobbar vidare med Nära vård pratar vi om i detta avsnitt.

Produktion: Poddverandan i Östersund

Transkribering av avsnitt 47 Region Jämtland Härjedalens podcast-om

” En antibiotikapump”

Medverkande tituleras i transkriberingen:

MB- Maria Berg-Sjuksköterska Infektionsavdelningen AG - Anna Granevärn-Sjukvårdsdirektör

AS - Anna Sjövall- Verksamhetsutvecklare

HL - Håkan Lundqvist- Programledare:

HL: Region Jämtland Härjedalens podcast här. Anna Granevärn hej.

AG Det är tidig förmiddag och när vi tittar ut genom fönstret är det ungefär ja 2,5 dm nysnö som vi älskar.

HL: Jag förstod att vi skulle landa i det för då har väl skidorna inte ställts undan än?

HL: ? Ska du fortsätta skidträna för du har ju ställt om till löpning tidigare?

AG: Ja precis, det blir ju lite intressekonflikt för jag älskar ju att åka skidor som alla vet, men nu är det ju vatten. Ja så jag måste ju cykla också så att jag har ju hängt upp cykeln inne och trampar ju till förbannelse. Man kan ju bli dum i huvudet av att köra cykel inomhus när det är snö ut där?

HL Jag förstår, sitter du på sådana här valsar då?

AG: Ja, men precis man kopplar upp den digitalt faktiskt och kör på någon träningsbana någon annanstans i världen. Har du en sådan där storbildsskärm hemma på en liten plats?

AG: Ja. HL: Men det blir ändå inte som på riktigt?

AG: Nej, men jag har ju upptäckt att det finns en till dimension på det här och det är faktiskt att man kan blunda och cykla när man cyklar på det sättet då förstärks ju alla andra sinnen.

HL: Tack ja och vi pratar ju om träning för vi vill gärna koppla ihop det lite grann med folkhälsan som är så oerhört viktig, inte minst för vårdapparaten för ju sundare man lever desto mer kan man ju faktiskt undvika att landa på sjukvårdsinrättningar som ett sjukhus. Ja, och när vi pratar med dig Anna Sjövall då handlar det alltid nästan om löpning och styrketräning.

AS: Jag har fått ett nytt program nu äntligen. Jag körde långpass i söndags. Men jag är inte jätteglad för snön nu. Här hade jag gärna sett fram emot i söndags, då hade det ju börjat snöa så det blev långpass på löpband.

HL: Det var bra mental träning,

AS: Men det blir så mentalt krävande HL: Men det kanske också är bra?

AS: Ja, förmodligen, även om det är skönast att spring ute.

HL: Du har ju siktet på Göteborgsvarvet vet vi?

AS: Ja, det är ganska nära nu.

HL: Ja, förra gången var det lite oklart när det gällde vilket datum det var. Har du tagit reda på när du ska vara där?

AS: Men jag tror jag tror att loppet går den 13 maj tror fortfarande. Jag tror att det är en lördag, alla fall, ja, och det är väldigt kort om tid kvar, det vet jag.

HL: Ja, det är ju bara ett par veckor bort. Det kommer gå jättebra tror jag. Sen har vi dagens gäst, hej välkommen, du ska få presentera dig själv.

MB: Hej tack! Maria Berg heter jag.

HL: Du jobbar som sjuksköterska på infektionsmottagningen. Du har haft mycket att göra senaste åren kan man väl säga.

MB: Det skulle man kunna säga om man kopplar på pandemi svängen här som har varit. Ja, vi fick lite extra jobb där.

HL: Bra jobbat då kan vi säga, hur var det att ta sig igenom? Så här i efterhand.

MB: Som sjuksköterska som tycker om infektionssjukdomar så var det ju. Fantastiskt kul. För att sammanfatta det hela?

HL: Vad var det som gjorde att det blev kul? Alltså var det man fick vara med liksom från start på en pandemi? Tänk och berätta det för barnbarnen liksom? Det är klart att det skrevs världshistoria och du är en liten del av den kakan.

MB: Ja eller det är vi ju alla på många sätt.

HL: Men innan vi startar liksom samtalet med dig som ska röra medarbetardriven förändring och antibiotika, pump och nära vård så måste vi höra hur du har det med träningen också.

MB: Ja, men jag simtränare en del. Började en kvällskurs vid årsskiftet. Ja, så jag tillbringar en del tid i simhallen.

HL: Okej, har du simmarbakgrund? MB: Nej, nej, ingenting faktiskt.

HL: Varför hoppar du på just simningen då?

MB: Det är väl intresset, har funnits där länge, redan i grundskolan så tyckte jag det var kul och det roligaste på idrotten var simningen så jag gjorde slag i saken. Jag har gått och väntat i många, många år.

HL: ja, hur är det då? Det jag vet är att det är en ganska skonsam träning.

MB: Ja så där ja, men det är jättekul.

HL: Okej, Häftigt. Vad är det längsta du simmar när du tränar?

MB: 1500 meter om man mäter i längd, men 35 40 minuter ligger jag i. Sen var jag med på Vansbrosimmet faktiskt för några år sedan.

HL: Här har du 2 kompisar har också har varit plaskat. (Anna G och Anna S har simmat Vansbro)

AG: Vi tränade ingenting. Jag tänkte, det här är ingen match vi vill uppleva den här masspsykosen som vi brukar prata om när flera hundratals människor iförd badmössa bara gå rakt ut i vattnet, helt i stillhet och försvinner ner. Det är fantastiskt.

HL: OK hur gick det i Vansbrosimmet då?

MB: Ja, men det gick bra. Det gick över förväntan.

HL: Men vad härligt, kul, då ska vi snacka lite medarbetardriven förändring, vad det faktiskt kan innebära och hur ni jobbar med det och hur du ser på det och vad ni pysslar med där på infektion vad betyder det för dig?

MB: Vi har ju lite den kulturen att det har lett till förändring och vi löser ofta saker, är lösningsorienterade och Försöker hitta lösningar på det mesta.

HL: Hur går de där processerna till då liksom? Vart startar ni? När ni har det mindsetet.

MB: Ja, men kan sitta på fikaraster men även i arbetet så har vi öppet klimat och pratar fritt om hur vi skulle kunna göra saker. APT (Arbetsplatsträff) och sådana saker så det pågår liksom i den dagliga verksamheten. Vi medarbetare känner att vi har vår chef också med oss om man säger, som också är väldigt driven och det smittar av sig på varandra.

HL: Men har alla då liksom samma typ av fokus. Eller blir det ibland lite motstånd? För det kan ju också vara att man stöter och blöter lite grann?

MB: Jo, men absolut så kan det vara. Vi har ju inte samma vilja allihop. HL: Vad säger ni Anna och Anna när ni hör om att det sker.

AG: Ja, men det är en jätteviktig förutsättning att ha en chef som stöttar och som skapar rätt förutsättningar för att man ska kunna bedriva utvecklingen i arbetsgruppen. Så det gör mig glad.

HL: Ja, Sjövall.

AS: Nej, men absolut. Jag håller med och sen tänker jag att det är de här sakerna i vardagen, de här små sakerna. Det är ibland det som förändrar. Kanske mest för det gör man ofta. Vi behöver större projekt ibland också, men mycket av det här som pågår liksom att ja, men man kommer på ”det här kan vi göra på ett bättre sätt, eller ska vi prova det här?” Då förflyttar man sig ju framåt. Det var lite det jag fastnar på.

HL: Man kanske ser det som att det är så otroligt stort, det som behöver göras, men som Anna pratar om här med små sakerna. Håller du med?

MB: Ja absolut, så är det ju. Det är ju och det är ju där vi som medarbetare kan vara med och göra saker.

HL: Kan du se något sådant där litet konkret exempel som vi kan få ta del utav?

MB: Ja, men det är det stora projektet som vi har nu, det är ju uppstart av antibiotikabehandling i hemmet. Där var det en av medarbetarna som fångade upp hur det görs i andra delar av världen. Att man ger antibiotika i hemmet, med en sorts pump som går i 24 timmar. Hon kom hem och presenterade det för resten av personalgruppen.

HL. Hen hade hämtat en erfarenhet någon annanstans, och ni inser att den här förändringen skulle vi kunna göra? Och varför skulle den vara bra för både göra patienterna? Framför allt?

MB: Ja, men vi har ju en viss patientkategori som det här passar extra bra på. Det är ju våra patienter med andra kriterier som har en infektion i hjärtklaffen som behöver IV behandling i 4 till 6 veckor, att de behöver dropp direkt i blodet. Då är det första 2–3 veckorna. Sen är det det enda de får när de ligger inne. Det är det här droppet 4 gånger per dag. Och för att förbättra deras livskvalitet och göra det bättre för dem så kan dom få det i hemmet.

HL: Ja, då vinner på det här som vi har pratat om några gånger i den här podden att inte behöva åka in på sjukhus utan att kunna vara i sin egen trygga hemmiljö när det fungerar. Hur gjorde ni när ni satte i gång med det här då?

MB: Ja, men vi började kolla upp lite grann. Dels efterhöra vad. Var finns det här? Vilken typ av pump är det som använts och hur bereds den här antibiotikan i pumpen? Vi tog kontakt med tillverkare och fick i gång det och sen började vi ju själv på kliniken på dom inneliggande med att prova fram det här och se så att det fungerar, alltså pumpen.

HL: Det är ingen jättestor manick ska vi väl säga. Net är som en liten flaska som rymmer 250 ml.

HL: Som en liten läskburk kanske?

MB: Ja ja, det kan man jämföra med ja och den där bär man då med sig som patient fastklistrad på kroppen eller i någon liten väska kan man ha den runt, runt halsen eller runt midjan.

HL: Vad har ni fått för respons då från de patienter som har den här antibiotikapumpen och kan vara hemma och slipper åka till sjukhuset?

MB: Det är ju bara positiva reaktioner, de får ju vara hemma som sagt. Där de vill och sova i sin egen säng. Och som sagt, den är ju liten och behändig och lätt att ta med.

HL: Då är det här sprunget ur en medarbetardriven tanke från början som sedan resulterar i. Just den här åtgärden, då har ni flera såna här tankar och funderingar på hur ni ska hålla folk borta från sjukhuset?

AG: Ja, det här är ju en jättebra del för att den här patientgruppen tyckte jag verkade vara ganska vanlig hos er när jag var och gick med på eran vårdavdelning. Att det var ganska många patienter som hade den diagnosen och om några utav dom i alla fall kan få hjälpen i hemmet så är det några vårdplatser som frigörs och det är ju det vi har problem med i alla fall just nu och har haft en längre tid på sjukhuset, att kunna ha tillräckligt med vårdplatser.

HL: Så är det också ett resultat av det som ni då skapat , det blir den här kedjereaktionen. Jag tänker lite grann så här: om man ska jobba medarbetaredrivet och så ska man sätta i gång någonting, någon tanke eller någon något förslag eller någonting liksom. Att det är ett riktigt tillåtande klimat. På det sättet att ni har den där höjden i taket att här är det inget snack, utan här jobbar vi på det här sättet.

MB: Ja, men det tycker vi. Vi känner oss ju bekväma och att vi har det tillståndet om man säger. Vår chef litar på att vi löser problemen ja inom vissa ramar då såklart. Man kan ju inte hitta på vad som helst.

HL: Nej, det vore ju tokigt kanske ja. Om man tittar på eran egen arbetsmiljö då inne där ni jobbar. Vad betyder de här nycklarna för utveckling, för er själva tycker du?

MB: Ja, men det är ju roligt att kunna komma med idéer, som man sen ser leder någonstans också. Då tycker man ju det är roligare att jobba och att driva dom här utvecklingsfrågorna.

HL: Men får ni andra sådana här positiva effekter? Jag tänker på mindre stress kanske, eller det här behöver. Vi kanske inte lägga ner så himla mycket planeringstid på sådana saker.

MB: Jo, men det tycker jag nog att man kan se också. Ja, det är bara positivt.

HL: Anna Granevärn, nu när du hör det här liksom. Det är ju ett exempel på någonting som är medarbetardrivet och har resulterat i någonting väldigt konkret. Vi är ofta inne på den här frågan. Hur man ska överföra eller inspirera andra på andra avdelningar att försöka anamma det här mindsetet lite mer då.

AG: Ja, exakt och det, det är ju det svåra, men det är klart att vi vill dela exempel. Det här är ju ett sätt att göra det, att vi lyfter exemplen i den här podden och vi kommer att försöka lyfta dem ännu mer internt på olika sätt. För det som är lite svårt är ju att nå ut. Vi vet inte riktigt var man fångar upp saker som vi vill berätta om eller informera om när vi skickar ut blad, som ligger ute som man kan läsa och titta på enkelt, eller om det är att vi lägger ut det via webben internt. Eller att vi samlas i hörsalen och delar goda exempel eller i den här podden så jag tror att vi behöver göra lite av varje.

Men tänker också på det här klassiska när man hamnar i resursbrist som vi ofta gör, inte bara i våran region utan i många andra regioner och kommuner också, och det blir dags att se över vad pengarna går till.

Då är det ju lätt som ledning att den här klassiska, att vi använder osthyvelprincipen, alla får dra ner lite grann, eller vi tar beslut om att ändra bemanningen. Vi styr de här delarna som är egentligen det vi kan det vi vet.

HL: Ja, dom har lite lågt hängande frukterna som man brukar säga. Det som är som är lätt och ta till och som vi gör som vi brukar göra.

AG: precis så får vi det resultat vi brukar få. Det blir lite sämre arbetsmiljö och vi tappar några medarbetare och tillfälligt så kanske vi tappar en del kostnader. Men vi tappar också kvalitet.

När vi jobbar på det här sättet som vi har drivit ganska hårt från ledningen att vi ska komma till mer medarbetardriven verksamhetsutveckling för att hitta de här förbättringarna har ju vi kunnat frigöra vårdplatser. Hos er på ett sätt som vi inte hade lyckats med om vi hade sagt att nej, men vi drar ner lite på eran bemanning eller ni får inte ta in hyrpersonal eller vi skalar av lite här. Det hade ju inte fått den effekt den nu får, en effekt också för patienten. Kvalitetsmässigt att den får vara hemma sova i sin egen säng. Bara det och välja vilken mat jag vill äta.

HL: Det låter ju så otäckt när vi står här och säger att hålla folk borta från sjukhuset det handlar ju om att skapa den här tryggheten för patienterna, att ge dem den absolut bästa vården. Men kanske inte att de behöver vara på sjukhuset därför att det är ingen bra miljö heller att vara i om man får säga, det är bäst att vara hemma själv.

Jag tänker lite grann på det här med att plocka de här klassiska lågt hängande frukterna.

Vad är det som måste till att kliva bort dem och titta kanske på hela tårtbitar i stället till förändring. För det kan ju också sitta i vad man har för egna egenskaper och erfarenheter. Så hur ska man liksom lösa den gordiska knuten om man får säga så?

AG: ja, det är ju inte helt lätt. Här gäller det ju som ledning att hålla fingrarna lite ur syltburken att försöka få en gemensam bild av det vi har att göra med och våga bara stå kvar och ge den tilliten till våra medarbetare att vi vill alla samma sak för då handlar det ju liksom från sjukhusledningens håll att kunna släppa kontroll och inte vara inne och dutta som det brukar kallas och vara lite trygg i det också, och stå kvar i att skapa den här förutsättningen för sådana som dig då Maria och andra inom sjukvården att den här friheten finns inom vissa ramar då såklart.

HL: Men hur gör man det då? Det är ju en ledargrej.

AG: Ja och det då hamnar vi i det här igen med att kunna kommunicera ut till verksamheten, att det är det här vi vill, för det är inte så lätt att nå ut alla gånger, men nu har vi jobbat med det här i ett år ungefär från ledningens sida och verkligen gjort allt vi kan för att det ska märkas och det ska vara tydligt att det är det här vi vill. Och jag hoppas att man börjar märka det ute också eftersom det händer ganska mycket. Det tycker jag ändå är en signal på att man förstår att det är OK.

HL: Ja, det händer flera olika saker i den där riktningen. Men känner ni då själva att det här är supertillåtet hela tiden? Nu är det tredje gången jag ställer den frågan redan svara på det så du ni är ju det goda exemplet kan man ju säga ja, men om du fick inspirera andra arbetskamrater då inom sjukhuset till exempel, liksom vad, vad skulle du vilja göra.

MB: På något sätt kanske jag skulle vilja dela med mig lite grann. Just att visa att det är tillåtet att det här att vi är lösningsorienterad som jag varit inne på tidigare att det inte är ett blankt nej direkt på många frågor utan ett ja, men vi löser det. Ja, vi ändrar våra rutiner kanske lite grann och så där. Där är ju även covid som vi var inne på tidigare ett ganska tydligt exempel hos oss där vi Fick ställa om väldigt snabbt.

HL: Och där var det inget snack utan i stunder av kris så funkar ju sådant här absolut bäst. Det vet man ju.

AG: Och kanske specifikt för er som var på då. Så det här handlar ju liksom om att överföra erfarenheter och kunskap hela tiden.

HL: Ja, annars ska du bjuda in Maria då till nästa träff med något gäng så att det blir lite fart?

AG: Ja, men absolut. Jag undrar om inte Maria kanske är med i eftermiddag på Clarion?

MB: Det stämmer ju faktiskt.

HL: Ja, vad händer? Vad händer då?

AG: Precis då har vi uppstart faktiskt i ett antal genombrottsprojekt som vi har lyft och sätter lite extra fokus och stöttning på nu för att vi tror på dem och det är medarbetardrivet.

HL: Vilka är det som samlas där då?

AS: Ja, men det är du Anna och Maria och Elisabeth Liljekvist, som är divisionschef på division kirurgi som håller ihop det här lite. Maria kommer att vara där och ett antal kollegor till Maria också från olika delar av hälso- och sjukvården som har andra jättespännande projekt som vi kommer kunna dela med oss av här.

HL: Ja, okej, det är lite låter lite småhärligt.

AG: Ja, ja precis, men Maria är ju först ja först ut här.

HL: Vad kul, här har du en chans nu Marie att verkligen liksom sätta ett märke. Hur känns det då?

MB: Nervöst på något sätt också, men inspirerande och kul.

HL: Det här händer då alltså i eftermiddag, det är 25 april, ska vi säga när vi spelar in det här så att alla förstår att det är den dagen det handlar om. Ja, ja, jag ska inte grilla något mer på det. Vi får ta det något poddavsnitt. Det är lite spännande blir lite nyfiken. Om man pratar om den stora omställningen kring nära vård. Hur arbetar ni då?

MB: Ja, men vi har ju pratat om dom här, patienterna som klara sig själv som får gå hem med den här pumpen. Nästa steg där tänker jag för vår del, är ju att vi kopplar in patienter som bor på boenden, och hemtjänst som inte tar sig till oss. Vi har ju ett stort stort län och behöver få ut det här till hälsocentraler och kommuner.

HL: Och då pratar vi om ett ganska stort, mycket större utvecklingsarbete då för att hänga på den här omställningen till nära vård.

MB: Ja.

HL: Det låter ju också spännande. Ja, och hur ser den samverkan ut då? Sitter ni i grupper samverkansgrupper med kommuner?

MB: Och ja, det blir det lite det vi ska jobba på i eftermiddag och jag är inne i det liksom.

AS: Ett av genombrottetsprojekten är ju det. AG: Ja, det är det som är roligt, det finns så mycket otroligt mycket positivt på gång. HL: Ja, det får man inte glömma bort.

AG: Nej, det får man ju inte glömma bort för att så är det faktiskt.

HL: Och när Anna Sjövall säger roligt har ni roligt på jobbet varje dag? Jag menar, ni ser ju säkert många saker som inte är så roligt, men det är ju liksom så det ser ut inom vården.

MB: Ja det har vi. Vi har jättekul på jobbet.

HL: OK för sådant är ju jätteviktigt arbetsplats, att man känner att det här är kul att vara här. För då är man ju in och duttar i arbetsgivarvarumärket och så vidare. Är det stor personalomsättning och ser eller blir alla kvar?

MB: här hos oss då på mottagningen är det ju ett tryggt gäng, lite annorlunda inne på avdelningen, men det är ju lite det också det här jobbar med för det behöver ju inte vara de här patienterna som vi pratade om tidigare utan det kan även vara inneliggande patienter som kan ha den här pumpen där man då behöver göra ett byte av pumpen en gång per dag i stället för att gå och ge 4 gånger per dag. Så det är ju också lite arbetsmiljö för sjuksköterskorna inne på avdelningen som vi förbättrar.

HL: Vad härligt allting låter, men allt är ju inte guld och gröna skogar, men vi kan väl i alla fall få tycka det just nu, att det är mycket som är väldigt positivt. Maria det var jätteroligt att ha dig här och få höra hur ni har det där på infektion heter idet infektionskliniken eller heter det infektionsavdelningen?

MB: Infektionskliniken är ju hela kliniken då där infektionsmottagningen är en del och infektionsavdelningen är en annan del.

HL: Förlåt min okunskap. Det är därför så bra med experter för de kan ju allting jättebra.

Lycka till i eftermiddag på Clarion och de 8 genombrottsprojekten du kanske inte ska vara inblandad i alla, men vi får se vart det leder. Har du simning på tapeten i dag, senare på kvällen eftermiddag?

MB: Ja, men då har vi 45 minuter lärarledd undervisning och lärare alltså. Vi får lite tips och lite träningsprogram.

HL: Sjövall. Det är det snökaos idag.

AS: Jag sprang igår faktiskt. Styrketräning idag det låter klokt. Jag har inte direkt läst jättemycket på programmet. Jag har en aning om att det är mycket benträning.

HL: Mycket ben, så då blir det benböj och benspark. Brukar vara jobbigt i alla fall. Och utfall och lite sådant där, bulgariska utfall är trevligt. Anna Granevärn. Vad ska du göra för någonting? AG: Jag ska styrketräna och min styrketräning är ju mer inriktad mot skidåkning, så det är ju mer överkroppsstyrka, kanske lite stakmuskler. Men vi har nu har vi ju stått här och väntat jättelänge.

HL: Jag tänkte precis komma till det. Tack, jag ska ju också träna idag. Jag tränade också inte igår, men i förrgår både lördag och söndag blev det.

Men idag så ska jag ta med min yngste son för vi ska träna tillsammans och det tycker jag är roligt och få med sig tjugoåringen så vi kan tävla lite i benböj så att vi ska dra på gymmet. Så det är min plan och min plan är överkropp också. Det kanske syns börjar synas. Men hör ni sköt om er lycka till på Clarion med utvecklingsarbete och allt ni pysslar med de 8 genombrottsprojekten. Det blir spännande att få höra om de lite längre fram. Hej då!

22 Maj 2023. Avsnitt 48. Att jobba med genombrott.

Är du nyfiken på hur ledningen inom vården når exceptionella genombrott genom att ta tillvara på medarbetarnas fantastiska idéer?

Vill du veta hur dessa banbrytande insikter driver på både den digitala omvandlingen och närvårdsrevolutionen?

I detta avsnitt utforskar vi hur ledningsteam och medarbetare arbetar med en systematisk strategi för att uppnå genombrott och omsätta idéer och visioner till verklighet.

Lyssna till om hur man vill involvera medarbetare för att generera revolutionerande idéer och utforska det systematiska tillvägagångssättet för att omvandla idéer till praktiska lösningar och om hur vårdorganisationen aktivt arbetar med att ställa om till en mer nära vårdmodell och skapa en personcentrerad vårdupplevelse

Produktion: Poddverandan i Östersund

Transkribering av avsnitt 48

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

Att jobba med genombrott

Medverkande tituleras i transkriberingen:

AG - Anna Granevärn-Sjukvårdsdirektör

AS - Anna Sjövall- Verksamhetsutvecklare

EL- Elisabeth Liljekvist-Divisionschef, kirurgi.

AKA- Anna Karin Andersson-Verksamhetsutvecklare

HL - Håkan Lundqvist- Programledare:

HL: Då ska ni vara välkommen till ännu ett avsnitt av den här podcasten från Region Jämtland Härjedalen där vi pratar om utvecklingen inom vården. Vi har gjort ett litet namnbyte, Anna Granevärn har du upptäckt det?

AG: Ja, det har jag.

HL: Renodlat lite grann.

AG: Exakt och är bra att få göra det kände vi för tydlighetens skull, så nu är det inte otydligt alls.

HL: Välkommen hit.

AG: Tack!

HL: Du är ju ständig medlem i den här podden, men du är ju också tillförordnad hälso-och sjukvårdsdirektör.

AG: Ja, det stämmer!

HL: Och så har vi med oss Anna Sjövall, också ständig medlem.

AS: Ja hej!

HL: hur är läget med dig?

AS: Det är bra.

HL: Är du också glad över namnbytet?

AS: Absolut!

HL: Idag har vi också med oss Elisabeth Liljekvist, vad är det du gör för någonting inom vården?

EL: Jag är divisionschef för division kirurgi.

HL: Ja just det ja, välkommen hit!

EL: Tack!

HL: Och så har vi ytterligare en gäst och vem är du?

AKA: Jag är Anna Karin Andersson och jag egentligen slutat jobba, jag pensionär, men jag jobbar ganska mycket ändå på timmar och rycker in i olika verksamhetsutvecklingsarbeten.

HL: Vad har du för bakgrund?

AKA: Jag är sjuksköterska och har min kliniska bakgrund på akutmottagningen där jag jobbat i 20 år. Sedan har jag jobbat som verksamhetsutvecklare på alla nivåer kan man säga.

HL: Jag tror vi har setts på akuten.

AKA: Det har vi säkert.

HL: Jag tror du har träffat varenda länsinvånare om du har varit där så länge.

AKA: Jag kommer inte ihåg har ju inte bild på alla.

HL: Det är så härligt när man liksom fortsätter att jobba tycker jag, för det finns så mycket erfarenhet och kunskap att hämta.

AKA: Absolut jo, annars så skulle jag inte stå här och det, det är ju den erfarenheten jag använder mig av om man säger.

HL: Idag prata om genombrott som ni jobbar med. Det finns 8 områden som ni har haft en liten dragning i tidigare, för någon vecka sedan. Ett utav dem hade vi faktiskt i senaste avsnittet och vi pratade om antibiotikapumpen. Men innan vi startar, vi brukar alltid prata lite träning för att vi tycker att det är viktigt med folkhälsa därför att det förebygger ju att vi någon gång kanske slipper landa inom sjukvården. Kanske inte till 100 procent, men en schysst livsstil, träning, motion och käk gör ju att vi kanske kan undvika vissa livsstilsåkommor eller annat. Så därför Anna Granevärn du berättade om i morse när du kom hit, att det nästan var slagsmål vid skiergen (anm. Stakmaskin som liknar att staka på skidor), där du tränar stakåkning.

AG: Nej, inte slagsmål. Vi har 2 Skierg bredvid varandra på vårt gym på sjukhuset och min kollega Lena och jag var där och tränade tillsammans i morse och då körde vi Skierg. Vi körde först ganska länge och sen körde vi lite styrketräning och sen kände vi att vi har lite krafter kvar, så då sa vi att vi går tillbaka till Skierg och nu kör vi allt vi orkar så vi körde allt vi orkade och tills vi inte kunde köra mer helt enkelt. Det var röda zonen, men det är ju så skönt efteråt. Det enda som inte var så skönt var att jag fick ett hostanfall efter jag tog i allt vad jag orkade så det satt i en stund så jag gick därifrån hostandes.

HL: För att liksom ha en schysst livsstil så behöver man ju inte köra sig blåblodig. Vad är det man säger 30 minuter om dagen ungefär i en rask promenad? Du nickar Elisabeth Liljekvist, det kan räcka så ni behöver känna att nu får man blodsmak i munnen.

AG: Det behöver man inte, men vi hade roligt och det är också en viktig del som jag brukar påminna om att man ska ha kul oavsett om man gör ett lopp eller man cyklar hemma eller vad man gör.

AG: Och på temat kul Håkan. Så hade vi ju hittat en liten bil bild på dig här, och den här bilden är ju från den 8 juli förra året.

HL: Allright.

AG: Och du har ett glas med någonting framför dig. Det är säkert vatten eller någon hälsodryck. Vi ska ju simma Vansbrosimningen.

HL: Inte vi!

AG: Nej Sjövall och jag och Skierglena. Så skriver du så här, ”hör av dig med hur allt har gått” det är ju trevligt liksom lycka till och så. Och då svarar vi från min telefon. ”Vi håller en plats åt dig här nästa år och tummen upp. Det ser ganska trevligt ut hos dig också ”och då svarar du, jag är på Anna, det är väldigt nice här och jag ser fram emot morgondagens uppdatering. (Skratt) Det finns En plats åt dig.

HL: Tack, jag kan inte neka. Jag har alltså skrivit det: Ja men ska vi gå då i podden. Anna blir du ledsen om jag inte står vid mitt ord?

AG: Nej, jag tror att det är du som blir ledsen.

HL: Ja, tack, jag vet inte hur jag ska hämta mig nu. Jag ska fundera lite så får vi se vad som dyker upp.

AG: Ja, men absolut. Det är viktigt att ha kul. och det är faktiskt kul efteråt.

HL: Ja, jag förstår, men det är ju det där med att komma i våtdräkten också. Det kan ju vara problematiskt. Anna Sjövall. Hur är det med din motion?

AS: Jo, men det är bra. Ja, jag vill inte påstå att jag har lovat att jag ska simma i år också, hon har inget bevis, det finns ingen mejlväxling eller något.

HL: Jag känner nu vilket tryck, jag fick liksom en ryggsäck av tegelstenar på mig.

AS: Nej, men det var det var kul efteråt.

HL: Ja, alla säger det ja. Nej, jag ska springa Göteborgsvarvet i helgen så jag ligger lågt vid träning just nu.

HL: På lördag, så nu håller du på liksom och toppar formen?

AS: Ja ja.

HL: Men för nu är det ju inte träna något mer inför alla fall. Nej, det är bara några dagar kvar.

HL: Det kommer gå bra, det kommer bli kul. Elisabet, hur motionerar du om du gör det?

EL: Nej, men det är nog mer det här temat 30 minuter om dagen och knappt det. Men jag älskar verkligen ut och gå, så det är väl det på temat kul.

HL: Men det är väl inte så dumt det. Vi vet ju att det räcker om man håller i gång så. Du då Anna Karin?

AKA: Ja, jag tränar faktiskt jättemycket, fast egentligen så beror ju det på att jag har hundar som behöver träning på alla möjliga sätt och då tränar jag dom på olika sätt, det är både konditionsträning och styrketräning och teknikträning och allt möjligt. Idag, till exempel, efter mötet med Jönköping som har med genombrott att göra så gick jag ut med mina bungypump-stavar en timme och gick i skogen och vart jättesvettig för det var varmare än vad jag trodde och sen åkte jag hit till exempel. Man får ta det mellan jobben liksom.

HL: Jag förstår.

AKA: Sen när jag kommer hem så ska jag ut och valla får en timme kanske, och då går man ju runt och då, ja så där hela tiden princip. HL: Vad härligt.

AG: Om vi nu ska glida in på det här med din motion Håkan?

HL: Jo, det går bra, Jag har ju tidigare pratat om att jag har återinvesterat i en landsvägscykel, En racer. Så att nu är jag i gång igen så jag har kört 2 längre runder som jag bedömer det då runt Brunfloviken runt 4 mil ungefär. Körde igår. Den var lite jobbigt för jag hade käkat lite dåligt så att strax innan Vallsundsbron kroknade jag lite grann så fick jag liksom kämpa på lite, men det gjorde ingenting för jag somnade till semifinalen i Champions League sen på kvällen. Det var behagligt.

AG: Och sömn är ju också viktigt för hälsan. HL: Man ska ju sova mellan 7 och 8 timmar, säger de ja. Men jag är mer som Gunde (Svan) jag sover 4–5 timmar och sen är jag uppe och poppar igen. Men igår var jag sliten, det måste jag säga, men nu tillbaka till genombrotten här som vi pratar om inom sjukvården i Region Jämtland Härjedalen. Ni hade en dragning på Clarion Anna Granevärn för en tid sedan. Vad handlade den om?

AG: Ja, det var en uppstart utav det här arbetet och det är väl framför allt Elisabeth och Anna Karin som kommer att kunna berätta mest om det som gjordes på Clarion. Jag var inbjuden en liten stund i början och det var jättefint att få träffa alla och se, och imponerades över hur många personer som är engagerade i de här arbetena.

HL: Elisabeth Liljekvist om man tittar på det här övergripande då vad är då de 8 genombrotten som ni kikar på och arbetar med?

EL: Ja, alltså de 8 är väldigt olika, men i alla fall 7 av dem har något som jag tycker är lite imponerande tillsammans och det är att de går över våra liksom organisatoriska gränser. Jag vill egentligen säga alla 8, men framför allt 7 av dem, för att vi vet ju att vi behöver göra ganska mycket genombrott med att förflytta vården till det vi säger är nära vård. Men det är ju liksom inte bara primärvården vi pratar om, utan det är ju verkligen all vård som behöver tänka lite nytt i och att en hel del handlar om att vi behöver stötta patienterna från olika organisatoriska enheter. Vi har kompetens liksom utspridd och den enskilde individen behöver den här kompetensen samordnat och koordinerat, och det är det som gör att jag tycker är så roligt nu att vi har dom här genombrottsprojekten ut vid eller genombrottsarbetena. Vi pratar så mycket om förflyttningen och det är ju det vi egentligen vill ha, de här genombrotten. Arbetena för att hjälpa oss allihop att ställa om så det handlar ju om, liksom de här antibiotikapumparna som ni pratade om i förra podden. Att kunna ge patienter antibiotika hemma. Det handlar ju om att kunna möta de här som efter förlossningen har fått förlossningsskador, och hur kan vi göra det inom olika specialiteter som vi har i sjukvården för att den enskilde ska få en bra och koordinerad vård. Det är svårt att samarbeta över organisationsgränserna för vi har ganska fullt upp i våra respektive. Därför behöver vi teknikstöd och metodstöd och det är genombrottet kan man säga.

HL: Jag förstår för att man hör ofta begreppet, hängrännor och stuprör och allt det där och det är ganska vanligt inom sjukvården och offentliga myndigheter att man jobbar på. Men man vet inte vad grannen är borta syssla med riktigt. Och det är ju många som jobbar med att bryta det här mönstret för att komma åt hängrännorna snarare än att hålla på och vara i stuprören. Men hur koncentrerar ni er då? För mig så blir det, när ni berättar om nära vård. Det är att liksom samla ett antal specialkunskaper runt en patient som har en svårighet och hur? Hur gör man det rent praktiskt? Vad är det för metodik ni använder?

EL: Nej, alltså genombrottet nu. Det vi jobbar med, det är att alla de här 8 enheterna, i stället för att vi som jobbar i vården, har ju liksom massor med tankar själv. Alltså där skulle vi vilja utveckla och göra de här hoppen till det som är det nya. Det här medarbetaredrivna och det tänker jag, det är ju styrkan i det mesta. Det som vi lägger till genombrotten nu, det är att faktiskt också börja med att se. Vad är det vi ser för patienterna, för personerna som går in i våra vårdflöden? Hur blir det för dem i det som vi har identifierat ifrån vården och behov av förbättringar, så det tycker jag kanske är lite extra spännande just med genombrott och så som vi gör nu, att vi börjar med patienterna och sen så tar vi allt det andra som verksamheterna också ser behov av att förändra.

HL: Anna Karin vad säger du?

AKA: Ja, det är ju precis så. Det är som du beskriver att det egentligen är första gången vi har sådana här arbeten som går över gränserna och det ser man ganska tydligt för det blir ganska komplicerat att få ihop teamen, för vi har ju sagt att vi ska ha representation i varje team så att man verkligen kan bygga hela processen. Men det som jag upplever som svårast faktiskt. Det är det här med personcentreringsperspektivet. Vi måste utgå från patientens behov.

HL: Ja, det trodde jag man gjorde i sjukvården.

AKA: Ja, det gör man ju på sätt och vis, men det finns ju liksom en uråldrig tradition i vårdpersonalen, att vi vet vad patienten behöver. Vården vet vad patienten behöver och det är ju inte, det man kanske vet ibland? Man vet inte alltid deras behov egentligen, utan det kan vara en helt annan sak än vad man tror.

HL: Vad krävs då för att bena ut vad mitt behov då skulle kunna vara till exempel?

AKA: Ja, då handlar det ju om att vi måste utgå ifrån patienter. Vi måste prata med patienter, vi ska helst ha med patienter i det här arbetet. Vi ska göra en nuläges kartläggning som bygger på en personcentrerad kartläggning PcP heter den metoden och då är det ju också, då får man välja hur man gör det. Det kan vara att man har med dem som en referensgrupp eller som enskild patient med i arbetet eller man gör intervjuer eller man gör enkäter. Vad som passar för just det här. Men det är ett krav att man ska ha med patienterna.

HL: I det har jag hör någonstans att det som blir superviktigt, att ha det här samtalet. Liksom skapa den här relationen mellan dig och mig.

AKA: Absolut! Man kan ju inte tillgodose alla behov, det går ju inte. Men samtidigt så måste man liksom på något vis förstå patienternas situation. Det är lite grann, det som är inte bara tillstånd utan vad lever de i för kontext liksom helheten. De kanske bor uppe i skogen och har det största behovet att någon skottar snö åt dem eller att någon hugger ved eller vad det kan vara. Det är det som är ångesten i det här liksom, och inte kanske att de har ont i armen eller vad det är så att man måste liksom försöka få ihop allt det här på något vis.

HL: Finns det andra, alltså fler exempel på vad vi vad som skulle kunna vara ett sådant här behov. som man lyssnar på. Vi brukar ju lite så där slarvigt säga att vi ska hålla folk borta från sjukhuset. Men egentligen handlar det om att se till att frigöra vårdplatser för de som verkligen behöver dem, medan de som kanske kan vara hemma och hjälpa sig själv till självhjälp och med hjälp av nära vårdteam och annat liksom kan få vara i sin hemmiljö. Vad finns det liksom för kriterier för de här behoven då, eller kan det vara högt och lågt?

AKA: Jag tror att det är högt och lågt, men det kan vara väldigt komplicerat som på första seminariet vi hade då, då hade vi ju då inspiratörer som vi kallar det för att det kommer någon och berättar som vi hade med antibiotikapumpen. Då handlade det om dialysen som då en patient var med och pratade om, som har gått från bloddialys på sjukhuset några gånger i veckan till att sköta sig själv i hemmet. Som då berättade om det här och han bodde uppe i Rossön, alltså 16 mil härifrån i stället för att behöva åka in till sjukhuset 30 mil tur och retur. Så ofta så skötte han det här själv och han fick ju några frågor om just det här, vad tyckte han, att det var oroligt att göra det här, för det är rätt tekniskt faktiskt. Det är ganska mycket maskiner och grejer, men han tyckte inte alls att det var svårt utan då fick han frågan, vad gör han om det krånglar? Då stänger jag av maskinen, sa han bara och det var det tyckte han var helt okej. Det är ju inte så det kan du ju vänta några timmar och så sen hade han då direktkontakt med de här sjuksköterskorna på dialysen som man kunde ringa till när det krånglar, det fanns också en chatt och de har ju det här övervakningssystemet där.

HL: De har varit här som gäster i podden faktiskt, vi har gjort ett avsnitt om det.

AKA: Ja, Caroline var ju här till exempel och det var ju de som var där och pratade. Det är ju liksom ett exempel. Det som jag tror eller det som eller det vet man ju också att när patienten får ta ett mer eget ansvar eller förutsättningarna och få ett eget ansvar då klarar man ganska mycket faktiskt.

HL: Ja, för vi pratar ju inte om att man själv ska genomföra en öppen hjärtkirurgi här utan att kanske lära sig att förstå hur ett verktyg fungerar till exempel eller hur jag digitalt kan vara medspelare i vården. Det måste vara oerhört skönt för den här människan att slippa åka från Rossön tur och retur för att göra den här rutinen, för det gör man ju flera gånger i veckan.

AKA: Och det som är också med det här är att det kommer ju också någon typ av folkhälsoperspektiv, åt det hållet att då han lär ju sig hur kan lära sig att äta rätt, mycket motion för att ha värdena under kontroll. Det här gäller inte bara dialys, det är samma med hjärtsviktfördelarna och allt det här att man förstår att om jag gör det här, då kanske jag kan sänka min blodtrycksmedicin, det kommer som på köpet det här med eget ansvar i det här så det är positivt på många sätt, det kan man ju också säga att det är ju ett val man gör man. Naturligtvis så man får ju träffa vården om man behöver det. Det är inte stopp utan det här är ett erbjudande man ger patienterna och att göra det själv och de flesta klarar av det och tycker att det är jättebra, det finns ju också ett bakre stöd om jag säger så, så man kan ringa och kolla. Och är det då så att värdena har försämrats kraftfullt eller att man blir lite akut sjuk då finns ju sjukvården där.

HL: Så om man tittar du på metodiken och de metoder ni kommer att använda då för att fortsätta driva de här genombrottarbetena som ni är inne i, vad kommer det vara det viktigaste tror ni? Eller hur långt har ni kommit då?

AKA: Ja, alltså vi har faktiskt haft ett möte nu på morgon med de här coacherna som hjälper till just med metodiken hur man gör och det ska finnas en viss systematik i det här och man har ju inte kommit så jättelångt. Men första uppdraget det är ju att man ska kartlägga. Hur ser det ut idag och varför fungerar inte det här som det som vi vill att det ska fungera utifrån dels vårdens rutiner och så vidare, dels utifrån patienten då och då måste man ju liksom först titta, hur ser det ut? Varför ser det ut som det gör? Och sen får man ju då börja fundera på, vad gör vi då åt det här? Det är ju lite klassiska förbättringsverktyg vi använder, där vi börjar med kartläggning för att se problemen så är det då analys av ”Så här ser det ut”, ” så här skulle vilja vi ville ha det”. Ja, vad är det som skiljer det? Alltså ett gap, ett gap där som man måste då sen då titta på, vad gör vi då?

HL: Ja, men det jag tycker det låter så spännande för här. Vi har ju stått och prata om det här ganska mycket i många olika poddavsnitt och här känns det som att nu börjar det liksom komma på rulle och det blir ju liksom ordentlig verkstad där borta någonstans.

EL: Ja, men jag tänker att, det som jag tycker att det är på rulle för att när Anna Karin och jag lite grann började sondera med alla verksamhetschefer och så där så kände jag att jag är nöjd om jag får 2 tror jag vi sa då, arbeten som går över gränserna för vi vet hur svårt det är och nu är det i princip alla de här arbetena så det tycker jag. Ja, det är på rulle tycker jag.

HL: Och det är kul, kanske på ett sätt när man börjar se saker i ett gemensamt sammanhang. Snarare än att man är solitärer som gör ett superbra jobb där borta. Men om man börjar se hela sammanhanget då kanske det väcker nya tankar och idéer om utveckling och sådana saker. Anna Granevärn, det är ju kanske du som äger den här frågan ytterst och ser till att det här jobbet ska genomföras?

AG: Nej, men det gör vi ju tillsammans i hälso- och sjukvårds edningen. Det är ju vår uppgift att skapa rätt förutsättningar och jag är väldigt glad för att det händer väldigt mycket ute nu. Det känns som att det är en vågrörelse som har startat. Det var lite trögt i början att få i gång det, något hände på några ställen och vi hade några goda exempel, men min känsla nu varje gång jag är ute i verksamheten är att det händer saker nästan överallt. Det drivs otroligt mycket och det är jättespännande att följa de här 8 som vi jobbar med. Men vi ska inte glömma bort att det pågår saker hela tiden där ute också. Massor med andra saker men just att lyckas gå över organisatoriska gränser som Elisabet lyfter. Det är stort och det kräver extra stöttning också och systematik i hur man jobbar.

HL: Anna Sjövall. Vad står du och funderar på när du lyssnar på samtalet?

AS: Nej, men jag tycker det här är jättespännande. Jag har ju också förmånen att få vara med som en av coacherna, så jag inblandade i ett av arbetena, Jag är en utav dom, sen är jag inne i stöttar lite i några av dom andra också delvis.

HL: Så även där blir det gränsöverskridande att liksom?

AS: Ja, absolut. För det är ju ett gemensamt mål med allting. Sen tycker jag det som är spännande så här, dels kan vi tänka organisatoriska gränser inom vår region, dels behöver vi också hitta, liksom det med kommunerna till exempel. Det är ju nästa gräns vi behöver titta på, för patienterna rör sig ju överallt.

HL: För de kan ju skrivas ut från sjukhus eller?

AS: Precis sedan, så det behöver ju finnas en helhet för om man tänker patientens perspektiv så är det ju den helheten man behöver komma åt på något sätt.

HL: Men nu har ni startat inhouse, då kan man säga och tänker då sedan att fortsätta liksom det här arbetssättet med metodiken någon gång där borta att inlemma då kommunerna och bjuda in, eller hur vi nu kallar det. Det pågår ju även i kommunerna också ska sägas.

AS: Absolut. Det är ju också utmaningar, för det är ju 8 kommuner som man behöver jobba mot då. HL: Ja, det är ju inte bara en kommun. Hur mycket tycker ni är då Elisabet och Anna Karin att liksom de här digitala funktionerna och behoven spelar in i ett sådant här arbete?

EL: Alltså, jag tänker nog att i många av de här genombrotten så är det kanske inte 100 % fokus på digitaliseringsdelarna faktiskt. Annars är ju det en jätteviktig del för vår omställning på totalen och det är som Anna sa, att det är ju ändå så otroligt mycket utanför de här 8 arbetena som händer. Och där tycker jag det har tagit fart riktigt med, liksom viljan och önskemålen ifrån verksamheten, kring att nyttja den digitala tekniken som är ett sätt liksom i vården med. Så där tycker jag det händer jättemycket. Men i de här arbetena så är det ju både och skulle jag vilja säga.

AKA: Ja, det är det. Det som kanske är mest är ju att man vill flytta ut vissa delar av vården närmare hemmet, alltså till hälsocentralerna, att det är då samarbete över gränserna där, att patienten inte behöver åka in till sjukhuset för att göra en kontroll utan man kan göra det på hälsocentralen och så kommunicerar hälsocentralen med sjukhuset och det är ju digital överföring. Då blir det liksom en närhetsprincip för patienten.

HL: Att slippa åka 10 mil kan det räcka med att åka en mil eller två.

EL: Men jag tänker att det är en hel del kring det förebyggande arbetet vi har också om vi tittar på en utav de här då, som är att titta på sin ögonbotten framför allt den stora gruppen diabetespatienter och där är det ju så, att det är många faktiskt som väljer att inte åka in till Östersund för att det är så himla långt. Om man tänker att man mår ju inte dåligt av det i stunder, utan det är ett förebyggande arbete att se att man inte får påverkan på ögonen och där tänker jag att det kommer göra stor nytta att man kanske får ta det i samband med sitt besök hos distriktssköterskan. När man gör sin kontroll på diabetes och samtidigt får göra den här undersökningen i stället för att åka alla de här 30 milen som det ofta handlar om, och bara göra en ögonbottenfotografering.

HL: Har vi inte haft ett avsnitt om det också? Eller som rörd i alla fall ögonkliniken.

AG: Men det stämmer. Det var inte så länge sen.

HL: OK, men där ni står nu då? Vad kommer nästa steg att vara?

AKA: Så här är det, att vi har ju ett seminarie till den 1 juni och sen är det ju sommar och semester. Och så fortsätter vi. I slutet av september har vi nästa, men det som vi vill att man ska åstadkomma är ju att man ska ha påbörjat den här nulägeskartläggningen utifrån personcentrerat fokus och att man då ska ha hittat gapet. Alltså vad är det som inte fungerar som det ska eller vad är det vi vill jobba med? En analys på det, lösningarna som inte är lösningarna ut någonstans måste de ju komma. Det kommer dit sen, men vi försöker att inte ha så bråttom med det här, för folk hinner inte med. De har ju sin ordinarie verksamhet att sköta också, så det är ganska svårt att få ihop möten, men de jobbar på jättebra med det, men det handlar om att först kartlägga och analysera vart det inte fungerar. Det är jätteviktigt att det görs först, innan man kommer med åtgärderna för då kanske man inte gör rätt åtgärder om man inte har analyserat.

HL: Ja såklart, men människan är ju skapt så att man vill gärna få åtgärderna först därför att man vet vad som skulle behövas.

AKA: Ja nej, men och det måste vi bromsa. Men det här tillhör ju metodiken och vi brukar ju säga att vi måste göra rotsaksanalyser annars kanske vi hoppar på fel åtgärder så den är jätteviktig, och den kommer vi få ganska mycket tid att göra. Man kommer lite olika långt och en del har ju också börjat tidigare. Det som det här med ögon, det har ju pågått ett tag men har aldrig fått riktigt rulle på det där så därför så har man nu för att få lite mer, ja, lite bensin, lite fart. Jag tänker att det är det som är första steget och så sen tänker jag under hösten. Då börjar man hitta dom här åtgärderna som, ”det här behöver vi göra” och det är säkert i smått och stort. Men då börjar man ju att testa dem då. Det går till så att man testar de här idéerna på åtgärder kan man ju säga, är det här rätt saker och så testar man att ja, hur gick det här då? Och gör en bedömning av det, analys, och så ser man ”det här funkar”, jättebra och alla är nöjda och glada. Ja, men då köper man det liksom.

HL: Då ändrar man arbetssätt och rutiner kring det. Ja, ungefär så jag förstår och vissa saker får man lägga åt sidan för det fungerar det inte alls så att det dom gör är ju egentligen att kvalitetssäkrar hela vägen. Det är därför ni behöver skynda långsamt. Och det är framför allt att det ska bli rätt så att man inte får börja om från början igen.

HL: Elisabeth, om man tar ett patientfokus, vad är liksom? Vad tycker du är det viktigaste där att ni ja?

EL: Men jag tänker just när det handlar om utveckla vården så är min erfarenhet att vi får lite andra lösningar om vi har med patienterna från början och hela tiden i utvecklingsarbeten, och det är det jag tycker är en utav styrkorna i den här metodiken som genombrottet ger oss nu, för vi är som sagt ganska duktiga på att tolka och inte fråga dem som nyttjar tjänsterna just nu. Så det tycker jag väl kanske är en utav dom här som jag tycker, är största fördelen.

HL: Ja spännande det kanske blir en ny tjänst någonstans eller flera nya tjänster för sjukhuset som heter patienttolkare eller nåt sånt där som hjälper till med överföra.

EL: Så det finns många sjukhus som har det redan

HL: Ja tack för den kunskapen.

AG: Men jag kan inte låta bli det här patientbibliotek. Jag gjorde bara en snabb reflektion, Anna Karin, hur länge har vi hållit på med det?

AKA: Ja i många år egentligen så handlar det ju om det kommer väl också från Jönköping? Från början tror jag. Vi har ju lite stöd, metodstöd av dem från den kulturen och de har ju ett sådant bibliotek med patienter. Alltså det är ett nätverk av patienter som man vänder sig till och vi vill ha hjälp med tyckande och så här det är de som är i vård kan man ju säga ja, Man kan säga att det har vi hållit på med länge och det har fastnat i olika saker. Det handlar om ersättningsfrågor och det handlar om och hur får vi tag på de här och vad är sekretess? Och det är väldigt mycket som har varit runt den här frågan och vi har fortfarande inte lyckats få till det, utan nu går vi ut med det att prata med patienterna i en närhet och fråga helt enkelt om de vill vara med.

HL: Så sa ju, så jag vill nu. Men ett sådant bibliotek är väl att önska, tänker jag. Jag som patient skulle känna åh, vilken ynnest att få dela med mig av det jag känner och det jag vet och det jag kan. Ja men Anna Karin och Elisabeth tack så hemskt mycket för att ni kom hit idag och ville vara med podden, var det roligt?

AKA: Ja ja, det tycker jag. Det är väl bra spridning och jag tänker väl att vi kan fortsätta sen att andra team kan komma hit och sprida vidare.

HL: De är jättevälkommen. Ja, hur var det nu då? Vad hade du på motions agendan här i eftermiddag?

AKA: Jag ska valla får! Måste stämma, träff med fåren så de vet när de ska komma eller jag lockar på dem.

HL: Elisabet blir det promenad idag också?

EL: Nu blir det promenad i sjukhuset vi har ju kulvert där vet du och de är ganska långa så att där springer jag som en liten råtta hela tiden så att det är väl kanske ännu mer steg där än ute. Där kan man ju komma åt några steg för sjukhuset är ju stort.

HL: Anna Sjövall du vilar dig i form till Göteborgs loppet?

AS: kanske lite yoga ikväll.

HL: Ja sträcka ut lite?

AS: Ja precis ja.

HL: Men det kan behövas Om du är kort i ryggen eller nåt sådant där. Och Anna Granevärn nu har ju varit och nästan haft blodsmak i munnen i morse. Då får du vila i eftermiddag eller?

AG: ja, men det är ganska skönt. Stretcha lite och koppla av. Jag ska åka och köpa 2 marsvin med barnen och sen ska jag dricka en kopp extra gott te.

HL: Vi får se hur det går, ha det så bra hörni och tack för att ni kom hit allihop tack.

5 juni 2023. Avsnitt 48. Forskning kombineras med vård, leder till att kompetens stannar kvar.

I detta avsnitt får du möjlighet att lyssna på distriktsläkaren och forskaren Ina Asklund om hennes briljanta team av läkare som skapat den digitala inkontinenskompisen-TÄT, som är en innovativ lösning som i vården för personer med ansträngningsinkontinens.

TÄT har vuxit fram som resultatet av en unik kombination av forskning och kliniskt arbete.

Genom att utforska de senaste vetenskapliga framstegen och tillämpa sina kunskaper som medicinska experter, har Ina Asklund och hennes kollegor skapat en tidig digital lösning som ger verklig hjälp till patienter.

Detta avsnitt ger dig en inblick i vikten av att Östersunds sjukhus, och primärvården främjar samarbetet mellan forskning och klinisk praktik.

Du får höra om hur en sådan miljö skapar en gynnsam plattform för innovativa idéer och banar väg för förbättrad vård.

Hör om att vården strävar efter att göra skillnad genom att kombinera forskning och arbete inom vården.

Produktion: Poddverandan i Östersund

Transkribering av avsnitt 49

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

Om appen tät.nu, arbetsglädjen, forskningen och kompetens.

Medverkande tituleras i transkriberingen:

AG - Anna Granevärn-Sjukvårdsdirektör

AS - Anna Sjövall- Verksamhetsutvecklare

IA- Ina Asklund distriktsläkare

HL - Håkan Lundqvist- Programledare:

HL: Det var trevligt och vi ska säga ett speciellt välkommen till dig Ina Asklund. Vad jobbar du med?

IA: Ja Ina Asklund är jag och jag är distriktsläkare på Krokoms hälsocentral, men sen är jag också forskare vid universitet och sen är jag också lärare mot läkarutbildningen vid Universitet.

HL: Ja, det är ingen mer du är när du ändå?

IA: Jo alltså det det är jag faktiskt och det ska man ju berätta så här i början egentligen. Jag har ju en liten jävsdeklaration nu för tiden, jag har ju också startat ett företag tillsammans med mina medforskare för ett år sedan ungefär.

HL: Ja som har med det här med appen och då har ni också en startup? IA: Ja exakt!

HL: Vad roligt!

IA: Ja, det spännande i alla fall svårt och nytt.

HL: Det kan vara ansträngande att hålla på med startups från början.

IA: Kan det vara.

HL: har ni hittat finansiärer för att kunna utveckla?

IA: Ja men vi är väl i det skedet att det krävs ju hela tiden.

HL: Nu är det den appen vi ska prata om bland annat som av en händelse. Ja, nu kom vi in på det först, men det är ändå bra att veta. Jag tyckte det var bra att du tog chansen lite grann också. Ja, när du säger jävssituation är det för att du har det som en bisyssla då eller?

IA: Ja, alltså den appen vi ska prata om är ju något som jag kan vilja rekommendera till mina patienter när jag jobbar som distriktsläkare, men nu äger jag ju också ett företag som driver appen så det blir ju ja, jag skulle ju potentiellt kunna tjäna pengar på den

HL: Ja, så det blir ju ett jäv, men det kan ju också vara syftet med att starta en startup att man någon gång inte bara ska hjälpa människor. Man kanske också vill tjäna en slant. Man behöver ju inte hymla med det men det uppstår en jävssituation. Vad innebär det då, blir du av med jobbet?

IA: Nej, det blir man inte. Nej, men det är viktiga för mig. Jag tänker att det är en personlig fråga för mig att det är viktigt för mig att hitta hur jag ska förmedla det att man är man öppen. Det är så vi är vana inom forskarvärlden också. Att man måste ju berätta om alla sina jäv, att man har uppdrag på olika håll och så att folk kan bedöma om det här är trovärdigt då på olika sätt.

HL: Jag förstår och det är ju inte så konstigt att man kanske går i de där tankarna när man håller på och engagera sig i någonting. Men det blir ju lätt så man engagerar sig på många olika i många olika områden och så gäller det att ja, berätta om det då så alla kan höra, det får bli en liten cliffhanger tills vi kommer fram till vad det är för app och hur den funkar och så vidare, därför att vi ska börja med dig Anna Granevärn för att vi brukar prata lite grann, lite kring folkhälsa och lite kring träning och så vidare och vi vet att det finns extremer i den här studion och du Anna Granevärn är en utav dem. Du cyklade 15 mil igår och dagen innan då, hur många mil?

AG: Nej, det var 2 dagar innan 11.

HL: OK så på 3 dagar har du sopat ihop 26 mil och det är ju bra.

AG: Lite Skierg(Stakmaskin) däremellan. HL: Ja just det den där stakmaskinen för er som inte känner till den som man sommartid och inomhus kan använda. Men ditt mål är ju Vätternrundan.

AG: Ja, det är ju faktiskt så att det kommer ett lopp före Vätternrundan också som heter Siljan runt som egentligen blir som ett långpass inför Vättern men som är väldigt, väldigt trevligt och jag åkt en gång.

HL: Och då?

AG: När man kom i mål så fick man välja en dalahäst. Av de färger som fanns kvar förstås.

HL: Vad tog du?

AG: Jag tog en vit jättefin.

HL: Och varför pratar vi om det här? Vi tycker det är viktigt att människor rör på sig, käkar bra mat och inte hamnar i livsstilssjukdomar för då håller man sig borta från sjukvården för man vill ju inte ha så mycket kontakt med sjukvården om ni ursäktar. Även om det är trevliga. Sjövall, du har ju också varit ut och motionerat. Du har ju sprungit Göteborgsvarvet under tryckande hetta.

AS: Ja, ja, för att vara maj och för att bo här uppe så var det ju varmt förstås.

HL: Ja, det var ju tvåsiffrigt.

AS: Ja, det var över 20 grader, det var faktiskt många som kollapsar, berätta om loppet, ta oss igenom loppet.

AG: Och algerna vill vi höra allt?

HL: Jag prövar inte dom nej, algerna fick vara. De testade ett nytt koncept i stället för att använda den här vattensprutorna. Att de har någon slags algboll med vätska i. Man kan bryta sönder den eller så kan du svälja den hel. Jag tyckte det såg lite hemskt ut. Jag tyckte de såg ut som barnens studsbollar, de får hos tandläkaren.

HL: Nej, men jag förstår att du valde bort det. Men hur gick loppet? AS: Ja, löpmässigt inte som jag hade tänkt, men det är ett roligt lopp.

HL: Du har ju sagt tidigare att du hade som mål att springa under 2 timmar.

AS: Ja, det blev inte så.

HL: Men du är inte besviken?

AS: Det är ingen mening att gräva ner sig för det, jag var lite förkyld och det var trångt och det var varmt och så får man ge tänka att det var ett härligt lopp att springa och jag älskar Göteborg. Jag konsulterade min kompis som är IVA-syster och hon sa du har inte feber eller ont i halsen. Så jag testade.

HL: Då hade du liksom konsulterat sjukvården tänker jag. Jag är mest ute och cyklar brukar, vara det ibland, det går ganska bra för mig. Jag matar på min runda runt Brunfloviken och jag försöker cykla på tid snarare än distans jag tycker om när det går fort så jag tycker jag snittar ganska bra hastigheter faktiskt på de här 4,3 milen.

AG: Ja, det har sett bra ut.

HL: Ina, vi brukar dela med oss lite grann så här med hur det går. Hur är det med ditt tränande?

IA: Ja, men jag försöker väl komma i gång lite efter småbarnstiden. Jag har tre barn och så där och ja, det är mycket just med att lämna, hämta och sitta i bil så jag känner verkligen behovet av att röra mig, men jag cyklade hit till exempel. Jag försöker få in vardagsmotion och gå till jobbet en 20 minuter, kanske cykla ja så att det blir mest promenader och cykling och kanske någon gruppgympa ibland. Det har jag, återupptagit nu efter nyår, jag känner mig att jag är på gång faktiskt. Jag tycker det är kul att göra saker i grupp till musik. Då är det lättare för mig.

HL: Vad kör du då, bodypump eller danspass?

IA: Det var kul det var inte zumba (vanligt danspass inom gruppträning) det var något annat, en massa olika dansstilar det var förvirrande men kul kan man säga.

HL: Där hör ni man får hitta sin grej helt enkelt vad som vad som är roligt för man ska ju ha kul samtidigt.

AG: Det är jätteviktigt och har stor betydelse för motivationen och för att må bra. Att inte pressa sig och göra något man inte gillar.

HL: Nej, och kom ihåg att ni inte behöver cykla Vättern runt eller springa Göteborgsvarvet eller någonting annat. Det kan handla om det här med vardagsmotionen, att man håller sig lite grann i trim. Det är viktigt. Men nu Ina nu ska vi kasta oss över den här appen som heter tät.

IA: Eller egentligen då det faktiskt finns 3 appar som heter tät och dom heter Tät, Tät2 och Tät3.

Jag skulle bara vilja berätta lite bakgrunden. De är ju 3 appar men hör till samma forskningsprojekt som heter Tät. Det startades ju redan tvåtusenåtta av en kollega till mig, som är distriktsläkare också här i Regionen, Eva Samuelsson. Hon har forskat i många år om bland annat inkontinens. Och hon började då tvåtusenåtta med ett forskningsprojekt där dom ville se om man just kunde hitta, först var det alltså både internetprogram och appar som ett lättillgängligt alternativ till medborgare eller patienter som man kan använda hemma. Så det var så det startade och då ville de utveckla och utvärdera i forskning och sen också implementera. De hade ett ledord att det skulle också komma till användning så det var väl en grundtanke från början också, att de ville gärna forska om någonting som de såg kunde liksom användas i framtiden så att det inte bara stannar vid forskning utan verkligen blev liksom användbart.

HL: Vad är det man får för hjälp utav den här appen då?

IA: Ja, men det är ju, apropå träning. Det är väl lite som en träningsapp fast syftet med den är ju att det är ett behandlingsprogram för urinläckage och specifikt då kanske ansträngningsinkontinens och det är ju det här att man kan läcka urin när man just hoppar eller står. Det kan vara att man skrattar eller nyser och så där.

HL: Marklyft?

IA: ja det kan nog säkert hända och då är det ju bra att lägga på ett litet knep innan precis och det är sådana knipövningar som det finns då ett program för i den här. Plus att det finns liksom bilder och information om hur musklerna ser ut och hur inkontinens funkar också lite andra råd, det finns ju lite om ja, men det här med träning står det lite om och vikt och lite om det spelar nån roll, vad man dricker och så där, hur mycket man dricker och sen finns det ju sådana funktioner som man har sett kan öka motivationen till träning och också öka liksom följsamheten så att man verkligen gör de där knipövningarna, så det finns påminnelser och det finns lite feedback och det finns lite statistik funktion så man kan se en del gillar ju det. Vill du se hur det går? Ja, men hur långt har jag kommit? Märks några resultat, allt det där, så att det finns lite sådana funktioner för att att det ska bli lite, för att det vi har hört och lärt oss är att det är ju lite småtråkigt kanske alltså en del på träning ska vara roligt så kanske just liksom knipövningar tycker ju många är lite småtrist kanske och man vet också att man ska gärna göra det varje dag regelbundet och så där så att då verkar det som att det här stödet liksom att ha den här appen och titta på en bild som rör sig, att det är gör att det blir lite lättare och det blir som en liten digital kompis som kanske hjälper.

HL: Så att man faktiskt kör igenom de här knipövningarna.

IA: Jag intervjuade en del kvinnor som använder appen och de sa att det var lite som att någon liksom knackar en på axeln och sa att ja, ”men nu, kom igen, nu gör det här” nu och då hjälper det till. Det som står i behandlingsprogram är ofta att man ska försöka hålla i det där liksom regelbundet i 3 månader för att riktigt få bra effekt och det är ju ganska länge ändå 3 månader så att det gäller att hålla i det, då kan en app kan hjälpa. Vi tror vi att då kan det göra att många får hjälp av det och det är ju skönt att man får hjälp med sitt problem för det. Det är ju det man är ute efter om man då tittar. HL: Det här är en digital lösning. Vad bidrar den med, tycker du? I det stora hela, när man pratar om vården och omställning och digitalt verktyg som hjälpmedel för er som jobbar inom vården.

IA: Ja, men jag tycker väl att, om jag tänker för oss som jobbar inom vården då tänker jag mycket det här att det fanns inte så jättemycket annat att erbjuda patienterna som stöd innan. Utan det vi gjorde var ju att vi muntligt liksom att ja, ”men gå hem och träna nu tre månader så blir det bättre. Blir det inte bättre så hör du av dig och så följer vi upp det så går vi vidare för det finns ju annan behandling, alla blir ju inte, alla blir ju inte helt bra eller bättre av det, men det är ett första steg och sen ibland så skrev vi. Många kvinnor berättar om det också, att de kanske fick en liten sådan här svartvit, lapp som de skulle sätta på kylskåpet och det är väl i och för sig bra. Och då kanske det var en bild på liksom ett underliv i genomskärning eller nåt och så. Det var väl kanske det bästa vi kunde då, så att säga, men den har man ju inte med sig och den kanske man glömmer bort och så där så att här kändes som att vi kan erbjuda någonting mer. Något som kanske hjälper lite bättre och sen så ska jag också säga att ett syfte med hela forskningen var ju också faktiskt och nå en del som aldrig kommer till oss på hälsocentralen. För att vi vet ju att det är kanske bara 1/3 av de kvinnor som har besvär som faktiskt söker sig till vården.

HL: Vad beror det på? Är det för att det är tabubelagt?

IA: Men lite så, eller många tycker att det här kanske inte vården tycker är så viktigt. De kanske inte tror att vi prioriterar det eller inte prioriterar själva och tänker att nej, men jag kanske inte ska störa för det här, och en del tänker faktiskt också att ja, men det här kanske man får leva med om man liksom har fött några barn. Det kanske inte går att göra så mycket och så där, men då ger vi dem ett gott och försök i alla fall. HL: Ja men alltså lite så hör av. Hör av dig till vården tycker jag, för att jag menar vår primärvård kan svara på massa frågor. Bättre att fråga en gång för mycket.

IA: Ja men verkligen, och så får man veta sen vad man ska börja med. Om man ska komma på ett besök eller ska man börja med en app eller vad man ska göra?

HL: Det är ju det är ju inte alltid så lätt att veta själv! Anna och Anna, det här är ju ett väldigt konkret exempel på ett digitalt hjälpmedel, kan man säga medicinskt.

IA: Ja, det kan man säga. Det är en medicinteknisk produkt i alla fall

HL: Men vad tänker ni kring vad om man tittar på den här appen och är lite mer visionär så där liksom. Vad betyder det för vården i stort att man hittar på de här apparna eller vilken form av teknik man nu sysslar med.

AG: Ja, men jag står och tänker på några olika saker och en sak jag tänker på är ju det vi ofta pratar om i den här podden. Vi pratar om medarbetardriven verksamhetsutveckling, något vi inte har pratat så mycket om här, men som vi pratar mycket om i hälso och sjukvårdsledningen. Det är att kunna erbjuda möjlighet att jobba hos oss och forska att kombinera kliniskt arbete med forskning.

HL: Precis som Ina gör och har gjort. AG: Och att det driver ju verksamhetsutvecklingen. Det driver vårdens utveckling, vårdens omställning och det som jag tycker är allra mest intressant här är att det här måste ju vara ett utav de tidigaste exemplen i vår digitaliseringsvåg. Att arbetena som har gjorts i våran region gjorts utan att någon av oss eller någon

annan i ledningen har sagt att nu ska vi göra det här projektet, utan det här har ju ni själva kommit på och drivit så framgångsrikt under så många år och det är inte jättemånga veckor sedan jag senast läste om det i riksmedia igen.

IA: Just det ja. Nej, men där tror jag verkligen, det håller jag verkligen med om det här. Just att man har möjlighet i regionen att både forska samtidigt som man jobbar kliniskt gör ju också att man alltså, för det pratar man ju ibland om så här att det är viktigt att vi också forskar inom primärvården för att vi kanske tänker på andra forskningsfrågor än man gör inom andra specialiteter, så det tror jag är jätteviktigt. Vi har ju fått väldigt mycket forskningsstöd från regionen för att kunna forska och det också, liksom det här att kunna ha en delad tjänst, att kunna både jobba och forska:

HL: Det är ju viktigt för ett sjukhus som Östersunds sjukhus att ha forskning i institutionen och jag vet ju att du har ju berättat för mig att du har jobbat i 20 år på här, men har det här bidragit till att du stannar kvar?

IA: Ja, men det tror jag, det är ju häftigt, för att jag menar, vi är ju ganska långt till Umeå ändå och jag har ju anknytning till universitet men jag har ju nämnt att vi har ju också 2 andra, Malin Sjöström och Emma Nyström, som också är distriktsläkare och överläkare. Som också i det här projektet, att vi har varit flera och kunna ha liksom en forskare i gång det tror jag varit jätteviktigt.

Jag menar att det finns liksom många olika utmaningar som man kan jobba vidare med om man är intresserad.

HL: Ja, jag tänker på den här tillåtande miljön som Anna pratar om här att liksom låta medarbetarna få vara med och driva. De ska verkligen vara med och komma med sina idéer och förslag. Vad tänker du kring det? Vad kan du dela med dig för erfarenheter från det?

IA: Men det jag tänker om det är kanske mer alltså, nu har jag gått från forskningssidan, men jag tänker just att det kanske finns medarbetare som har idéer sen kanske man inte vet om det ska bli forskning eller utvecklingsprojekt eller vad det ska bli. Men att man liksom gärna ja, dels pratar med sina chefer, dels kan man ju gärna höra av sig till oss som forskare och fråga hur gjorde ni? Och alltså? Det är viktigt att vi som forskar kan dela med oss av hur. Hur gjorde vi när vi startade och hur kan man göra och hur man söker pengar och så där. Så att jag tänker att man får vara liksom inspirerade.

HL: Den här delen utav sjukvården där man får in den här typen av teknik någonstans, i tanken att det ska ge utrymme för annat inom vården och ta hand om någon som kanske mest akut sjuka, frigöra vårdplatser och sådant där. Har ni sett något sådant, att ni har lyckats se till att de patienter ni har verkligen varit i sin hemmiljö slippa åka till primärvården eller slippa åka till sjukhuset.

IA: Vi har ju inte undersökt den delen för att vi har ju ofta vänt oss till ja, direkt ut till liksom alla medborgare och inte gott via vården. Men vår tanke är ju just det också att man kan börja med ett sådant här hjälpmedel och kanske också att man provar. Det brukar snackas så kanske man också kommer in på att man kanske faktiskt kontaktar vården sen om det inte blir tillräckligt bra, så att det kan bli en väg in ibland också. Men då har man redan gjort det här första steget och man är lite påläst och det handlar väl mycket om. Ja att det man kan göra själv kan man göra själv, men sen kommer man ju till en gräns där man kanske behöver gå vidare i vården och då ska man ju komma dit. Men då kanske man har gjort det enklaste först redan. Sen tänker väl jag också att det är viktigt att tänka på att alla vill ju inte ha appar. Alltså när jag träffar kvinnor med inkontinens och så brukar jag prata om olika alternativ och en del vill ju ha appar och en del vill inte det. Det ska vara liksom individanpassat att det här är någonting som kan vara enkelt för väldigt många. Men för de andra så ska det finnas annat. Förhoppningsvis då om några kan klara sig med och jobba hemma med en app så kanske vi kan ha mer resurser för uroterapeuter eller andra typer av ja specialinsatser för dem som verkligen behöver det då, men det är inget som vi har undersökt.

HL: Jag ställde bara frågan, men det är jättespännande om man tänker kring det här kring det som Anna pratar om, att du också med forskarmiljön. Hur ska man utveckla den på ett relativt litet sjukhus som Östersunds då liksom? Hur ska man locka till sig i det här? Både medel för forskning och de som verkligen vill forska? Hur öppnar man den dörren och bjuder in?

AG: Det här handlar väl om att vi kan erbjuda tjänster där man har möjlighet att kombinera kliniskt arbete och forskning. Sen att locka till sig forskningsmedel.

IA: Men jag tror att många alltså inte bara jag, som är i primärvården, andra på sjukhuset också tycker att det har gått bra att kombinera forskning och jobb, hyfsat bra, även på sjukhuset av de jag känner. Att man också har det har ändå funnits ganska bra, liksom möjligheter att få forskningsmedel via. Man söker ju varje år då eller det finns olika sätt, men man kan söka varje år från regionen.

AG: Och det har man ändå, ganska goda chanser att få medel och sen finns det ju andra liksom mer nationella medel i Sverige och de är ju förstås i högre konkurrens. Men jag tycker nog att vi har haft en förhållandevis bra tillgång till forskningsmedel här och sen tänker att det är mycket att man liksom stöttar och peppar varandra. Forskning, FU enheten här på sjukhuset försöker ju göra olika IA: Jag tänker ändå att dom liksom har ju också stöttat med infrastruktur liksom, och de försöker ha lite sammankomster med forskare från olika kliniker och det finns statistiker som man kan få hjälp av till exempel för analyser och så att då, dom stöttar ju med infrastruktur.

HL: Anna Sjövall när du hör allt det här, för du är ju verksamhetsutvecklare skulle man kunna liksom. Skulle man kunna göra på ett sådant sätt att man kan man når dit, jag tänker nu ”så här kan man nå dit” i samtalen inne på sjukhuset och ute i primärvården att det blir helt tillåtet att droppa vilken idé som helst utan att någon dissar den?. Jag menar utan att någon säger om utveckling eller forskning så att inte någon bara säger att ”det inte går det här provade vi nittonhundra sjuttiotvå, kommer aldrig att gå". Då har man ju liksom dödat idén redan där.

AS: Nej, men alltså, jag tycker inte att det är så. Det uppfattar det. Sen är kanske inte allt så lätt eller att man kanske inte går vidare med alla idéer, men jag tycker nog ändå att liksom jag tänker. Det finns ju mycket på alla planeringsdagar tänker jag alla i alla fall hos oss och tänker andra kliniker också, att det kommer upp ganska många idéer som man kanske gör i det lilla på liksom sin egen enhet.

HL: Ja, men jag tänker alltså att mycket handlar väl om ledningen också? Framför allt kanske närmsta chef och att man är liksom tillåtande på arbetsplatsen också. Och jag tror ju mycket på att har man inte stöd av sin närmsta chef till exempel så är det ganska svårt.

HL: Sen måste det finnas ett tillåtande klimat generellt, men jag tror ändå att det är finns en vits med närmsta chef tror på den här typen av samtal, har ett öppet klimat generellt. Jag tänker liksom att det är processer att i början så dissar man ingenting utan man bara öser ur sig ner i hinken med allting. Och sen börjar man titta på det och börja välja lite grann. Att det här kan vi gå vidare med, det här kan vi lägga åt sidan så länge, den där parkerar vi där till tjugo trettiofem. Men jag tänker att det är första inledandet att man liksom verkligen kan tömma ur högt och lågt och liksom ha den här byttan med grejer och se vart det vart det tar vägen. Ja, sådant tycker jag är inspirerande, jag ville bara säga jag har en sak som jag skulle lyfta här nu när jag har sådana AG: Vi är tillåtande(skratt)

HL: Men jag kom på det nu när jag stod här och tänkte, jag passar på nu när ni är flera här för apropå nya saker och nya arbetssätt och digitalisering och så och har ni ju pratat om många gånger hur man liksom får sjukvården och vilja våga testa det.

IA: Vi har ju en ytterligare app då tät 2 som jag pratar om som vi fortfarande liksom inte har i något företag eller så utan bara i forskning och den vill vi gärna testa och föra in just via vården för där behöver man kanske en läkarundersökning innan man laddar hem den. Den är inte lika enkel. Och då tänker man jag som är distriktsläkare då, hur jag och mina kollegor om vi liksom ska försöka. Hur blir det? En patient kommer exempelvis till mig och säger, ”jag skulle vilja ha den här appen”, men då måste du först göra det här. Vi är ju inte så vana liksom att rekommendera olika digitala lösningar eller appar och så. Vi är inte så, vi är lite sena på bollen liksom.

HL: Hur ska det tas om hand?

AG: Ja, det här är en jättebra och jätteviktig fråga för det har vi stött på lite i andra sammanhang med. Patienter kommer och har hört till exempel att vi jobbar med egen-monitorering och den har högt blodtryck den kan säga ”Men det här vill jag mäta själv. Jag vet att ni har en sådan här app som man kan” Men då kanske just den hälsocentralen inte har börjat jobba med det och inte kan, så att det här, det här behöver vi ta vidare. Hur ska vi jobba med implementering av appar, och när använder vi dem och kan man förskriva dem? Eller hur jobbar vi med det? Och det kanske är en uppgift för primärvårdens MLA? Det finns en grupp medicinskt ledningsansvariga läkare. Jag vet inte om har du lyft den?

IA: Det forumet har jag inte tänkt på.

HL: Men det kommer du att göra?

IA: Ja, men absolut. Jag kände, att ja, det är ju bra grejer, ska ju användas av många och sen kan det ju finnas olika former av problem man behöver lösa då på varje hälsocentral för att få ordning på det liksom.

HL: Inom 8 områden så pågår det arbete under som kallas genombrotten. Man har sett lösningar på knutar för att komma vidare, det avsnittet kom den 21 maj, det kan ni leta upp där poddar finn. Är det någonting som du känner att du skulle vilja ha någon sista fundering så där som du känner att. Varför pratar vi inte om det här?

IA: Ja, men precis vad har vi pratat om? Vi har pratat om så mycket här nu. Tiden går fort, nej, men. Hm, är det någonting mer?

HL: Vad kan det vara som du har på hjärtat? Ja.

IA: Det är väl mycket det här att hur får vi det använt via vården? Alltså som sagt, många kan ju söka sig till det här själva, men om man nu kommer till vården, hur kan vi använda oss av dom här digitala apparna i det här fallet då? Det har jag funderat mycket på.

HL: För att det ska bli smidigt och enkelt och så där och jag tror inte att folk i allmänhet kommer att sluta fråga utan det kommer snarare att växa den tendensen tror jag man törs gissa på. Anna granevärn. Du har ju varit på besök hos Ina på Krokoms hälsocentral hur var det?

AG: Ja, men som tidigare primärvårdschef, har jag varit på Krokoms hälsocentral ganska många gånger och gjort besök och verkligen uppmärksammat att ni har jobbat väldigt mycket med olika förbättringsarbeten och projekt under åren och haft ett väldigt strukturerat sätt att jobba med det.

IA: Ja men ja, det håller jag med om och det har vi verkligen. Det har vi haft och jag tänker även när vi har bytt chefer ibland och så där så tycker jag att det har liksom hållit i sig. Det var ju också där som min handledare och grundaren till det här projektet. Eva Samuelsson liksom jobbade och också kombinerade det här med klinik och forskning och liksom inspirerade mig och så, sen också som du nämnde också med eller att vi har också varit liksom ja alltså. Vi har ju ofta haft också haft det går ju lite hand i hand, forskning och undervisning ofta och av läkarstudenter, så vi har också haft mycket läkarstudenter och har fortfarande så att det är liksom, det är liksom en kultur av både kanske utvecklingsarbete, och av det här med lärande och handleda nya och liksom att ära sig nytt och ifrågasätta och så där så att ja, det håller jag med om. Det är en sådan kultur faktiskt.

HL: Det är det magiska ordet. För kultur kan ju förekomma lite på olika sätt i en stor organisation. Här kan det se ut si och här kan det se ut så. Primärvård, vi förknippar ju det med hälsocentraler eller vårdcentraler, men vad har den egentligen för status i den här regionen?

IA: Ja, men det är ju väldigt roligt att vi också är universitetssjukvårdsenhet och har varit det sedan några år och det är ju inte så många primärvårdsområden i Sverige som är det alltså särskilt inte som ligger utanför då universitetsområden.

HL: Men vad betyder det rent konkret?

IA: Ja, men det betyder ju att vi uppfyller liksom vissa kvalitetskriterier kan man säga för att vi ska ha både ha liksom god forskning, hög kvalitet på forskningen. Vi ska också ha undervisning av det här hör till läkarutbildningen då av hög kvalitet och vi ska också driva ha en sjukvård med som drivs med god kvalitet. Och ja, där det finns också forskning i ute i primärvården och det och vi blev ju faktiskt. Det var inte så länge sen, det var i höstas tror jag, som vi blev granskade alltså att de följde upp det här då från Socialstyrelsen. Det höll fortfarande så att det är jätteroligt, så det är vi väldigt stolta över.

HL: Ja, vad kul och Anna Granevärn kom det här till under din tid som primärvårdschef?

AG: Ja, det gjorde det faktiskt. Sen kanske inte var min förtjänst utan det är ju många andra drivna personer i vår organisation som har sett till att det här faktiskt blir möjligt och som sett möjligheten att vi kunde uppfylla de här kraven. Men jag minns att det här var en period när jag var verksamhetschef nere i Funäsdalen som jag fick prata med radion om det här, för det var en som en nyhet då. Så det är ju några år sedan.

HL: Vad spännande och det är ju så att när man gör saker tillsammans så är det ju mycket lättare än att stå där som en solitär och pilla på med sitt så det är ju bra att bjuda in och hjälpa varandra, kan man det blir det ju mycket roligare. Tack för att du kom hit Ina.

IA: Ja, men tack så mycket för att jag fick komma berätta om allt det här fantastiska. Jag är sugen på komma någon mer gång.

HL: Du är jättevälkommen tillbaka. Ja, egentligen när du vill. Hör av dig Sjövall det är hon som är producent brukar vi säga. Vad står på agendan ikväll ska det tränas eller motioneras eller ett glas någon form utav gymnastik.

AS: Löppass! Vet inte exakt hur långt.

HL: Anna granevärn.

AG: Men jag var ju på sjukhusgymmet i morse och körde skierg(stakmaskin) och styrketräning så jag kommer nog bara ta det lite lugnt ikväll. Basta lite, kanske stretcha. HL: Ina du ska i väg på aktiviteter vet jag,

IA: jag ska promenera och cykla lite bara.

HL: Ja, men det blir skönt. Tack så mycket hej.

AG, AS och IA: Hej då

19 juni 2023. Avsnitt 50. Sommarbemanningen – en försiktig optimism

I detta avsnitt av vår podcast tar vi upp hur Östersunds sjukhus sedan september 2022 har tagit sig an utmaningen med att planera sommaren 2023.

Vi utforskar deras arbete med att jobba över gränser för att säkerställa bemanning och trygg vård under den kritiska sommarperioden.

En möjlig nyckel till framgång hittills är tidig samverkan och planering. Nu känner ledningen en försiktig optimism då läget ser bättre ut än i fjol.

Produktion: Poddverandan i Östersund

Transkribering av avsnitt 50

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

Sommarbemanning-startade i höst

Medverkande tituleras i transkriberingen: AG - Anna Granevärn-Sjukvårdsdirektör

AS - Anna Sjövall- Verksamhetsutvecklare

MK- Malin Karlsson v Hälso- och sjukvårdssamordnare

HL - Håkan Lundqvist- Programledare

HL: Ja den här inspelningsdagen för region egentligen har i dagens podcast som handlar om vården och utvecklingen är kall, blåsig och höstlik kan man väl säga ändå?

AG: Ja, det är ju inte direkt någon drömsituation med de sista långpassen kvar inför Vätternrundan och det ser ju ut som det här vädret dessutom kommer hålla i sig ett tag.

HL: Eftersom du håller på och förbereder dig för Vätternrundan och så och så är det motvind. (Cykel)

AG: Det är inte så spännande utan kanske mera utmanande och lite grann på gränsen till farligt när man kommer ut på höga broar och liknande med kastvindar från sidan.

HL: Då vet du hur det blåser, och när vi är inne på träning. Anna Sjövall hej på dig också du löptränar ju så för dig kanske inte kastvindarna är lika.

 

AS: Nej, löpningen är ju går ju bra men sen har jag ju börjat cykla till och från jobbet det är motvind åt alla år, det var inget roligt i morse. Jag gruvar mig för hemfärden lite så där.

HL: Då vi bor runt storsjön är det först motvind dit och sen är det lika mycket motvind hem.

AS: Det är konstigt det där hur det svänger och far, och jag tycker inte om att cykla, det gör det inte bättre att det alltid blåser. Nej, just det, men jag har lovat att lusten kommer att infinna sig en vacker sommardag utan motvind, då kommer du att njuta.

AS: Tar hellre en löptur!

HL: Jag förstår, och sen har vi dagens gäst här. Hej.

MK: Hej.

HL: Och vem är du?

MK: Ja men Malin Karlsson heter jag och finns här i regionen sen 5 år tillbaka, i området ska jag säga, sen 5 år tillbaka.

HL: Man kan nog ana någon sådan här västkust liknande i dialekten. Ska jag gissa?

MK: jag gör det.

HL: Jag säger Göteborg.

MK: Ja, jättebra. Jag kommer ju från skärgården utanför Göteborg. Ifrån den södra skärgården och det är lite att jämställa med Jämtland faktiskt på grund av att det faktiskt är glesbygd trots att det är enbart 1,5, 2 km ungefär in till storstan.

HL. Är det kala kobbar och skär?

MK: Ja, det är typisk bohuslänsk Göteborgsmiljö.

HL: Jaha på någon ö då.

MK: Stämmer bra, ön heter Donsö. Det är ju en skärgård som består av 6 olika öar med totalt fyratusen femhundra boende och där har man ju en väl fungerande primärvård och utbyggd hemsjukvård med ett nära samarbete med både ambulanssjukvård och hemsjukvård, och primärvård.

HL: Och du säger att det liknar den region vi bor i här så att säga, samma typ av erfarenheter. Vad är det som lockar hit till oss?

MK: Ja det är bland annat det delvis kan jag säga, sen var det faktiskt Mittuniversitetet Miun, att det var en utbildning som gjorde att jag kom hit. Jag läste en Master i hälsovetenskap och inom är hälsa, vårdens digitalisering så att det var det som gjorde att jag kom hit då. I första hand kan man säga.

HL: Vad häftigt att du är med oss och pratar du på det idag, tycker. Jag.

MK: Tack ska du?

HL: Vi har pratat en hel del om omställning och digitalisering under de här avsnitten som vi har levererat härifrån. Det är kul. Du vi ska prata lite grann om sommaren och den närmsta framtiden, alltså hur det kan se ut i sommar för du har ju haft vad jag förstår är ett ganska brett perspektiv när det handlar om att få till det här med sommarbemanningen i sommar.

MK: Ja delvis, jag har ju min funktion som är hälsosjukvårdssamordnare i regionen.

HL: Har du hovrat som en drönare över resten av gänget för att liksom. Styra och ställa lite grann och fixa med positioner och se till att planer går i lås och sådant där.

MK: Ja över gänget då, som har bestått av i princip alla delar, som representerar hälso och sjukvården alltifrån HR till kommunikation till verksamhetschefer. Så absolut.

HL: Då anar man ju någonstans att det här har det pågått ett rätt stort samverkansarbete med alla de här inblandade. De som jag kallar gänget, men som egentligen är olika funktioner inom region egentligen här idag. Vad, om du tittar på hur det var förra året, hur det fungerade, lärde ni er av, tycker du till i år?

MK: Man kan ju säga så här att en stor lärdom var ju att vi skulle börja i tid med planeringen och det var ju grunden till det här uppdraget som kom av Anna Granevärn. Vår hälso och sjukvårdsdirektör. Och det är ju en lärdom som vi har försökt dra nytt av att börja i tid. För det ger också möjlighet att man är etta på bollen, att man inte hela tiden ligger steget efter när det gäller planering, utan vi vill ju gärna ligga steget före och också ha tiden för oss att kunna åtgärda saker som vi kommer på då behöver göras. Så att från början var det ju så att det här uppdraget tog jag emot i slutet, mitten på oktober. Och sen utifrån det här uppdraget då så tillsattes det en styrgrupp och den här styrgruppen har ju haft olika funktioner och som jag nämnde inledningsvis då så har den bland annat bestått av första linjens hälso och sjukvård, det vill säga alltifrån 11 77 till hälsocentralerna i våra region. Det är ambulanssjukvården. Det är även alla öppna mottagningar så som ungdomsmottagning och så vidare och egentligen allt som sker vad gäller hälso och sjukvård utanför sjukhuset. Så där har vi haft en representant och sen har vi haft ytterligare representanter från slutenvården och specialistmottagningar inne på sjukhuset då HR har varit representerade eftersom många frågor när det gäller bemanning berör HR I synnerhet. Vi har också valt att ha med kommunikationsavdelningen eftersom vi vill vara transparenta emot medarbetare och även transparenta ut till medborgare i våran region så att de ska veta vart de ska vända sig.

HL: Men det är väl alldeles lysande? Det är så en myndighet ska jobba om jag får tycka någonting, att vara transparent och öppen. Anna Granevärn du gav uppdraget redan i oktober.

AG: Men det stämmer. Vi hade en första samling i slutet på augusti med alla verksamhetschefer där vi utvärdera sommaren egentligen mest på magkänsla eftersom vi inte hade alla siffror då och konstaterade ganska snabbt att här behövde vi komma på banan med en planering lite snabbare än vad vi hade gjort tidigare och vi får väl också komma ihåg att som det var tjugo tjugotvå så var vi många som bytte roller och vi klev in och hade inte riktigt den här planeringen på plats och vi var väldigt nära inför sommaren när vi skulle behövt varit klara med alltihopa, så drog vi igång och insåg att här fattas det massor. Det fattades hyrpersonal. Det fattades bemanning till vårdplatser. Vi hade inte alla beslut kring ersättningar och annat klart som ju är en viktig förutsättning för att kunna bemanna. Så att efter sommaren började vi på att formulera det här i ett uppdrag. Som Malin fick som samordnare, uppdraget att leda den här organisationen som skulle planera inför sommaren tjugo tjugotre och efter vägen så har vi fattat en del olika beslut som har varit viktiga för processen och planeringen. Bland annat fastställde vi ersättningar för sommaren och fick politiska beslut på det.

HL: Det som kallas sommarpaket eller ersättning för att jobba under sin semester? Genom att skjuta på den eller?

AG: Precis, den typen av ersättningar.

HL: Men hur viktigt var det att få acceptans och beslut på det ganska tidigt?

AG: Ja, men det är viktigt, för annars går alla och väntar och sätter inte upp sig på de här passen som man kanske skulle kunna ta. Men när det är klart och tydligt vad man får för att gå in och jobba så är det ju lättare att bestämma sig för att göra det.

HL: Men var det också en lärdom då från tidigare?

AG: Ja, vi har också inspirerats en hel del av hur Västerbotten har arbetat med den här typen av ersättningsmodeller under sommaren.

HL: Den stora frågan som hänger i luften här är ju liksom, hur ser det ut nu? Vi vet att på vissa avdelningar på sjukhuset i fjol så var det inte särskilt bra. Men hur ser det ut i år? Vi behöver inte gå in på några detaljer eller avdelningar, men liksom själva det övergripande läget.

AG: Den stora skillnaden från förra året är ju att förra året så var vi i slutet av pandemin och den satte ju jättestora spår ute i verksamheterna. Det var en hel del sjukskrivningar. Det var många som inte kunde vara på sin arbetsplats för att vi hade ju fortfarande restriktioner vilket ledde till att man också behövde vara hemma för anhöriga som var sjuka och barn och så vidare och glädjande nog så har vi ju faktiskt gått ur pandemin så att det kommer att göra sommaren lättare, tror vi ju då.

HL: Ja, att människor var oerhört slitna efter pandemin efter att jobbat väldigt mycket med att göra sin samhällsnytta så att säga är ju sant.

AG: Sen är det ju så att regionen har ju otroligt mycket lojala och arbetsvilliga, men också arbetsamma medarbetare så att vi har ju förhoppning om att det ska bli en bra sommar.

HL: Jag har faktiskt hört att det är bättre i år och det kanske är ett rykte inte vet jag, men jag har faktiskt hört det att det är bättre i år än förra året. Det är den frågan alla ställer.

MK: Sammanfattningsvis så har vi ett bättre utgångsläge och det har också varit ett av målen med det här arbetet, att vi skulle ha ett bättre utgångsläge. Vi hade väl önskat att vi kanske hade haft ett ännu bättre utgångsläge vad gäller vårdplatser, för det har varit ett pusslande under våren också. Väldigt stora behov, många myckna söktryck på akutmottagningen. En hel del pyssel och pussel med att fördela patienter, men som det ser ut nu är vi väl i princip i de mål vi satte upp för sommaren och vad gäller antalet vårdplatser så det är det är betydligt bättre än förra året när vi jämför där vi hade det som svårast med vårdplatser kan man väl säga.

HL: Ni har nått målet utifrån vad då?

MK: Tillsammans har tittat på vad är behovet? Hur ser flödena ut, söktrycken? Hur många vårdplatser använde vi förra sommaren? Hur många hade vi och så har målen skruvats efter det som vi bedömer är behovet under sommaren i antalet vårdplatser. Sen jobbar vi ju för att vi inte ska ha en beläggningsgrad som är alltför hög, utan det rör sig hela tiden på det här, men vi vill inte ligga på en beläggning som ligger på 100 % eller högre, för det är då vi hamnar i de här situationerna där arbetsmiljön påverkas och det blir inte riktigt bra, kan bli ansträngt, det kan bli mycket ansträngd, det vet vi, men det här innebär ju då att många andra funktioner behöver samspela över sommaren, kanske ännu mer då när det gäller primärvården till exempel.

HL: Folk ska hålla sig borta från sjukhuset om man absolut inte måste.

MK: Man ska ju dit när man behöver, men i vissa fall så kan man ju kanske lösa det på andra sätt genom självhjälp eller att man ägnar sig åt primärvården och samarbeten mellan primärvården, distriktsläkarna, ambulansen, kommunerna och att försöka lösa patientens problem så tidigt som möjligt egentligen utan att man ska behöva bli ännu sämre och behöva hamna på sjukhuset då. Sen är ju våra medborgare, de är ju otroligt upplysta idag. På grund av eller med hjälp av internet och så vidare, så att många är ju också ganska svårt sjuka och har försökt själva hemma innan de faktiskt uppsöker vård. Och det är ju också något som man ser särskilt tydligt i glesbygd. Man söker inte vård i första taget om man bor väldigt långt ifrån sjukhuset då.

HL: Det finns ju dom här alternativen om man bor en bit från sjukhuset alltså eller alternativen. Det finns de här sätten att arbeta på när det gäller att ge människor vård som innebär att man kanske inte alls måste ta sig till sjukhuset överhuvudtaget i ett speciellt läge. (digitala lösningar, egenmoitorering red anm) Men hör ni och jag måste ändå få om jag får hålla kvar vid det här vad man lär sig utifrån historien och ditt arbete Malin, alltså. Ser du någon sådan här framgångsfaktor inför sommaren som du kan peka ut att det här? Det här pinpointar vi vi extra bra, eller det här var ett exempel på någonting där vi där vi lärde oss från tidigare till i år.

MK: Ja, men jag tänker hela på uppdragets karaktär, det är ju någonting som man ska bära med sig in i framtiden. Hela uppdraget är ju egentligen en framgångsfaktor. Vi var inne på tidigt, att vara tidigt på bollen och att börja tidigt med planeringen för att ha tiden på sig. Sen är det ju också detta med samverkan. Som Anna var inne på också, att vi har samverkat över gränser och haft möjlighet att samplanera verksamheter, det vill säga att när att man har kunnat hjälpa eller att vi kan hjälpas åt inom verksamheter och där det också finns möjlighet där personal också faktiskt får möjlighet att förflytta sig om man vill och ha möjlighet så att det finns så många framgångsfaktorer i detta. Så att det ska bli jättespännande att göra utvärderingen eftersom det är första gången vi jobbar på det här viset.

HL: För mig låter det som så här kommer det lite nya arbetssätt, det som jag pratar mycket om i den här podcasten. Det som kan vara medarbetaredrivet och att liksom skippa stuprören och hänga kvar i hängrännan och liksom testa sig fram över gränserna som du säger Anna Sjövall. Du står ju här och lyssnar. Vad tänker du kring det här arbetet?

AS: Jag har hört. Jag tänker av erfarenhet, somrarna är ju tuffa generellt för att människor ska vara lediga. Jag menar, vårdpersonal behöver också vara ledig, så var det ju även när jag jobbade, så var det ju så att somrarna var tuffare då, men jag tycker det är jättespännande att höra. Det ska bli väldigt kul att som du säger se utvärderingen sen i höst hur det faktiskt varit då, för det var ju inte jätteroligt att höra hur det var förra sommaren.

HL: Nej, nej, och det vet vi. Vi vet hur det var förra sommaren på vissa ställen, men jag tänker lite grann kring det här med samverkan över när olika funktioner slår sig ihop och att man liksom hur hittar man liksom tilliten till varandras olika kompetenser. Jag tänker på kommunikation till exempel som jag jobbar med. Det brukar ibland upplevas som lite teflonartat. Att vad gör de där borta på kommunikationsavdelningen? Det är ju en stödfunktion egentligen. Jag ville bara lyfta det som ett exempel, men hur har ni lyckats liksom i den här samverkan att finna den här tilliten till varandra och varandras kompetenser?

MK: Nej, men det är spännande att du säger det för att alltså jag tror att en framgång i det här, det är ju den här styrgruppen vi har bildat där alla har haft en självklar roll. Och det har varit ett väldigt bra samarbete och en bra arbetsmiljö oss emellan och alla har haft samma uppdragsbeskrivning så att man har faktiskt haft uppdrag sommar tjugo tjugotre som vårt mål så att säga. Så att allt vi har gjort, har ju liksom vi backat tillbaka. Vad säger uppdraget, vad har vi för mål, hur ska vi tänka med detta? Och då har ju respektive funktion då om det nu har varit HR eller divisionschefen som också har suttit i den här styrgruppen eller kommunikation och så vidare. Då har man liksom kunnat stämma av jobbar vi på rätt sätt är vi på rätt väg och vart ska vi? Så att det nära samarbetet har varit viktigt. Sen ska vi ju inte glömma att en annan framgångsfaktor i det här. Det är ju de här arbetsgrupperna som faktiskt har suttit konkret och jobbat med bemanningsfrågorna. De har jobbat med vårdplats frågorna.

HL: Då kommer vi lite närmare verksamheten.

MK: Stämmer. Utan dem tillsammans med styrgruppen så hade vi aldrig kunnat genomföra det här så att de medarbetarna på alla olika i alla olika funktioner har gjort ett jättestort jobb så att det är faktiskt en framgångsfaktor i detta.

HL: Det är ju superhäftigt när man enas kring någonting och får med sig en så pass stor koloss ändå som det handlar om och drar i den här riktningen mot samma mål när det hägrar en typ målgång i Vätternrundan.

AG: Ja just det att klungan liksom håller ihop. Och hjälper varandra och dra precis ja, vilken bra liknelse känner jag.

MK: Sen är det ju så, det är ju inte bara det att vi ska leverera rätt vård till rätt patient i rätt tid, utan vi ska ju också leverera en vård med kvalitet och en vård som är patientsäker och det har ju gjort att vi har ju varit måna om att lyfta in område patientsäkerhet i detta här för att ha deras perspektiv på att vi också är på rätt väg. Och har deras perspektiv när det gäller att bedöma de åtgärder som vi har valt att göra. Vad är tillräckligt många vårdplatser, hur ska vi tänka och hur ska vi tänka när det gäller patientsäkerhet och det kommer till samverkan och där vi också samverkar med kommun som styrs av kommunallagen och sina förordningar kontra hälso och sjukvårdslagen och andra föreskrifter då?

AG: Och inte minst också det som Anna Sjövall är inne på, medarbetarnas väl och möjligheter till återhämtning och att inte köra slut på sig. Men vi ska heller inte ta ut några segrar i förskott känner jag, att vi står här och liksom kanske gör det, kan det ju upplevas som så att man får väl använda sig lite grann av försiktighetsprincipen här. Att liksom ta varje vecka och dag för dag någonstans och se att planen håller ihop. Det är ju mycket som kan hända. Ja, det är ju det som är så spännande med den här branschen. Att allt kan hända, förra sommaren slog ju pandemin till igen när vi trodde att vi var färdiga med det och det ställde ju till det rätt rejält för oss och det kan ju hända skogsbränder. Vi har många stora evenemang också som är planerat för och det bygger ju ändå på att alla är på plats och kan jobba som planerat.

HL: Man kan ju vara överpreppad inför vilket scenarier som helst och det kan ju vara bra att vara det ibland men hur har ni? Hur har ni då planerat för olika scenarion som skulle kunna ske med historien i backspegeln?

AG: Det har ju gjorts en riskbedömning vad gäller typen extraordinära händelser som skulle kunna ske i anslutning till att vi är som mest sårbara där vi har tittat på. Vad skulle det då kunna vara och hur ska vi då agera? Så den typen av beredskap finns, men vi här kan ju inte, det är ju svårt nog att bemanna för den verksamhet vi Behöver bedriva, så att det är ju inte så att vi kan bemanna jättemycket extra ifall det skulle hända någonting.

HL: Ja, men det finns en viss beredskap.

AG:s Så det finns en beredskap och det finns en plan sen om vi ska säga något mer kring den här sommaren som jag tycker egentligen är den stora, absolut största skillnaden mot allt annat vi har gjort tidigare så är det ju just att vi jobbar tillsammans på ett helt annat sätt. Tidigare har det väl mer som krävs ställts på verksamheten, att man ska ha en viss tillgänglighet? Sen har det suttit en verksamhetschef i Härjedalen och varit ansvarig för sitt och fått rigga. Vi har fått rapportera hur det ser ut och hur vi har planerat. Vi har inte haft den bästa tillgängligheten. Det kan ha varit brister i telefontillgänglighet, exempelvis på hälsocentraler eller långa köer på 11 77. Nu tittar vi på det samlat och då har det gjorts åtgärder i förväg för att säkra upp telefontillgängligheten och då har de som behövt ha fått stöttning med att jobba vidare med den utvecklingen. Så det är ju delar som ligger närmare Anna Sjövalls arbetsområde också med verksamhetsutveckling som kommer in som vissa delar i det här. Men just tilliten och att vi jobbar tillsammans att vi hjälps åt i stället för att vi kravställer att någon ska fixa. Det är väl det jag tycker är skillnaden.

HL Här nickas det instämmande Anna Sjövall alltså den här. Det här blir ju som en förflyttning kan man ju säga från något som har varit ett arbetssätt tidigare till ett nytt sätt att arbeta på. Vad tänker du? Tänker du på tillgänglighet?

AS: Ja, eller nej, jag tänker huvud taget på att lösa hela frågan med sommarbemanningen, men jag tänker att det är så här vi kommer behöva jobba med saker framöver. Vi behöver jobba tillsammans. Patienten är ju inte en isolerad ö på en avdelning på sjukhuset eller på den hälsocentral som rör sig emellan och vi behöver ju samverka för att få helheten tänker jag och bara att lära sig att samverka att bryta gamla strukturer som kan finnas liksom sitter i väggarna kan ju vara bekymmersamt.

HL: Men det kan ju också vara en rolig utmaning att kasta sig över, för ni har ju andra utmaningar inom vården med nära vårdreformen och så vidare som ändå rimmar med den här typen av arbetssätt att hitta varandra liksom och hänga ihop i den här klungan att köra, att klyva vinden, klyva vinden. Jag kanske uttrycker mig slarvigt, men jag blir lite så här inspirerad när jag hör hur du berättar.

AG: Ja, men och just det här, den här goda stämningen som vi faktiskt har. När det blir medarbetaredrivet och när det kommer idéer från de som faktiskt är nära och som jobbar i den kliniska verksamheten. Det blir liksom en helt annan effekt utav de åtgärderna faktiskt och det blir också effekt som med glädje.

HL: Det här, det händer ju någonting med arbetsmiljön.

HL: Malin du nämnde tidigare patientsäkerhet. Jag vill bara påminna om ett avsnitt som vi spelade in tidigare med Mattias Skielta som är chefsöverläkare och pysslar mycket med just patientsäkerhet och vet ni det kan ni hitta i avsnitts katalogen för de här poddarna, men du när man ska då in med människor i det här sammanhanget som ska ju liksom göra jobbet, hur går det till?

MK: Men det är ju inte bara det att vi ska leverera vård utan vi vill ju också leverera en kvalitet på vården och en patientsäker vård. Då och då har vi tagit ett nytt grepp i vi är måna om att patienterna ska få så god vård som möjligt, men också att medarbetarna ska känna att de faktiskt kan vara trygga i sin roll och det har lett till att vi i år har en introduktionsutbildning för nyanställda. Och det är 1, 5 dagar lång utbildning. Den bygger på lite olika block kan man säga så att man kan plocka det man känner att man behöver, en del kanske känner sig osäkra på flera saker eller är nyfikna och vill delta och då kan man plocka ut det som finns att välja på. Det kan handla om trycksår och trycksårsförebyggande åtgärder. Det kan handla om utskrivningsprocessen för våra patienter. Det kan vara blåsor överfyllnad, alltså när urinblåsan har blivit för fylld helt enkelt för belastad om man ska avlasta den och hjärtlungräddning såklart, men också det akuta omhändertagandet kring våra patienter.

HL: Så att man kan utifrån att man har en utbildning i botten så kastas man inte bara in i verksamheten. Här varsågod och börja jobba utan man ägnar sig åt den här introduktionsutbildningen. Jag blir glad när jag hör det för jag har varit på olika jobb i mitt liv. I vissa fall har det funnits en introduktionsplan. I vissa fall har det inte funnits det och när man inte får det då är man ganska utlämnad. Då får man springa och fråga hela tiden och belasta andra med en massa frågor. Det kanske man gör ändå, men just en vettig introduktion till en arbetsplats man ska starta på hjälper faktiskt jättemycket. Tittar ni också då på hur organisationen ser ut eller är bara vårdrelaterat eller?

MK: I det här fallet och den här introduktionsutbildningen så är det bara vårdrelaterat och det är ju ett sätt att liksom sko våra medarbetare så att de ska känna sig mer trygga i sin yrkesroll helt enkelt.

HL: Det finns någonting omsorgsfullt i det här tänker jag, ett slags omhändertagande att man visar allvar med den som vill jobba här, att vi tycker du är värdefull, du betyder mycket för oss. Därför gör vi på det här sättet. För någonstans vill vi ju att de ska vara kvar så mycket som möjligt och jobba på det här sjukhuset.

MK: Ja, då gäller det att få en bra start.

HL: Då är vi inne på arbetsgivarvarumärket då vilka åtgärder man faktiskt tar till för att mena allvar? Jag tycker det är oerhört spännande och att just den här tidpunkten när ni sätter sommarplaneringen redan i oktober i stället för att vänta och se och följa gamla strukturer är oerhört spännande. Stöter det på något motstånd någonstans när ni kommer med planerna från början?

MK: Nej, faktiskt inte, utan det har varit vi har kavlat upp ärmarna. Alla som har varit inblandade och jag tror att ja, men våra medarbetare har sett styrkan med det här uppdraget.

HL: Och vi ska väl vara väldigt noga med att säga att det här bemanningsproblemen under somrarna, det är ju inte bara destinerad till vår region, utan så ser det ut i hela landet inom regionerna och inom kommunerna också för den delen.

MK: Ja, men verkligen.

HL: Ja, det var ingen högre vetenskap.

MK: Nej, det var ju ingen högre vetenskap. Men jag menar vi har många utmaningar. Tittar man på demografin i Sverige så vet vi ju att inom en tioårsperiod så kommer andelen äldre över 80 år att öka med 50 procent. Under motsvarande tid så kommer också andelen arbetsföra att enbart öka med 4 procent. Men vi skulle behöva en 30 %. Det utökning av antalet arbetsföra så att det är klart att vi har många utmaningar.

HL: Kanske arbetskraftsinvandring ska vara på sin plats? Sen föds det ju också lite för få barn. Det vet jag inte om ni hängt med på. sina. Vi får se vart det landar var jättekul att ha dig här och få höra mer om och nu håller vi tummarna för att planerna håller och att ni också är lite rustade för när det piper åt sidan för det får man vara på det klara med att det kommer ju att ske någon gång så där mellan varven.

MK: Ja men 1000 tack för att jag fick komma ja.

HL: Jätteroligt och innan vi går för vi hörde aldrig hur det är med din träning. Vi kom aldrig dit för vi kastade oss rakt in i ämnet. Men hur har du det med friskvården och så där?

MK: Ja men hälsan är toppen? Sen är det ju som jag sa, jag kommer från skärgården. Man börjar ju bada absolut i maj. Sen badar man ju faktiskt till ja, men mitten på september någonting. Det är lite andra förutsättningar här. Jag har ju hållit på med något som kallas för swimrun där man sims springer kan man säga mellan framför allt i skärgårdsmiljö då. Här blir säsongen väldigt kort, väldigt intensiv och ingen skärgård så att det blir lite annat då.

HL: Ja, ja, men badar alltså i Storsjön tidigt, är du en sådan här vinterbadare?

MK: absolut inte nej, nej, nej, nej, inte alls utan jag simmar. Men som sagt, det blir kortare säsong när isen ibland släpper fram i maj. Ja, men annars så jag springer. Jag försöker simma. Jag håller på med spinning, längdskidåkning som motionär.

HL: Håller i gång pumpen brukar ja, det är bra.

MK: Bra liv helt enkelt.

HL: Där satt du huvudet på spiken, för vi vet att röra på sig och käka schysst då förebygger vi och kan undvika vissa typer av sjukdomar. Det är ju välbeprövad vetenskap. Anna Granevärn är det klyva vinden som gäller idag inför Vätternrundan.

AG: Ja, den en går ju om drygt 2 veckor 3 veckor till och med det är ganska länge då har du något långpass kvar? Absolut, nu är det ju faktiskt så att jag ska köra ett lopp på lördag Siljan (3 juni)

HL: Anna Sjövall vad händer på din front?

AS: Jag har faktiskt tränat ganska många dagar i rad nu, så det blir yoga ikväll tror jag ja så där ja. Lite mer återhämtning och sträcka ut muskeln och.

AG: Men du då Håkan?

HL: Jag stod och väntade på frågan jo idag tänkte jag cykla mountainbike. Alltid ner när det blåser så här mycket som det gör idag, då kan man sticka upp i skogen i stället så det är min plan.

AG: Ja, det låter som en bra plan. HL: Ja, jag tycker också det låter som en bra plan faktiskt. Ja, men hör ni tills vi hörs nästa gång och syns så har det så bra.

ALLA: Tack så mycket.